vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

måndag

2 maj 2011 19:56
Igår kväll kändes det som om jag höll på att gå sönder. Det spelade ingen roll åt vilket håll jag vände mig, det kröp i mig av obehag och jag kunde inte andas som jag behövde, jag gick från köket där K hängde sin jacka och det kändes som om min hud försvann, jag gick till sovrummet och mina barfota fötter gick förbi ljusen på golvet och bordet som K tände i torsdags, det kändes som om hjärtat försvann.

Jag vill vara stark, ha en hud starkare än stål, klara mig själv. Men jag orkade inte eller så var jag rädd för vad som skulle ske om jag skulle försöka stå i stormen själv igår. Jag hittade ett blekt ansikte i spegeln, en tandborste, en hårtofs till håret som legat tryckt mot kudden sedan i fredags kväll, en klänning och försvann genom dörren. Ut, bort, till soffor där K inte har befunnit sig. När jag satt omgiven av andra människor i kollektivtrafikbruset som hade firat första maj kände jag att kanske, kanske går jag inte sönder. Inte just precis nu i alla fall. Jag kan inte gå sönder när det sitter barn omkring mig med stora ballonger och godisremmar i genomskinliga plastpåsar. Jag vill, men jag kan inte.

Kram i trappuppgång, tårar som rinner rinner rinner från svidande ögon och jag känner hur allting bara väller fram: mina känslor, mina ord, allt som finns inom mig, som river och sliter och tär och vet exakt vilka delar av mig som är enklast att ta sönder, bang, bang, bang, skjut mig direkt i det bultande hjärtat istället för att riva sönder mig långsamt.

Jag har fortfarande en instinkt av att vilja fly även om jag är omgiven av fina vänner. Jag vill springa åt något håll, vilket som helst, tills det bränner under fötterna och blöder i min mun och hjärtat bultar lika hårt som när K lindar in sina fingrar i mitt nackhår och kysser mig. Jag vill fly, bort, iväg, närmare. Jag kommer ingenstans, allting bara snurrar runt och det snurrar så fort, så förbannat fort. Det känns som om mitt hjärta befinner sig inuti en tvättmaskin och det snurrar, slår, bankar, ligger och flyter i vattnet. Men någonting är fel, någonting är så förskräckligt fel och det märks i varenda cirkulation, i varje andetag. Jag kan lura hjärtat, mig själv, emellanåt. Jag kan titta på tv om ingenting och kanske le, känna hur det stramar i kinderna av intorkade tårar, och sedan slås jag omkull, gång på gång på förbannade jävla gång.

Det som gör mest ont just precis nu är inte att K sover bredvid någon annan. Det som får mig att vilja springa tills hjärtat brister är att så mycket har rasat i K:s liv. Allting är omkullkastat, på bara några timmar, några få enstaka dygn. Jag önskar att det inte hade rasat, att världen hade kunnat stå stilla ett ögonblick för en människa som har fått utstå så mycket törnar och horn och mörker, varför kunde det inte bara ha fått stå stilla ett tag? (Det gör ont att jag inte kunde få allting att stå still.) Allt kaos gör i sin tur att det gör ont att det inte är mig K sover bredvid varje natt, jag skulle vilja stryka handen över hans rygg tills han somnar. K ser ut som ett barn, orört oförstört onåbar av mörker, när han sover. De långa, mörka ögonfransarna är stilla, ögonbrynen har inga rynkor och den nästan ständigt oroliga blicken vilar bakom ögonlocken. En lugn K, den finaste K.

Söndagskvällen: tårar, som aldrig kändes som de ville ta slut, soffa, en filt att gömma mitt trasiga inre under, en hand på mitt knä. Vad skulle jag göra utan den finaste vännen? Mat lagas, mackor plockas fram, som magi för en som inte har ätit på flera dagar. Varma ord om att jag inte behöver äta upp, jag får äta precis så mycket eller lite jag vill. Jag lyckas peta i mig lite pasta, tuggar, tuggar om, rostade mackor. Må illa-mat. Trots att jag äter lite, tuggar försiktigt och sväljer lika långsamt som någon som har glömt bort sväljreflexen får jag ont i magen. Förlåt lilla magsäcken, jag vet att alla år av ätstörningar har förstört dig och att du går sönder, försvinner, krymper och kryper iväg, så fort jag struntar i att äta men jag kan inte inte inte mer, jag kan inte.

Jag gråter, lyckas hitta något slags fokus, kan prata utan att gråta. Sitter på golvet, filten följer med mig runt i lägenheten, dricker vin bara för att svälja någonting, få i mig lite vätska. Jag stannar tills det känns som om hjärtat klarar några timmar utan sällskap i sängen som känns lika oändlig som vatten under horisont i sikte. Jag klamrar mig desperat fast, långa kramar och jag försöker andas in tryggheten när jag inte har den själv inom mig. Redan när portdörren slår igenom bakom mig måste jag hindra impulsen att öppna jackan och lägga handen mot hjärtat för att känna om det slår men sedan slår det mig, hur skulle jag kunna vara död när det gör så ont?

Jag går igenom den mörka parken, parken som mamma alltid varnade om när jag var yngre. Jag tänker hopplöst att det inte spelar någon roll ifall det kommer någon som vill utnyttja min kropp och så tänker jag en lång stund om jag verkligen menar det, jag orkar inte reda ut tankarna, går förbi välbekanta byggnader, över bron, hör hur vattnet brusar och forsar fram under mig men jag ser det inte, mörker överallt. Några timmar natt, jag tittar mest framför mig och lyssnar på hur klockan slår. Klockan, hjärtat, bara någonting slår.

Alarmet ringer och jag är vaken men jag vill inte gå upp, orkar inte gå upp. Allting sköljer över mig, ständigt, försöker att dra ner mig. Någonstans letar det sig in en tanke i huvudet om att det inte spelar någon roll för mig om jag går upp eller om jag ligger kvar men att andra människor vill ha mig på plats under dagen. En dusch på det allra varmaste som inte värmer någonting, inte någonstans, öppnar badrumsskåpet så att jag slipper se mig själv i spegeln, hittar några kläder som inte luktar som K men jag lindar sjalen full av hans doft allra närmast mig, närmast min hud.

Jag lyckas vara på jobbet i trettio minuter ungefär innan jag träffar en kollega som ser mig i ögonen, frågar hur det är och tårarna börjar rinna mitt i offentligheten. Vi går iväg en stund och tårarna rinner, hjärtat sliter. Ibland undrar jag om det är jag som sliter i mitt eget hjärta? Skulle jag kunna göra någonting annat, känna någonting annat, tänka någonting annat? Är det jag som väljer allt det här? Gör det här, skapar det här?

Dagens första tårar torkas men jag kan inte dölja mitt bleka ansikte, de röda ögonen och allt annat som hör till en sorgsen själ. Det enda jag vill är att K ringer. Bara att han ringer, säger att han lever trots kaos och inte ligger i en gränd någonstans utan att veta vad han heter.

K ringer, trots omständigheter och kaos. Jag önskar att jag kunde säga precis rätt saker utan att trassla in mig, oss, honom i mina egna ledsamheter men det är svårt, åh, så svårt när det egentligen inte är jag som pratar utan mitt hjärta. Ett hjärta som haft en orolig helg. Det blir så mycket känslor, så mycket som jag känner måste fram på en och samma gång. Som inte kan hindras. Jag vill bara kunna andas, tänka och känna efter, men allt kommer över mig, hjärtat tar över och skriker högre än någonsin när det slår igen.

När det känns som om andningen försvinner slår jag det välbekanta numret, väntar på ett raspigt hallå och så pratar vi en stund till. Egentligen om ingenting men det är hans röst som letar sig in genom örat och det är det enda som spelar någon roll för stunden. K säger att han kommer förbi en stund, frågar när jag kan, ringer när han är i närheten. Mina knän sitter inte längre fast och jag går mot honom med alla känslor utanpå kroppen, det är fint att kunna lägga armen om honom, bara se honom. Andas bredvid varandra en stund.
Sedan kommer alla känslor igen, omöjliga att hejda. Jag vill vara glad i stunden, att K kom förbi och att han stannar en stund längre än vad som egentligen är möjligt. Det är svårt att vara glad när det är kaos i mig och när det syns ett kaos emellanåt i hans ögon: jag vet att de senaste dagarna river i honom trots att han försöker behålla lugn, balans.

Det börjar regna på oss, som i en dålig film, K säger att jag inte får bli sjuk, att vi får säga hejdå för han måste iväg. Jag vill inte gråta inför honom, ännu en gång, han ser redan på mitt ansikte att jag har gråtit för hans skull, min skull, vår skull, situationens skull. Jag lägger armen över ansiktet och K, som alltid balanserar, vet inte vart han ska göra av sig själv utan drar mig intill sig, håller om mig och viskar att jag inte får vara ledsen. Han viskar att han ändå bara gör mig ledsen och det gör så ont i mig för det är så ihopsnurrat, så fel, det är inte K i sig som gör mig ledsen utan det är situationen, kaoset. Jag kysser hans kind, viskar hur mycket jag tycker om honom, letar upp hans hand i jackfickan och kramar den hårt, K kramar min hand hårt hårt hårt tillbaka. Det känns som om vi båda två vet att vi befinner oss på en klippavsats och det stormar, vi håller så desperat i varandra. Jag tappar räkningen på antalet kramar, min hand på hans kind och hans händer i mitt hår.

Jag viskar att han ska ta hand om sig, måste ta hand om sig, K viskar att jag vara glad, att jag inte behöver vara orolig för honom, att han ringer imorgon.

Nu är klockan 19:56 och allting upprepar sig: det spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig, det kryper i mig av obehag och jag kan inte andas som jag behöver, jag går från köket där K hängde sin jacka och det känns som om min hud försvinner, jag går till sovrummet och mina barfota fötter går förbi ljusen på golvet och bordet som K tände i torsdags, det känns som om hjärtat försvinner.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Bonita: (2 maj 2011 20:36)
<3

Aurora: (2 maj 2011 20:47)
stora kramar <3

eMissen: (2 maj 2011 22:50)
jag vill bara slita bort dig från den här situationen och trycka tillbaka hjärtat i kroppen på dig! låt dig inte bli neddragen i nåt hål som inte är ditt att ligga i! jag kan inte göra mer än internetkrama :(

Mim: (3 maj 2011 10:03)
Jag tycker som eMissen. Han beter sig inte ansvarsfullt gentemot dig. Det är måhända kaos i hans liv, men om han vore en vuxen människa och på riktigt ville dig väl, skulle han inte dra ner dig i sitt hål - inte ens om du bad honom. Särskilt inte då. Kram.

eMissen: (3 maj 2011 16:21)
fast jag tror inte K drar ner nån medvetet, det är bara så jävlarns svårt att hålla sig från hålet när man står bredvid är min erfarenhet.

Mim: (3 maj 2011 18:48)
Nä, men om han vore vuxen vore han medveten.

Anne: (6 maj 2011 23:56)
Jag känner litegrann igen känslorna och bedrövelsen över någon annans bedrövelse från mina dealings med armarna för nåt år sen. Därmed inte sagt att det är samma sak, men det påminner litegrann. Du har min djupaste medkänsla, och det har K med. Det är lätt att ha åsikter om hur folk beter sig, men det är sällan man har möjlighet att verkligen gå i deras skor. Jag hoppas iallafall att du hittar ett sätt att ta hand om dig själv också, i allt detta. Kram.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

tankerensning Hunden Herr Ätstörning irritation Relationer förändringen Familjelycka?

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Pia
:: reklam ::