lejonhjärta

hjälp mig in, hjälp mig ut

22 apr 2011 11:55
Jag vet inte vem jag ska vara i den här situationen. Jag vet inte hur jag kan vara någon i den här situationen, hur det egentligen har blivit så att jag förväntas ha en roll. En position, som den andra kvinnan.

Hur gör man när det känns som om man går sönder inombords?

Som när jag vill luta mig intill, kyssa honom och skratta högt för att han är min men att det inte går. Istället lutar jag mig mot väggen, blundar för det faktum att hon ringer och han avslutar med att mumla som svar till hennes, vad jag antar, kärleksförklaringar.

Emellanåt lyckas vi hitta rätt, leka det perfekta paret och skratta högt. Stryka med handen över huvudet, se hur pulsen börjar slå fortare och hur ingenting någonsin spelar större roll än det som är just nu. Än det som känns just nu.

Men andra stunder blir det så fel. Förväntningar som går sönder, en irritation från hans sida och en enorm ledsamhet från min sida. Jag tror att bådas reaktioner grundar sig i en hopplöshet och en maktlöshet över situationen som sådan, men, jag vet inte.

Igår när jag gick intill honom i solskenet berättade jag hur rädd jag var för att vi kommer trasa sönder varandra innan vi ens har en möjlighet att börja, på riktigt. Han sa att han var rädd för det också.

Jag går sönder inombords.

Situationen har så vassa kanter, så höga insatser. Hur gör man för att de vassa kanterna inte ska krossa varandra? Hur skyddar man varandra i en situation som är så snårig att det ibland inte känns som om det finns en väg ut?

Det är många som tycker att jag borde gå. Att jag borde lämna, utan att se mig om. De ser hur jag gråter och hur jag vrider mig av oro, hur jag har svårt att hitta någonting annat att prata om, någonting annat att se. Men de vet inte heller hur det känns när han får mig att skratta, bjuder på glass eller lägger armen om mig.

Det låter ologiskt men det blir inte mindre sant för det: det känns som om jag kommer att gå sönder om jag stannar kvar precis som det känns som om jag kommer att gå sönder om jag inte stannar kvar.

Jag önskar att jag kunde ha en annan inställning till det hela, att jag kunde vara enklare lättare gladare mindre bekymrad aldrig ledsen inte ens en bekymmersrynka mellan ögonbrynen utan bara springa runt och le och vara glad och skratta de gånger han vill kyssa mig och de gånger han inte vill eller kan kyssa mig skulle jag ändå vara sorglös, bekymmersfri. Skulle det kunna fungera då, skulle det göra att vi blir hela tills vi kan vara tillsammans varenda dag?

Hur blir man den där sorglösa andra kvinnan? Går det? Även om det går, är det den rätta rollen?

Tillbaka till sidans topp