lejonhjärta

ord ord ord

22 aug 2010 17:56
Jag borde anstränga mig lite mer. Det är nog övergripande i alla områden jag rör mig i. Jag borde läsa mer litteratur, jag borde tvätta oftare, jag borde vara noggrannare när jag städar bort smutsen i hörnet. Jag borde skratta mer, tänka mer positivt. Och allt det där andra; berätta för människor hur mycket jag gillar dem (de jag gillar alltså, inte människor i allmänhet) och ta hand om mig själv. Tänk, jag blir imponerad över människor som äter ordentligt. I min värld är det människor som äter åtminstone två gånger per dag. Dessutom skulle jag utan problem ge guldstjärnor i överflöd till alla människor som äter mat tre gånger per dag och det är, givetvis, hemlagad mat.

Jag förstår inte hur heltidsarbetande människor får ihop livet. Hur gör ni? Godmorgon, hej jobbet, stress, stress, stress, hej då jobbet. Sedan då? Krascha i soffan tillsammans med den rena tvätten som man inte har orkat lägga in i förrådet och när man vaknar, i en liten Grumme-doftande hög, är det dags för matlåda, borsta tänderna och vänta på John Blund (alternativt vrida sig varv efter varv i sängen). Nu är jag inte där än. Jag har några veckor kvar innan det är dags för mig att ta klivet in i heltidsfabriken. Just nu befinner jag mig i (vad jag börjar inse) är himmelriket rent tidsmässigt, deltid och oändliga timmar att göra ingenting på, men katastrofalt rent ekonomiskt.

Hur man hanterar det kanske beror på hur duktig man är på att anpassa sig? Och fokusera? Jag är inte särskilt bra på att fokusera (vilket kanske hör samman med mina djupt inrotade problem att jag tycker att det är överskattat att äta. Särskilt tre gånger per dag) och om jag har någonting jag ska göra på eftermiddagen så försvinner hela dagen åt just det lilla. Det förvånar mig varenda gång; att oro och allmän tankekraft kan stjäla så mycket energi.

Som nu, jag är ofokuserad. För om ett par kvartar ska jag resa mig upp, gå några få metrar till badrummet, tvätta håret, betrakta molnen under tiden håret torkar (vilket tar irriterande lång tid, det finns fler nackdelar med tjockt hår jämfört med vilka fördelar det innebär. Samtidigt: när frisören tunnar ut håret – eftersom ytterst få frisörer verkar kunna hantera sax efter 2003 när saxen som inte klipper utan tunnar ut håret gjorde sitt inträde – känner jag mig väldigt bortkommen; tre hårstrån i en hästsvans är inte en hästsvans) och sedan ska jag leta upp ett par strumpbyxor som är hela eller åtminstone enbart är trasiga på områden som döljs av valfri klänning. All tid nu går helt enkelt åt att fördriva tiden tills att jag äntligen kan ställa mig upp, göra någonting vettigt och försvinna en stund. Jag försvinner alltid (på ett positivt sätt) när jag är tillsammans med andra. Då lyckas jag fokusera, fästa blicken och vara närvarande. Jag kan visserligen idissla den stora flytten och det kommande arbetet till förbannelse (jag borde nog be om ursäkt till mina vänner, apropå det. Men jag inbillar mig att jag även lyssnar på deras idisslande) men annars befinner jag mig i stunden. Jag tänker på hur någon ser ut med rynkad panna, hur vinden blåser och håret inte alls ligger bakom örat. Jag lyssnar, jag pratar. Och tänker inte alls på att när jag kommer hem är det dags att klappa katt, borsta tänder och bara för vanans skull öppna och stänga dörren till det allt ödsligare kylskåpet.

Det är en av anledningarna till att jag borde må bra av att jobba mer; det finns naturligt allt färre timmar att älta och idissla på. Jag hinner kanske inte känna efter om det inte är så att jag faktiskt mår lite dåligt, någonstans allra längst där inne kanske det faktiskt gömmer sig lite ångest som bara MÅSTE kravla sig ut och bli en explosion som gör att det inte finns några andra alternativ än att ligga i soffan under en filt och känna att oj, vad jag är meningslös. Alldeles, alldeles värdelös. Mindre tid att tänka; mindre ångest? Det kanske blir någonting positivt av allt det här, trots allt.

Ytterligare ett område jag borde anstränga mig på; att få människor i min omgivning att inse att jag faktiskt finner det lite roligt och lite spännande att flytta till någonting helt okänt och få mitt eget kontor. Visst finns det stunder där jag tänker att den enda lösningen på min ångest är att begå kontraktsbrott och helt enkelt inte dyka upp när det förväntas men det finns även stunder där jag myser inombords av den friska luften och oändliga skogarna som väntar, de nya utmaningarna och allting som det kanske medför, i framtiden. Just nu är jag väldigt bra på att framhäva allt det dåliga, att ojoj, jag har ångrat mig och jag vet inte alls vad jag håller på med eller hur jag ska överleva. Vilket nog är ganska oroande för några i min omgivning (läs: min mamma) och av flertalet anledningar borde jag därmed även försöka lyfta fram det positiva, som jag faktiskt känner inombords också. Men, det är så väldigt mycket enklare att bara häva ur sig allt det negativa. Kanske också för att det är det som förväntas för att alla andra har så mycket negativt att bidra med om platsen i sig? Jag vet inte, jag vet ingenting. Bara att jag borde bli bättre, på så väldigt mycket. Och att jag faktiskt vill bli bättre.

Jag vill anstränga mig och läsa ännu mer litteratur. Gå runt i mataffärer med en kundvagn (bara att välja en kundvagn istället för en kundkorg skulle förändra min handling; att det per automatik nästan skulle innebära att mina matvanor inte längre ryms i en kundkorg) och inspireras av allting som finns för att sedan gå hem och laga mat. Äta maten och njuta av den istället för att ha som motto att all mat som tar längre tid att laga och äta än sammanlagt tio minuter inte är värt att anstränga sig för.

Jag skulle vilja vara lite enklare.

Tillbaka till sidans topp