vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

alla familjer är psykotiska

1 nov 2010 21:01
Idag är jag ledsen, sådär ledsen att jag är kall ända in i själen. Jag blir så trött på mig själv, jag vet hur jag ska reda ut saker och ting men jag bryr mig inte. Dagarna bara passerar och jag flyter med. Jag har så enkelt att se situationer från andras perspektiv men jag låter mig själv förfalla. Jag kan inte tro, tänka tanken, att jag är värd någonting bra; jag ser bara hur någonting kommer att gå snett snart för att iordningställa balansen:

En sjuk mamma, en övergiven bror, vänner i bilolyckor, brustna hjärtan, sorg, vänner som spricker i kanterna, mörker, svärta.

Varför kan jag aldrig lyckas övertyga varenda cell i min kropp om att jag faktiskt är värd någonting?

Jag älskar att brinna för andra, vara en del av mina vänners glöd men jag önskar att insikterna som jag predikar för andra även skulle slå mig i huvudet, någon gång. Det är känslan av att aldrig vara värd någonting som ligger som en tung, blöt filt över mig.

Över en fika för inte så länge sedan sa personen som satt mittemot mig att jag är i den situation jag är nu på grund av dålig självkänsla. Jag har haft det i bakhuvudet, ständigt, men inte uttryckt det så tydligt. Det lät så naket och fult när det inte var inlindat i tusentals bortförklaringar utan det var som det var. Jag, som aldrig brukar vika undan med blicken, visste inte vart jag skulle ta vägen, vart jag skulle låta blicken vila innan jag hittade mig själv igen.

Jag vet inte vart allting kommer ifrån. Eller så vet jag det allt för väl men vill inte bortförklara någonting som jag inte kan ändra på. Tänk, hur många nätter har jag inte spenderat vridandes och grubblandes över hur jag ska förändra det som har varit. Till ingen nytta alls. Det enda jag kan förändra är den lejonhjärta som sitter och skriver nu, den som vaknar upp i morgon.

Ett önsketänkande om att en dag faktiskt se att anledningen till att jag står där jag är idag beror på mig. Det är jag som jobbar på ett sådant sätt att någon faktiskt vill anställa mig. Just mg. De ser bara den jag är idag men jag ser så mycket mer; den ensamma tjejen på skolgården med ett gapande hål i bröstet där skrattet egentligen borde ha funnits, skratten och hemligheterna. Blundar jag ser jag ängarna jag sprang över för att fly, bort från det som borde vara varje barns trygghet; en förälder. Tittar jag på mina händer minns jag handsvetten och hjärtklappningen som susade i öronen när det var dags att ställa sig upp i klassrummet; stakningarna, rösten som inte höll och kallsvetten som rann längs med ryggraden.

Jag kan inte skilja ut dessa versioner från den jag är idag. Jag måste kunna det för att bli fri; för att se den människa som andra ser när de möter min blick.

Flera gånger de senaste åren har jag känt att jag klarar allt om inte min sambo lämnar mig. Om inte min hund dör. Om inte min andra hund dör. Nu inträffade alla mina rädslor, alla de där sakerna som inte fick hända. Jag lever, jag andas ändå. Vissa stunder gjorde jag nog inte det men jag finns här idag, på något sätt. Lite trasigare, lite helare.

Emellanåt känns det som om jag står på barrikaderna, starkare än någonsin med frisk luft i lungorna och ett levande hjärta som bultar, brinner, men även i dessa stunder tänker jag inte att det är jag som har klättrat upp och ställt mig där, på toppen. Jag skyller allt på slumpen, kastar bort hela mig själv och anser att jag är en spelpjäs i spelet om mitt liv.

Jag skulle kunna luta mig tillbaka, frånta mig ansvaret och förklara allt med lagomheten och mellanmjölkens land men jag vet att det spricker, att jag spricker, innan jag ens har satt punkt.

Det är mig det handlar om. Min innersta känsla av att inte vara värd. Jag blir fortfarande genuint förvånad och generad när någon verkar tycka om mig, sådär på riktigt. Får jag vara med-känslan bultar och susar i hela kroppen.

Jag ser ingen anledning till varför någon skulle välja mig när det finns en hel himmel med stjärnor som lyser så klart.

Det känns som om jag har brunnit ut. Om jag någonsin har brunnit.

Jag vet inte hur ofta jag lyckas hålla det här under ytan och hur ofta det kommer fram i mina ögon. Det märktes över muggarna under den där fikan men jag vet inte om det beror på att hon ser på ett sätt som få andra; på riktigt.

Om jag skulle börja trassla ut mig själv skulle jag nog börja med att sluta misshandla min kropp som jag gör. Det är ett under att den fortfarande går och står, med ett hjärta som bultar, eftersom jag inte tar hand om den. Jag borde först och främst inse att det inte händer någonting om jag inte väger mig tre gånger per dag och att jag är lika bra alldeles oavsett. Siffror, smiffror, helt enkelt. Hade jag sett min kropp utifrån så hade jag bett den att ge upp för länge sedan; slutat andas, slutat slå. Att äta tre regelbundna måltider per dag kanske skulle göra att jag automatiskt trillade in i vuxenlivet men det vore förmodligen bättre än att knappt kunna äta någonting för att magsäcken (och jag) har gett upp hoppet om att någonsin kunna njuta av en måltid.

Alla dessa år med en bild av mig själv när jag blundar; en annan framför spegeln där den förstnämnda segrar. Alltid, för evigt. Amen.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Aurora: (1 nov 2010 21:27)
<3

koba: (1 nov 2010 21:27)
jäääääävlar vad du skriver förtrollande. och jävlar vad det gör ont att läsa, dessutom. jag blir andfådd.

jag hoppas allt blir lite bättre ganska snart, med hela mitt hjärta.

du är värd bättre.

tantannica: (1 nov 2010 22:12)
kramaromDig

lejonhjärta: (2 nov 2010 18:11)
tack <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

irritation Familjelycka? Herr Ätstörning förändringen tankerensning Relationer Hunden

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::