lejonhjärta

grár

5 dec 2010 11:14
jag försökte mota bort känslan igår med gula strumpbyxor och sjal med blommor på men det fungerade bara i några sekunder, om ens det. det känns som om jag har ett stort grått moln som cirklar oroväckande nära mitt huvud, gör mig grå. gör nästan hela världen grå förutom de finaste ljusglimtarna som gör att jag går upp på morgonen. fast de ljusglimtarna är inte jag, molnet fortsätter därmed att följa efter mig, steg för steg.

osynligheten, känslan av att inte finnas, gör att jag har en instinktiv tanke om att jag måste vända mig om; se så att mina skor lämnar spår i snön. det gör de. varenda gång.

det hjälper ändå inte.

jag kommer aldrig längre än så här innan det gör för ont för att fortsätta. grå, grå, grå. jag tar med mig min osynlighet ut på gatorna, ständigt blickandes bakåt för att se så att jag lämnar fotspår i snön. utan dessa markeringar skulle jag inte veta att jag är någon.

om jag är någon.