vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

mañana, mañana

14 feb 2011 21:56
Jag höjer musiken, försvinner in i Malmödialekten. Försvinner in i mig själv för jag vet att det som väntar är ännu en natt där jag inte kan sova; antingen så fryser jag så mycket att jag måste linda in mig i mängder av filtar eller så är jag så varm att jag bara vill ligga på iskalla handdukar under det öppna fönstret.

Antingen,
eller.

På bussen ser jag inte ansiktena på de jag sitter mittemot. Jag ser ingen längre och jag vet inte varför. Jag vet inte ens om det skrämmer mig. Det finns så mycket som skaver dessa dagar, så mycket som ligger alldeles under huden och irriterar. Som ett irriterande myggbet mittemellan skulderbladen som jag inte kan komma åt hur jag än vänder och vrider mig.

Så känns den, obehagskänslan. Att jag inte kan komma åt vad det är som bränner även om jag försöker och knyter knutar på mig själv längs med vägen. Det är nästintill omöjligt att somna när allt som finns i magen är en formlös klump. Jag har enklare att bryta ner den, slåss, när jag vet vad det beror på. Då finns det alltid någon tråd att dra i, någonstans är det alltid någonting som är löst. Men, den här oformliga olösliga omöjliga knuten i magen är desto svårare att hantera.

Klockan ringde i morse, jag vred mig åt andra hållet och lät den ringa igen, igen. Jag ramlar in på kontoret, genomkall, och jag orkar inte ge ett leende här och där som jag brukar. Som inte ens brukar vara en ansträngning. Jag gör det jag ska och lite till, tinar upp emellanåt och låter blicken fastna, försvinna, men sedan kommer jag tillbaka till det andra: till kylan, till klumpen.

Jag vill bara försvinna till den tryggaste soffan i världen, gråta tills jag inte vill gråta mer och ha någon i närheten som klappar mig på kinden. Men jag vet inte vilken soffa jag allra helst vill ligga i: om det är den som doftar som hemma fast den är beige och hög i ryggen och obekväm om man inte har ett knä att lägga huvudet i eller om det är den vita där alla mina hårstrån har en tendens att fastna och trassla sig kvar med en himmelsk utsikt utanför fönstret som ger mig andnöd eller om det är i soffan med trasiga dynor men med så mycket värme att det inte märks att det är mer hårt än mjukt.

Bara vara en stund, bara försvinna.

Kan jag inte bara få stanna upp en stund, stanna allting? Jag måste hitta mig själv i allt som snurrar, det känns som om så många delar av mig inte är medvetna om varandra. Den ena delen av mig har trillat ner i vattnet, den andra är uppe bland molnen och så är det andra delar som är begravda, bortglömda, och så är det de som bultar och brinner mer än någonsin.

Emellanåt känns det som om jag är på väg någonstans, som om jag har upptäckt någonting som kommer att lossa på de där knutarna för alltid. Att jag kan gå vidare utan att vända mig om, lite lite starkare. Men sedan kommer det någonting annat som sköljer över, som skakar om, och gör allting förvirrat igen. Och så känns det som om jag ligger på botten igen, andlös, kraftlös.

Jag vill säga upp lägenheten, tömma skrivbordet, sälja allt som jag äger och bara åka iväg någonstans. Det går inte att fly, jag vet, men det är desto enklare att börja om när allting är vitt och obestämt omkring. När det inte finns Måsten, Borden.

Det känns som om jag håller på att kvävas, av att jag försöker få plats, passa in. Jag vrider, vänder, börjar om, tar tillbaka, börjar om, regisserar. Jag vet inte vad jag gör för fel. Om jag gör något fel.

Världen är upp och ner. Åtminstone känns det så. Det känns överallt inom mig, det ilar omkring i ryggraden och får mig att tappa andan när jag minst anar det. När jag vilar blicken på någon annans blick, huvudet mot en dörr i allra tjockaste materialet med det säkraste låset av dem alla, i en kö av bilar, väntades på grönt ljus och solljuset som skaver i ögonen. I min allra första medvetna tanke på morgonen.

Jag förstår varför människor flyr in i andra, det där med hellre två än ensam. Det känns inte rätt, men det känns.

Detta ständiga skavsår och känslan av att gå runt i cirklar. Blodiga fötter, andnöd och ett konstant tryck över lungorna.

Nej, jag kommer inte någonstans, jag fastnar; här också. Jag ska gnugga ledsamheten ur ögonen och lägga mig under några täcken, vänta på morgonen och klockan som ringer. Kanske blir det annorlunda imorgon? Mindre skav, mer lugn. Pusselbitar som trillar på plats, hjärtslag som bara finns i bakgrunden.

Hopp om stillhet, helt enkelt.
Den omöjliga åtråvärda fascinerande stillheten.
Nog med storm, nog med hjärtan överbord.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


tantannica: (15 feb 2011 09:01)
Håller om Dig, för stillhetens skull.. Knuffar, lite försiktigt, så Du inte fastnar där Du inte vill vara.. <3

lejonhjärta: (16 feb 2011 19:40)
tack <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Herr Ätstörning tankerensning förändringen Hunden irritation Relationer Familjelycka?

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Anton, Tony
:: reklam ::