lejonhjärta
att luta sig emot någon
25 sep 2010 19:28Veckan som snart är slut har varit omtumlande. Jag har helt plötsligt befunnit mig i helt nya sammanhang, bara det att jag har ett sammanhang, här, är någonting omtumlande och svårt att förhålla sig till. Jag blir alltid lika förvånad när människor vill umgås med mig, helt frivilligt liksom. Jag blir samtidigt ödmjuk inför detta, att människor räcker ut sin hand till mig och frågar om jag vill vara med.
Att få vara med, det är inte självklart. Jag har varit med om alldeles för många gånger när jag har hamnat utanför och blir därför lika innerligt glad när jag får vara med, när jag får vara en del av någonting.
Jag får se hur länge det håller i sig. Människor är säkerligen bara nyfikna på den nya i byn som bara går runt i kjol hela dagarna och skiljer sig från mängden. Här har man byxor och praktiska kläder, förbereder sig för snön och för alla potentiella skogar man kan ramla in i på vägen hem från jobbet.
Det här ordet håller inte ihop, känner jag. Jag är så trött. Är alla så här trötta när de är lediga? Jag skulle vilja luta mig mot en axel, någon som skulle kunna hjälpa till att stötta upp mitt huvud.
Tröttheten, den gör att jag vill skriva om så vitt skilda saker. Spreta iväg och skrapa lite med foten här och sedan kila i väg till andra sidan och kika lite där.
Jag vill berätta om vinden, hur det känns som att det alltid blåser här. Det gör att alla flaggor från världens alla hörn som hänger utanför mina fönster, från huset till stolpen mittemot, fladdrar. En massa olika färger och olika länder finns representerade trots att det är så tomt på turister här för tillfället att jag inte förstår att det några gånger om året fylls av människor från andra sammanhang.
Allting känns så avlägset. Alla känns så avlägsna. Jag ser tåget utanför ibland men det är aldrig några människor med, de går varken av eller på tåget. Man stannar här om man bor här, de ser ingen anledning till att bege sig till anda platser.
Det är redan mörkt och regnet fortsätter att slå mot mina fönster. Det har regnat i snart två dygn, regndropparna tar aldrig slut. Jag satt på mitt kontor igår och frös om fingrarna, näsan var alldeles sval, och jag ville så gärna gå hem och finnas tillsammans med någon. Jag tycker att det känns svagt att erkänna det, man ska inte erkänna det. Man ska kunna klara sig själv, var stark och minsann inte alls tråna efter tvåsamheten.
Men det gör jag. Gör inte de allra flesta det? Frivillig ensamhet, jo, jag vet. Men nej, det är nog ingenting för mig. Jag vill vara någons.
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros