lejonhjärta

say yes, press play

26 nov 2010 16:33
det är kallt i lägenheten och jag letar fram stickade raggsockor till fötterna, värmer fingrarna på tangentbordet och tänder ljus överallt. det är enkelt att ordna den yttre värmen med lite tändstickor, lite garn. just nu är det varmt inombords också. det blir det tillsammans med bra kollegor och när jag helt plötsligt befinner mig omgiven av värme, omtanke. det var länge sedan det fanns så många fina människor omkring mig och det går bättre och bättre att tvinga in nojorna i ett hörn och faktiskt förstå att andra vill umgås med mig. en kopp te eller fler vid köksbordet, prata om livet eller ingenting. försvinna iväg tillsammans, spontant eller planerat. dela skratt tillsammans med någon, hemligheter, ord, drömmar, rädslor och middagar.

för att kunna njuta av allting, ta tillvara på alla fina människor som finns omkring mig, måste jag bli bättre på att försöka leva i det som är nu istället för att riskera att jag vaknar upp om sex år och tänker att jag har missat allt, allt det fina, som fanns mitt framför ögonen på mig.

det är det här som är livet; det som är just precis nu. det handlar om hur jag vill spendera mina dagar, mitt liv. upptagen med att tänka framåt eller bakåt och fastna i det som har varit eller bli helt uppslukad av det som väntar runt hörnet. bara för att inse att jag har missat precis allting, missat livet. missat mig själv?

jag vill inte befinna mig på någon hållplats för resten av livet för att jag väntar med att börja leva. jag skjuter upp levandet, livet, till dess att allting är under kontroll och jag är där jag vill vara. jag har insett att skjuta upp de viktiga andetagen och de hamrande hjärtslagen är någonting som inte fungerar, inte längre. jag vet i ärlighetens namn inte om det har fungerat någon gång. egentligen spelar det ingen roll hur jag har resonerat tidigare och vad det har fått för konsekvenser eftersom jag ändå inte kan förändra det. inte i detta som är nu, som är livet.

hur gör man då?

jag har utan problem hittat paus-knappen för mitt liv och i de allra dystraste stunderna har jag till och med hittat stoppp-knappen, varit och fingrat på den som ett nyfiket barn som innerst inne vet att det bästa vore att gå därifrån men längtan har varit starkare än viljan. att trycka på play skrämmer mig. tänk om jag anstränger mig för att börja leva, leva för varje minut, och upptäcker att alltihopa är en besvikelse, själva livet? att det inte alls är någon konstnärsfilm med ljuv musik som börjar spelas upp utan istället någonting helt annat, någonting som jag kanske inte ens är beredd på.

jag har svårt att leva i det som är nu av rädsla för att bli besviken. på mig själv; på andetagen, på hjärtslagen. jag vill tappa andan, känna hjärtslagens sus i öronen och känna hur det bultar i kroppen. dygnet runt, året om. all förväntan på det magiska som ska ske om jag trycker på play gör att jag drar mig för det, drar mig därifrån. jag måste sänka förväntningarna, ta bort stråkorkestrarna och de vita duvorna som flyger mot den klarblå himlen. det finns sådana stunder med som väntar (annars regisserar jag dem själv) men jag måste också tillåta allt det andra som ryms i livets alla dagar. tristessen, rastlösheten, oron. matlådor men även helgäventyr i paris. skor som läcker in och möter tår med trasiga strumpbyxor, klänningar som får mig att vilja snurra runtrunt hela dagarna tills jag hittar någon att falla ur klänningen tillsammans med.

jag tror att det är bättre att leva i det vardagsgråa med inslag av klänningssnurr och paris än att bara gå runt och hålla andan hela tiden. det är som om jag sparar mig på något vis; att jag försöker hålla de finaste andetagen och de allra mest bultande hjärtslagen inom mig för att de ska användas när jag befinner mig i drömmarnas stad.

tänk om det finns så många hjärtbultningar inom mig att jag inte behöver vara försiktig? att jag inte behöver ransonera ut dem vid extra viktiga tillfällen (som väntar runt hörnet) utan att det finns obegränsat många inom mig. bang, bang.

vilket slöseri med hjärt- och lungkapacitet att bara gå runt och vänta. vänta på bättre tider. leva på låtsas och slösa bort min tid. vilket förövrigt känns som en spark i sidan på alla de som inte ens har levt tills de blev tjugonågonting och så går jag bara omkring och sparkar med fötterna i gruset. skjuter upp, väntar.

jag ska försöka ta det steg för steg. eller snarare; andetag för andetag, hjärtslag för hjärtslag. det enklaste klivet kommer nog att bli det som gör att jag lever i nuet. tacka ja till allt som erbjuds, leta längs med promenaderna för att se vad som mer finns att hitta. say yes.

desto svårare blir det att stoppa stenarna som kommer rullande från förr eller längtan efter det som snart kommer. jag får försöka bygga något slags skydd mot ras från förr och det som snart kommer; det är så ofrånkomligt att det kommer att ske tids nog. gatorna ropar på mig, jag hör det hela tiden. det slår emot mig när jag går över kullerstenarna eller när jag lutar huvudet mot den kalla fönsterrutan. jag är på väg, även om det dröjer. eftersom jag vet vart jag ska gå behöver jag inte tänka på det hela tiden. vägen finns där, ändå, utan att jag ständigt måste tända upp tusentals marschaller längs med diket för att märka ut den ännu tydligare. det borde vara tillräckligt för att ge mig ro.

jag tror dock att längtan är någonting gott, någonting livsviktigt. i alla fall för själar som mig som flackar omkring lite, letar efter ljuset precis som mårran. fast jag letar efter ljuset för att brinna, lysa upp, och inte för att släcka det. men jag måste lära mig att längta balanserat. inte låta det som kommer uppsluka mig så pass mycket att jag glömmer vart jag befinner mig nu. stunder av dagdrömmeri och havslängtan duger fint, kastar kol på den aldrig falnande elden. det borde vara alldeles tillräckligt för att hålla blicken fäst när det stormar men att jag trots det står stadigt med fötterna där jag är nu, i ett virrvarr av fina människor. det är enklare att hålla balansen när jag vet att det finns en väv av värme som tar emot mig om jag faller.

några timmar av ingenting innan fredag blir kväll. dessa timmar gör mig ingenting och rastlösheten, det inre rivet, är inte lika betungande som tidigare. det ligger och vilar i bakhuvudet men låter mig ta plats istället för att ta över. jag skulle kunna sätta upp några tavlor, betala räkningar eller gå till ica. eller bara ligga kvar där jag ligger nu, läsa mer av åsa ericsdotter och möjligtvis äta en saffransskorpa. det finns en skillnad i att låta mig själv vila och att leva på paus. det förstnämnda är livsviktigt, det sistnämnda är livsdräpande.

balans, balans.

Tillbaka till sidans topp