lejonhjärta

vardagshalka

4 jan 2011 20:53
För närvarande läser jag en roman som beskrivs med följande ord:

Island
Kvinnor
Fångar
Återkomst
Övergrepp
Psykiskt våld.

På framsidan är det en naken kvinnorygg, smal. Det går att skymta konturerna av benen, skelettet, under huden.

Till lunch äter jag två pannkakor, kalla, med sylt. Dricker lite vatten till och funderar på hur jag ska spendera resten av lunchen. Mitt jobbsystem brukar ofta blinka rött, komma med varningar om att jag inte tar ut tillräckligt lång lunchrast. Som om jag behövde påminnas om det, menar jag.

Jag kan utan problem pendla plus minus tre kilo från måndag till tisdag. Tisdag till onsdag. Fast det är inte utan problem. Det är bara problem. Bara bara bara bara bara bara bara bara problem. Svängandet, pendlandet. Det hjälper inte till för att skapa någon slags balans i huvudet de gånger jag försöker se mig själv, som jag är, i spegeln. Om jag inte äter står jag still i vikt (eller faller neråt). Om jag äter går jag upp, allting direkt på studs naglar sig fast biter tag stannar kvar fastnar sväller upp, eftersom min kropp automatiskt svarar med att behålla allt, allt, allt.

Mellandagsrea och klädstorlekar diskuterades på mitt jobb: att det oftast går att hitta de minsta och de största storlekarna med röda prislappar på men att mellanstorlekarna är slut innan rean ens har börjat. Jag nickar och håller med, tänker att det inte är någon idé att leta efter den där perfekta klänningen som jag har målat upp i mitt huvud. En person vänder sig mot mig, lägger huvudet lite på sned och säger att det måste vara skönt att utan problem kunna hitta kläder på rean eftersom min storlek är den som finns kvar. Jag känner instinktivt att hon måste ha vänt sig till fel person. Men, hon fortsätter att titta på mig och jag inser att jag förväntas svara någonting: ja, jo, det är inga problem att hitta kläder för min storlek finns alltid kvar till sist, ja, precis.

Det är inte bara den perfekta klänningen som jag har målat upp i mitt huvud. Jag målar upp mig själv också, varenda dag. Jag vet inte hur jag ska sluta. Eller hur jag ska lyckas avbilda mig själv, precis som jag är, när jag sluter ögonen. Eller när jag drar med handen mot den immiga spegeln och möter allt som är jag: vartenda streck, vartenda ärr, vartenda kännetecken. Vartenda kilo.

Jag är ledsen av hundra och inga anledningar, på en och samma gång. Det är mycket som stormar i huvudet. Idag var jag ofokuserad på jobbet: gjorde en sak samtidigt som jag tänkte på en annan. Det går inte, jag måste hålla ihop. Vara människa, medmänsklig, ut i fingerspetsarna varje gång jag möter någons blick. Emellanåt kände jag ett behov, som växte sig starkare och starkare, av att gå iväg någonstans: sätta mig på golvet, luta ryggen mot en kall vägg och bara gråta. Sådär hejdlöst sorgligt när det inte finns någonting annat än att gråta eller dö. Jag hade velat sitta med ryggen mot hyllorna tills kinderna hade torkat, tills huvudet och hjärtat hade snurrat klart. Men jag tillåter inte mig själv att göra det, kan inte. Senare tvingade jag mig själv att hitta fokus, följa ljuslyktorna på bilarna framför och bara tänka på vindrutetorkarna som susade fram och tillbaka i ett fåfängt försök att mota bort den fallande snön. Musik så högt att hjärtat snurrar av den anledningen, hjärnan stänger av för att det är för högljutt för att tänka. För att protestera, för att skrika.

Symbolen för halka, varning varning, lyser starkt orange under färden dit och färden hem. Jag hade kunnat stänga av den för jag kände det ändå: hur däcken emellanåt hade svårt att hitta fäste, hitta fokus. Jag har ingen brådska någonstans och kör i en hastighet som jag är bekväm med, tänker bakåt. Till tider när jag aldrig någonsin fick köra bil eftersom jag inte kunde någonting: fick veta att jag inte kunde någonting. Jag kunde inte äta, städa, skratta, gråta, älska, köra bil. Jag kunde ingenting och var en skugga av den jag är, de bästa av dagar. Ibland var jag inte ens en skugga: bara genomskinlig. Ett grått dis. Jag är trygg i mig själv när jag kör bil, tvekar inte på om jag kommer att komma fram eller inte. Jag vet att jag kan, att jag duger. Genom det vintrigaste landskapet på kurviga skogsvägar, på raka motorvägar i sommarhetta. Jag kan, kan, kan. Jag har lyckats återta en del av den som var jag, som försvann.

Halkvarning. Tänk om det kunde finnas på andra ställen än bakom ratten vintertid. Varningslampor som tänds när det är fara å färde: när det finns en risk att man som människa riskerar att hamna på glid, tappa fästet. ’Observera att du håller på att tappa kontrollen, var god och tänk igenom de säkerhetsföreskrifter som framfördes under utbildningen. Och om det är bara en sak du kommer ihåg, låt den vara följande: Sakta ner, sänk hastigheten.’

Jag måste få ihop mig själv.

Tillbaka till sidans topp