vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

fredag, bang bang bang

20 maj 2011 22:23
Det var några dagar sedan jag träffade K. Det gör ont att vara utan honom men det kan också göra ont att träffa honom. Inte alltid, men ibland. Idag såg jag honom utanför mitt jobb av en slump. Jag lämnade mitt skrivbord, skyndade nerför trapporna, genom den långa, långa hallen, hjärtat dunkade så högt att det susade i öronen, ut genom dörrarna, ut ut ut i luften för att gå mot K med svajiga ben, inte veta alls hur han skulle reagera. Hur jag skulle reagera.

Jag går över kullerstenen, K hör stegen och tittar upp från sin tidning, ser förvånad ut och sedan ler han. Åh, det blekaste, blekaste leendet i det slitna ansiktet men ändå: ett leende. Just där och då fanns det ingenting annat. Ingen annan. Det kändes som om allt försvann ifrån mig och det enda som fanns var mitt bultande hjärta, det var det enda som spelade någon roll, som så många gånger förr. K ler, säger hej, frågar hur jag mår men tystnar och slutar le när han ser det mörka under mina ögon. Jag säger att det inte är så bra, frågar hur han mår fast jag behöver inte fråga: det står skrivet över hans ansikte. Ögonen som verkar ha tappat fokus, de torra läpparna som är så bleka att de inte utgör någon skillnad gentemot huden, den bleka, bleka huden. Ett ansikte som inte har blivit rakat på många dagar, en kropp som ser liten och ensam ut. Jag ställer mig närmare, drar med handen över människan som jag har saknat så mycket, som jag har längtat efter. K som känns som min människa alldeles oavsett vad så många säger om honom.

Logiken spelar ingen roll när hjärtat klappar, bankar, bultar, brinner.

Under de dagar som har gått sedan jag och K hördes senast har jag varit orolig för att han ska ha försvunnit ännu djupare i missbruket, längre bort från verkligheten och allt närmare en skrämmande mörk drömvärld. Slitna K, härjade K. Jag vill gråta av lättnad och någonting mer som jag inte kan formulera när jag får veta att han väntar på bussen till sjukhuset. Sjukhuset, där han har gått i över en vecka på avgiftning. För att sluta, med allt.

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit mittemot honom, bredvid honom, legat tätt intill eller haft armen runt hans axlar när han har berättat hur trött han är på sitt liv. Att han har slösat bort så många år på droger och att han vill någonting annat: att han måste någonting annat. Vi har pratat om avgiftningen, att när den var klar skulle vårt liv tillsammans börja: han ville inte att jag skulle vara en del av hans gamla värld med allt vad det innebär att leva tillsammans med en missbrukare men han ville att jag skulle vara en del av hans nya värld. Jag har valt att tro på de ögonen, varje gång. Oavsett hur klara eller dimmiga de har varit så har jag trott på honom, litat på K. Det är snärjigt att lita på någon som missbrukar, det är väldigt enkelt att hamna vilse och upptäcka det alldeles för sent. Men, även missbrukare förtjänar att någon tror. Och hjärtat säger sitt: bang bang bang.

Avgiftning.

K har börjat på avgiftning.

Det är ingen enkel avgiftning, jag kan inte ens föreställa mig men någonting, allting, i hans ansikte talar om hur svårt det är. Hur det sliter på hela kroppen, hjärtat, precis allting som är K. Han är så duktig på att hålla fasaden uppe, har alltid varit, men nu finns det ingen fasad. Det finns bara K. För första gången sedan vi träffades så vet jag med säkerhet att jag tittar in i ett par blå ögon som inte är påverkade av olagliga substanser.

Jag vill säga hundratals saker till K samtidigt som jag bara vill vara tyst, vara i hans närhet och bara vila i stunden som är. K har tidigare berättat att han ville försvinna under tiden som avgiftningen pågick, bara stänga ute allt och alla och fokusera på att ta sig igenom den första, svåra tiden. Ge sig själv den tiden (och inte visa sig svag genom att göra det ensam). Jag har sagt att jag skulle förstå om det vore så men att jag skulle finnas, om han behövde. Om han ville. Jag har varit rädd för att han har legat förstörd i något hörn eller i någon lägenhet och blivit arg, ledsen, orolig över den distans K har visat de senaste dagarna.

K tar upp det, säger att det inte bara är mig som han har försvunnit ifrån för stunden utan alla. Det finns ingen ork, ingen energi, till någon annan människa. Att det inte är personligt utan så som det är just nu, ser mig i ögonen. Bussen kommer, alldeles för tidigt, jag har inte ens sagt femton av alla de där hundra sakerna som jag vill säga när jag står intill, bang bang bang, K. Jag frågar om jag får följa med, om inte till sjukhuset så bara någon hållplats så att vi kan prata men K skakar på huvudet, säger att han inte orkar. Orken, finns inte, inte till någonting. Jag tittar på det slitna ansiktet och försöker känna att det faktiskt är som han säger: att det är orken som brister och inte viljan. Jag har tidigare lovat att respektera att han skulle försvinna under avgiftningen så jag kliver åt sidan när alla, inklusive K, närmar sig bussdörren som öppnas, vilket orsakar känslostorm i mig. K fortsätter prata medan han ställer sig i kö, går på bussen, vänder sig hela tiden om och viker inte med blicken från min, säger att han hör av sig, jag hör av mig lejonhjärta, jag hör av mig. Bussdörrarna stängs, det är alldeles för mycket människor på bussen, K sväljs i massorna. Lilla, stora K.

Jag går över kullerstenarna, benen är svajiga av en helt annan anledning. Jag har ingen aning om vad jag ska tänka eller känna eller göra. Jag går in genom dörrarna, in på jobbet, flyr undan till ett ensamt hörn och minuter försvinner men sedan slår jag K:s nummer, pulsen känns i fingerspetsarna när jag trycker på den gröna luren och hör signal efter signal gå fram. Trots att jag redan vet att K inte kommer svara, hans slitna ansikte avslöjade det, gör det ändå ont, på något sätt. Jag vill säga de där hundra sakerna. Jag vet inte, jag tror inte att de där hundra sakerna skulle förändra allting men kanske någonting? Och även om de inte skulle förändra någonting så har jag ändå berättat, gjort vad jag har velat. Ett sms, så ynkligt det känns. Hur får jag plats med känslorna och mig själv på några ynka rader, på några ord som blinkar till och förmodligen raderas direkt med tanke på att jag inte är den förste, utan den andra? Men: det är vad jag har. Jag skriver någonting som känns futtigt och fel – för hur kan det någonsin bli tillräckligt - så fort jag har tryckt på skicka, andas, rättar till kläderna, hittar en kollega och sätter mig på en stol bredvid, gråter och får en arm runt min axel. Kollegan och jag sätter oss i solen, pratar om fåglarna som slåss och efter en stund ser jag K på avstånd, tillbaka från sjukhuset och stegen utan studs går på asfalten, långt ifrån mig. Han vrider inte huvudet åt mitt håll, vet inte att jag befinner mig där, även om han är långt borta ser jag att det är han: jag skulle känna igenom siluetten även om den var ännu längre bort. Jag låter honom gå, jag stannar kvar i solen med kollegan och fåglarna, och tänker att K behöver fokusera på sig själv för stunden. Jag tänker det men jag känner det inte.

Kolibri. En fågel som kan flyga på så många olika sätt: framåt, upp och ner, bakåt, vara stilla i luften. K påverkar mitt hjärta på så många olika sätt: det kan slå framåt, upp och ner, bakåt, vara still. Och när det finns en kolibri som gömmer sig bakom revbenen är det svårt att se den personen hundrafemtio meter bort och låta honom gå utan att springa efter, springa framåt tillsammans med hjärtat istället för att sitta stilla: känna hjärtat vara stilla.

Men, just nu är en avgiftning viktigare än en kolibri, även om det värker i mig att skriva det. Jag vill finnas där, att det ena inte behöver utesluta det andra. Ni vet, lämna matlådor eftersom K inte orkar laga mat eller se på avsnitt efter avsnitt på någon tv-serie som låter hjärnan vila. Bara andas, ha min hand i hans. Jag har varit orolig över anledningarna till varför han har försvunnit i några dagar, jag vill inte att han försvinner men om det finns en bra anledning till att försvinna är det för att ta första steget bort från ett liv med droger.

Människor menar att tid gör fantastiska, magiska ting med allt som finns runtomkring, med alla som finns omkring, och jag kanske borde försöka vila i den tanken en stund. Det, och det bleka leendet från K som blev glad av att se mig och hans röst när han berättade om avgiftningen, att han försvinner från alla men kommer tillbaka. Det kanske får räcka så, för stunden?

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Anne: (20 maj 2011 22:40)
Kram.

Aurora: (20 maj 2011 23:58)
<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

irritation Hunden Familjelycka? Relationer tankerensning Herr Ätstörning förändringen

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::