vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

det som inte borde vara

17 apr 2011 18:17
Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag skulle kunna sitta i dagar och titta ut genom fönstret, på takåsarna och himlen, samtidigt som jag funderade på de rätta formuleringarna utan att komma närmare någonting.

Jag vet inte vart jag ska börja någonstans för jag har ingen aning om hur jag hamnade här, i det som är just nu. Det började som för så många andra, att man plötsligt fastnar för någon. En blick, en doft, en omtänksamhet. Plus tusentals andra saker som verkar små och obetydliga för alla andra men som är stora och betydelsefulla för mig som är mitt i det. Som är mitt i honom, som tappar huvudet så fort han ler mot mig eller lägger armen om min midja.

Det är inte några bekymmer att skriva mening efter mening om hur fantastisk K är. Hans blåblå ögon som får mig ur balans varje gång, hans långa ögonfransar som jag fångar upp mellan fingrarna när de har lossnat och fastnat på hans kind, hans doft som alltid får min näsa att fastna någonstans i närheten av nyckelbenen eller precis vid halsen. Ärligheten, omtänksamheten och hur hjärtat verkar ha hamnat på exakt rätt plats trots allt det har varit med om gör mig knäsvag, ödmjuk.

Jag skulle vilja visa upp K för hela världen, vakna tillsammans varje morgon tillsammans med de finaste ögonen som jag någonsin har mött och kyssas tillsammans med någon som känns som en pusselbit. Han vet vad som gör mig svag, jag vet vad som gör honom svag.

Det är enklare att beskriva kärleken, det spirande och pirrande och sprudlande och bultande och rodnande som är. Som bara är.

Om världen hade varit enkel hade det varit det enda. Det enda som skulle finnas att formulera. Nu finns det någonting annat, som ligger där och stör, förstör.

K har någon. Och det är nog den svåraste meningen jag har skrivit på länge, länge. Tillsammans med kommande meningar. På något sätt känns det som om jag automatiskt måste försvara mig, min heder, på något sätt. Jag vet inte om jag borde, om jag måste. Jag vet ingenting för det här är någonting som jag aldrig har varit med om. Som jag aldrig inbillat mig att jag skulle vara med om, jag vill inte vara i den här situationen för det gör så otroligt ont emellanåt att jag måste krypa ihop och gråta tills det går lite lättare att andas.

Det går inte att formulera på något annat sätt än att jag kysser en man som inte är min, drar mina händer över en rygg som inte enbart är min och att jag ser på när en man somnar, tätt intill, en man som kanske vaknar upp tillsammans med någon annan imorgon.

Jag kanske borde gå. Sluta dra handen över det rakade huvudet, ta av mig ringen som jag har fått, tvätta bort hans doft från mina kläder.

Men jag kan inte hindra mitt hjärta från att slå, mina kinder från att rodna och mitt ansikte från att le. Jag vill bara ha ännu en kyss, en arm runt min midja och en hand som rufsar till mitt hår, smeker min kind.

Den andra kvinnan, är det jag? Är jag automatiskt det för att jag lägger min hand på hans knä, för att K lutar sitt huvud mot mina bröst och säger att jag är så fin, så fin och att jag är rätt.

Jag har funderat på hur jag hamnade i den här situationen. Från början var det så enkelt: jag blev knäsvag av hans leende och hans blåblå ögon från första stund. Vi pratade, pratade ännu mer. Om sådant som jag inte pratar om med alla, om sådant som han inte pratar om med alla. Vi satt närmare och närmare varandra, lutade oss emot. När vi började inse att vi inte kunde, ville, sluta titta på varandra utan bara veta mer berättade han om henne. Henne, som han har. Henne, som han säger att han inte vill ha. Hon, som försöker ta livet av sig och han vill inte vara orsaken till det genom att lämna henne. Just nu. Hon, som han försöker hitta ett sätt att komma ifrån.

Det kanske är klyschor.

Det kanske är lögner, lika mjuka och försiktiga som hans händer.

Det kanske är sanning, en sanning som kan inträffa snart eller i en avlägsen framtid.

Det var han som drog mig intill sig, la händerna om mig och kysste mig. Det är han som tittar mig i ögonen och säger att han ska göra allt för att göra mig lycklig, att han ska lösa situationen som den är nu. Att han försöker, att han vill.

Och jag är livrädd för att bli sårad, lurad.
Och jag är livrädd för att gå ifrån någon som får mig att känna som han får mig att känna. Känslan, allt jag har letat efter.

Så jag fortsätter att lägga min arm om hans midja, kyssa honom och le samtidigt som det känns som om jag går sönder inombords. Jag drömmer om att ligga på stranden i Barcelona tillsammans i sommar, med varsin öl och bara kunna njuta av varandra. Utan omständigheter, utan någonting annat.

Det bara är.
Jag vill att det bara är.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


eMissen: (19 apr 2011 08:00)
<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Herr Ätstörning Familjelycka? irritation tankerensning Hunden Relationer förändringen

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::