lejonhjärta
på andra sidan linjen
16 aug 2010 21:50Det börjar bli lite tröttsamt det här. Eller, jag börjar bli lite tröttsam. Självtrött. Mamma har alltid tyckt det, sedan jag var liten och det är så sant; jag är antingen eller. Högt uppe i trädkronorna av lycka eller begravd under jorden, bortom all räddning.
Jag är nyklippt, sängen är renbäddad och jag ser fram emot att flytta. Börja om på nytt.
Imorgon kommer jag sakna mina centimeter av hår som har försvunnit, sängen kommer att vara kattsandsgrusig och jag kommer ha stora knutar i magen som påminner mig om att jag inte vill flytta; jag vill aldrig någonsin börja om igen.
Och det är bara om jag lyckas hålla mig i balans. Jag kan lika gärna svänga senare i kväll och slita mitt hår, gråta och sparka sönder flyttkartongerna i desperation över det som ska komma. För att någon timme senare lappa ihop flyttkartongerna och göra en nedräkningskalender tills det äntligen är dags att flytta.
Är alla människor såhär? Känner alla på detta sätt, eller, känner någon på detta sätt? Det eviga pendlandet. Anledningen till att jag borde ha fyra veckor på mig för varenda beslut, för att tänka igenom. Oavsett om det gäller vilka kläder jag ska ha på mig, hårfärg, flytt och jobb. Fast, det kanske inte skulle vara det optimala heller. Under dessa veckor kanske jag skulle pendla fram och tillbaka och så fram igen för att hamna tillbaka återigen tills jag verkligen förlorade förståndet.
Nu känns det bara som att jag förlorar förståndet på låtsas av alla mina val och kval. Som den gången för några dagar sedan när badkarsproppen gick sönder och trots att jag försökte att andas lugnt slutade det med att jag satt, fullt påklädd, i badkaret medan vattnet fyllde upp badkaret samtidigt som jag slog på kanterna så att det dånade i badrummet (och förmodligen hela huset) samtidigt som jag grät, grät, grät. Kan det beteendet förklaras av PMS eller är det någonting som finns inom mig? Den där gränsen, till att trilla över.
Ibland på nätterna, när jag för vanlighetens skull inte kan sova, tänker jag på att psykiska sjukdomar finns i släkten. Som en röd tråd som vandrar tills det finns någon att knyta sig fast vid. Jag undrar lite över det; är alla människor lika mottagliga men vissa är starkare kämpar? Jag vet inte. Jag vet inte heller om det är någonting positivt att jag är medveten om släktträdets historia eller om det bara gör mig mer mottaglig; att jag ibland känner att jag ger upp för att det ändå inte finns någon väg ifrån, allt finns redan i mitt blod.
Och mörkret är redan här och det skrämmer mig. Att det redan är dags att förbereda för hösten och att det enda som kan ses som räddningen är de ljusa minnena man har skapat de ljusa månaderna. Jag har alldeles för få ljusa minnen för att kunna känna mig beredd för hösten, för det som väntar.
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros