vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

på andra sidan linjen

16 aug 2010 21:50
Det börjar bli lite tröttsamt det här. Eller, jag börjar bli lite tröttsam. Självtrött. Mamma har alltid tyckt det, sedan jag var liten och det är så sant; jag är antingen eller. Högt uppe i trädkronorna av lycka eller begravd under jorden, bortom all räddning.

Jag är nyklippt, sängen är renbäddad och jag ser fram emot att flytta. Börja om på nytt.

Imorgon kommer jag sakna mina centimeter av hår som har försvunnit, sängen kommer att vara kattsandsgrusig och jag kommer ha stora knutar i magen som påminner mig om att jag inte vill flytta; jag vill aldrig någonsin börja om igen.

Och det är bara om jag lyckas hålla mig i balans. Jag kan lika gärna svänga senare i kväll och slita mitt hår, gråta och sparka sönder flyttkartongerna i desperation över det som ska komma. För att någon timme senare lappa ihop flyttkartongerna och göra en nedräkningskalender tills det äntligen är dags att flytta.

Är alla människor såhär? Känner alla på detta sätt, eller, känner någon på detta sätt? Det eviga pendlandet. Anledningen till att jag borde ha fyra veckor på mig för varenda beslut, för att tänka igenom. Oavsett om det gäller vilka kläder jag ska ha på mig, hårfärg, flytt och jobb. Fast, det kanske inte skulle vara det optimala heller. Under dessa veckor kanske jag skulle pendla fram och tillbaka och så fram igen för att hamna tillbaka återigen tills jag verkligen förlorade förståndet.

Nu känns det bara som att jag förlorar förståndet på låtsas av alla mina val och kval. Som den gången för några dagar sedan när badkarsproppen gick sönder och trots att jag försökte att andas lugnt slutade det med att jag satt, fullt påklädd, i badkaret medan vattnet fyllde upp badkaret samtidigt som jag slog på kanterna så att det dånade i badrummet (och förmodligen hela huset) samtidigt som jag grät, grät, grät. Kan det beteendet förklaras av PMS eller är det någonting som finns inom mig? Den där gränsen, till att trilla över.

Ibland på nätterna, när jag för vanlighetens skull inte kan sova, tänker jag på att psykiska sjukdomar finns i släkten. Som en röd tråd som vandrar tills det finns någon att knyta sig fast vid. Jag undrar lite över det; är alla människor lika mottagliga men vissa är starkare kämpar? Jag vet inte. Jag vet inte heller om det är någonting positivt att jag är medveten om släktträdets historia eller om det bara gör mig mer mottaglig; att jag ibland känner att jag ger upp för att det ändå inte finns någon väg ifrån, allt finns redan i mitt blod.

Och mörkret är redan här och det skrämmer mig. Att det redan är dags att förbereda för hösten och att det enda som kan ses som räddningen är de ljusa minnena man har skapat de ljusa månaderna. Jag har alldeles för få ljusa minnen för att kunna känna mig beredd för hösten, för det som väntar.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Aurora: (17 aug 2010 17:26)
Nej, alla människor känner inte på det sätt du beskriver. Men jag känner igen mig i det du skriver, det eviga pendlandet, ambivalensen. Jag har fått lära mig att parera de värsta svängningarna och ifrågasätta rimligheten i mina känsloreaktioner (ex. brödet är torrt - jag blir rasande - inom mig funderar jag på om raseriet står i relation till det inträffade missödet). Men jag har liksom du svårt att befinna mig mittemellan lycka och melankoli. Mitt tips är att du försöker hitta någon terapeut eller psykolog som du trivs med och kan prata om allt detta med. Det är det enda som har hjälpt mig.

Kram

Tulo: (17 aug 2010 20:03)
Jag kan också bli jättearg när nått händer, typ jag råkar sparka ut skålen med hundarnas vatten osv. Men för några år sedan så började jag säga "Såklart!" högt för mig själv när nått jävligt händer. Som att tala om för mig själv att precis så skulle det vara, det var liksom givet.. Jag blir i alla fall mindre irriterad och arg än när jag säger FAAN eller liknande..

Princess: (17 aug 2010 20:22)
Åh, jag hade kunnat skriva det här... Jag är också alltid -antingen/eller- Det finns liksom inget annat för mig. Och jag har koll på släktens psykiska (o)hälsa, den går som en röd tråd genom vår släkt också, men säga det högt får man inte. Jag kan känna mig ganska okej ena sekunden, eller faktiskt lycklig, för att nästa timme dunka huvudet i väggen för att hoppas bli medvetslös så att någon kommer och tar hand om mig. Jag har tänkt mycket på den där "gränsen" till att trilla över. Jag vet att jag har stått (står?) på randen till nåt som verkligen behöver botas, men samtidigt säger mitt förnuft att jag ju är ganska sund. Men om man är sund vill man väl inte gå med blåmärken i pannan (när man är 30...) så jag vet inte... Ändå är jag ganska ärlig med vad jag känner och hur jag mår, så mina kollegor tror inte längre på att jag har slagit pannan i en skåpdörr.

Jag tycker du är modig som flyttar, och som du säger, börjar om igen! Jag önskar jag kunde göra det. Jag önskar dig verkligen lycka till och det kommer att bli bra, på något sätt! Kram!

lejonhjärta: (21 aug 2010 22:41)
aurora: åh, jag vet. eller, jag är nog inte helt säker på att det är lösningen för mig. jag hade hoppats det och jag har försökt. både en och flera gånger; med nya personer, med gamla personer. jag vet inte om det är så att jag aldrig hittar rätt person eller om det inte är min lösning? <3

lejonhjärta: (21 aug 2010 22:47)
princess: jag känner igen precis allt som du skriver; att ibland känner jag mig alldeles sund och normal - STARK - och i nästa sekund när jag snubblar runt hörnet så undrar jag vem jag försöker lura. det känns som en ständig inre kamp att försöka lura det som ständigt vill komma ut, att jag ska försöka vinna. att det är jag själv som ska bestämma hur jag mår istället för något blod, arv eller min egen förvirrade inbillning av det hela. emellanåt känns det som om jag inte har något val; att jag kommer att trilla över kanten bara för att jag hade otur i livets lotteri. samtidigt, jag måste väl vara starkare än så? (starkare än ödet?) <-- mhm, filosofiska minitankar.

tack för ditt stöd! <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Familjelycka? Relationer tankerensning förändringen Herr Ätstörning Hunden irritation

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Teresia, Terese
:: reklam ::