vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

måste leva mitt

6 feb 2011 20:37
Varje dag måste jag övertyga mig själv om att jag är starkare än ätstörningen: att jag är stark nog för att välja själv hur jag vill leva mitt liv och det är absolut inte så som jag har levt större delen av mitt liv. Eller, flera gånger varje timme måste jag övertyga mig själv om detta. Ibland måste jag hitta den känslan varenda minut för att inte tappa allt, tappa bort mig själv.

Slåss, slåss. Ibland gör det ständiga slagsmålet mig trött och jag får en klump i magen när jag tänker på att det kanske alltid kommer att vara såhär; att även om jag kommer ur det allra mörkaste så kommer ätstörningen alltid att lura runt hörnet och alltid finnas inom mig, på ett eller annat sätt. Jag kanske alltid, alltid måste slåss för att hävda mig, för att visa att jag finns och att jag förtjänar att leva på ett annat sätt än vad jag gör idag.

Och det skrämmer mig. Jag vill så gärna ha ett liv där tankar om maten eller kroppen eller svältandet eller hetsätandet eller kylskåpet eller mataffären eller middagsbjudningar ger mig panik. Jag tror att jag kan komma till det stadiet (även om jag inte vill tänka på hur lång tid det kan tänkas ta innan jag hamnar där) men det gör mig samtidigt rädd, och utmattad och sorgsen, att även om DE tankarna kopplade till panik försvinner men att tankarna likväl kommer att finnas kvar.

Jag vet inte om man någonsin kan bli riktigt frisk.
Just nu vet jag inte ens vad det skulle innebära att vara frisk.

Jag formar små, försiktiga mål för mig själv och även om jag inte vill eller vågar uttala dessa för någon annan än mig själv känns det som om jag har hittat fokus, att jag vet ungefär hur jag ska göra för att förhoppningsvis må bättre. Mål skulle inte vara någonting utan belöningar så jag har även satt upp tre belöningar som jag SKA få njuta av, när tiden väl har kommit. När jag har uppfyllt målen. Jag har inga exakta datum när jag ska ha uppfyllt de olika målen, inte heller har jag formulerat exakta viktmål. Jag försöker att se bortom siffrorna för en gångs skull och se det ur ett större perspektiv;

att när jag mår såhär och gör det här och väger någonstans mellan tummen och pekfingret, DÅ, är jag redo för belöning nummer ett.

Men varje dag är en kamp och ibland är jag så trött. Och när jag är som allra tröttast vore det så bekvämt och enkelt att stanna i det som är nu, det är lockande emellanåt att bara vila i det som är tryggt, som jag känner igen. Jag behöver inte göra någonting än att fortsätta på det som är just precis nu.

Det som är just precis nu är det som har förstört mig i år efter år efter år efter år efter år efter år efter år efter år efter år efter år efter år efter år och det är den anledningen som gör att jag måste byta spår.

I morse vaknade jag strax efter klockan sju och kände att jag inte ville vara med mer, att hela livet känns för stort och oöverkomligt; ätstörningen, jobbet, (o)kärleken, (o)vännerna, familjen. Ibland känns det som om allting skaver alldeles för mycket och jag skulle bara vilja ha en varm, innerlig kram: någon som ser mig. För den jag är, för den jag skulle kunna vara. Jag öppnade takfönstret på vid gavel, låg under den blåa himlen och lyssnade på fågelkvittret, klappade katt, växlade mellan fåglar och musik. Någonstans, av någon anledning, kom lugnet tillbaka. Och nu vet jag inte vart jag är; igen.

Jag tror att jag mår bra, för det mesta. Eller, jag mår okej för det mesta åtminstone. Jag gråter inte hysteriskt längre hela, hela tiden. Det är inte särskilt ofta jag gråter längre, jag minns inte alltid senaste gången jag grät. Det beror inte på att jag trycker undan saker och ting, gömmer hur jag mår, utan för att jag helt enkelt inte har behov av det längre. Jag blir inte så förblindat, oöverkomligt ledsen längre. (Förutom när det gäller ätstörningen. Den lilla, eh, detaljen, menar jag.)

Den kommande veckan kommer att bli tung och omtumlande. Jag hoppas att jag lyckas behålla fokus veckan igenom. Mer fågelkvitter, färre stunder av nejnejnej, helt enkelt.

(Det känns som om jag håller på att tappa skrivandet; jag vill hitta tillbaka till det igen.)

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (6 feb 2011 21:12)
Men du, måste det finnas långsiktiga mål? Räcker det inte med att du tar en sak i taget. Dricker och äter lite till att börja med och endast av den enkla anledningen att du vill att du ska kunna vilja dig själv gott helt automatskr. Jag håller på dig. Kram

lejonhjärta: (6 feb 2011 21:28)
Det är inte långsiktiga mål - även om jag någonstans långt, långt, långt bort på horisonten ser en FRISK vardag - utan mer mål som väntar runt hörnet, om jag hittar fokus i det jag säger: att jag vill kunna vilja må bättre. Kram och tack för peppen <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Familjelycka? Herr Ätstörning tankerensning Relationer Hunden förändringen irritation

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Gerhard, Gert
:: reklam ::