lejonhjärta

måndag, etttvåtre

21 feb 2011 19:43
det känns som om jag inte gör någonting annat än att jobba, springa och gråta. oftast i den ordningen, som tur är. jag försöker att hålla mig någorlunda i schack och balans på jobbet: allt är under kontroll, bara ni inte tittar under motorhuven, bakom revbenen. fast de där mörka ringarna under ögonen kanske avslöjar någonting? eller det faktum att jag är den som tänder lamporna på kontoret på morgonen och den som släcker och låser på kvällen, god natt tryggheten med den gröna kontorsstolen. gränsen mellan jobb och fritid finns inte riktigt men eftersom jag har världens mest kreativa och hjärtvärmande jobb tänker jag att det är fint, att det är så jag vill ha det. och jag tror faktiskt att jag menar det, hela hela tiden.

men, jag vet inte. ibland känns det som om allt är helt okej ändå. om jag bara sopar vissa saker under mattan och tänker på någonting annat. som jobbet. eller på att springa. springa, springa, dra ner kall luft i lungorna och tänka att det är förbannat halt under fötterna och så springer jag lite till. uppför trapporna, nerför backarna, förbi barnfamiljerna och de lyckliga paren hand i hand, springer så att änderna flaxar och fladdrar förbi i ögonvrån. höjer musiken, samma låt om och om och om igen, så att jag vet vad som väntar. inget jäkla shuffle här inte; inga överraskningar, nej tack. stadiga hjärtslag, välbekanta ord och bastoner. bambam. allt jag behöver.

fast jag skulle behöva en hel natts sömn också, bara för omväxlingens skull. nu är jag som en ledsen säl (som fryser så jag skakar av trötthet och sorgsenhet och innerlig kyla) kring tio, elva på kvällen. lägger mig under täcket, rullar in mig i alla täcken och överkast och filtar som finns i närheten, låter allting från näsan och neråt täckas av grummedoftande sängkläder. somnar, inte som en sten men betryggande snabbt. sedan vaknar jag vid tvåtiden och är piggare än den friskaste vårvinden och vrider mig till fyratiden, vaknar av att klockan ringer vid sextiden och jag vill inget hellre än att skrika rätt ut, kasta väckarklockan i väggen och gråtandes somna om. men, det gör jag inte. jag ställer mig i duschen och duschar så varmt att kroppen förvandlas från vinterblek till kräftröd. badrumsspegeln immar igen, jag drar handen över den för att se hur jag ser ut idag. om någonting har ändrats. som, synen på mig själv, eller något sådant. men det har fortfarande inte inträffat. alldeles oavsett hur jag ser ut så är det ändå bilden bakom ögonlocken som presenteras där i spegeln: det är bara en manöver för att göra det lite mer verklighetsförankrat att dra bort imman med händerna. som många människor som gör allting ordentligt, städar lite innan de tar livet av sig, ungefär. för det vore förfärligt om någon annan var tvungen att städa lägenheten efter att de tog hand om den livlösa kroppen i badkaret eller hängande från taket, däri finns logiken om man anstränger sig för att se den.

jag spelar tv-spel, dricker öl, skrattar så att jag tappar andan (och menar varenda sekund i skrattet). sedan gråter jag så jag tappar andan också och ögonen svider, allting svider. jag vill gå längs med vattnet och kasta sten, kasta allt och se det forsa bort. försvinna, bort. utan någon livboj, utan någon säkerhet. jag vill se vad som händer när jag bara gör.

men: jobbet. tacka den som jag borde tacka för jobbet. människor klappar på mitt hjärta, får det att slå. jag glömmer allting som river omkring, som skriker och sliter sönder mig. jag finns och viktigast av allt: jag räcker till. jag kan ha håret i en slarvig tofs och trasiga skor, elektriskt hår, samma sjal som senaste gången och jag räcker till. jag finns, alltså räcker jag till, ungefär. vilket får mig att le och anstränga mig ännu mer, sträcka ut en hand här och klappa någon annan på axeln. finnas, underlätta. det finns så många människor som påverkar min vardag och emellanåt vet jag inte vart jag ska titta eftersom jag vet att de inte bara påverkar min vardag, de påverkar hela min framtid. allt som är jag, på något sätt. det är stort och omvälvande och jag önskar att jag kunde ge samma känsla tillbaka: den där känslan av att allt faktiskt är möjligt och ja, att det räcker att andas emellanåt för att kunna förändra någon annans ögonblick, någon annans tillvaro.

om jag bara inte vore så trött hela tiden.

här tog orden slut.

Tillbaka till sidans topp