lejonhjärta
an ocean and a rock away
2 sep 2010 23:08Jag tar bussen över slätten ännu en gång, sätter mig på andra platser än den som har blivit som min egen för att bussarna numera är fyllda med trötta skolelever som slussas och skjutsas fram och tillbaka. Jag går över välbekanta torg, lyssnar på sorlet från valstugorna och undviker att möta blicken från andra. Jag är rädd för att fastna i någons ögon och bli igenkänd eller vilja stanna kvar. Fly förbi, jag är rädd för att stanna kvar. Samtidigt är jag rädd för att lämna.
Veckan har varit präglad av avsked och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få ur taggen som sitter så djupt i mig. Gör jag verkligen rätt som bryter upp och lämnar alla och allting?
Jag skulle vilja veta om jag har börjat tvivla för att det närmar sig och att det är naturligt att det svartnar för ögonen när man står och kikar ner i det okända eller om det är så att jag faktiskt bör ändra någonting. Det är aldrig bestämt, det är aldrig försent. Eller är det återigen så att jag har tappat bort min egen röst i allting som skriker inombords och gör det jag borde eller det som förväntas av mig?
Om det inte hade varit mörkt nu hade jag tagit på mig mina träningskläder och sprungit, sprungit, sprungit. Bort från alla mina intrasslade tankar. Jag skulle inte sluta springa förrän det hade blivit renare i mitt huvud, förrän tankarna hade sorterats och jag kunde känna igen.
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros