lejonhjärta
vardagspärlor
13 jun 2010 22:26Skymning, en sådan mjuk blandning mellan ljusblått och rosa. Alldeles hänförande trots att det är ett vardagsinslag, en rutin, som återkommer vare sig jag är medveten om det eller inte. Jag borde vara medveten om det varje kväll. Eller, jag vill vara medveten om det mjuka kvällsljuset varenda kväll och känna så här varje kväll. Känna att jag lever, att jag faktiskt finns. Och ibland kan det vara alldeles tillräckligt även om livet i sig inte är så vackert och skört som en solnedgång.
Det kanske får duga ibland, ändå. Livet, menar jag. Det kanske inte behöver vara fyrverkerier och bubblande skratt och bara ben och kyssar under träd för att det ska vara värt att leva. Dagar som innehåller ord från fina författare eller spinnande från Katten eller cykla fort eller långsamt beroende på vad benen orkar för att tiden inte spelar någon roll; det är också dagar som räknas.
En gång för inte alls så länge sedan ville jag ha en ring där den ingraverade texten löd ’It’s not the number of breaths you take it`s the number of moments that takes your breath away’ och jag kände det så starkt, jag önskade så starkt att det var sant. Att livet handlade om alla ögonblick som tog andan ur mig, som stormade om och som jag kände samtidigt som de utspelade sig att de var livsavgörande. Sedan stormade allt om, igen och igen, och jag vill inte längre fokusera på alla stora, magiska ögonblick.
För det blir så väldigt sorgset när livet inte innehåller så många magiska ögonblick. När det mesta egentligen är vardagslunk och någonstans längs med vägen känns det inte som att de ögonblicken ska vara lika viktiga som de där ytterst få, om än fina, tillfällena då man tappar andan.
Det är precis som reklamen om någon resebyrå, möjligtvis Fritidsresor? Som har en slogan om att semesterdagarna är de dagar man minns. De där sju till fjorton dagarna som man ska tänka tillbaka på när man har lämnat det varma landet med turkost vatten bakom sig och hamnat hemma i lägenheten. Då ska man minnas, tråna, längta, önska tillbaka till de där få magiska ögonblicken för nu är man minsann tillbaka i den gamla grå vardagssörjan.
Det känns fel, sorgligt på något sätt. Jag vill att det ska vara lika fint att njuta av en god frukostmacka eller en bra film under filten tillsammans med Katten. Att en dag då jag cyklar med svetten som rinner längs med ryggen för att till sist komma fram till det kluckande vattnet från insjön är precis lika fint och livsavgörande som de där få ögonblicken som får plats i fotoalbumet.
Jag gillar vardagen när jag ser den för vad den är; en vardag. De där dagarna som livet faktiskt består av, som livet byggs upp kring. Livet handlar inte bara om de där få ögonblicken oavsett om det är examen, bröllop, barnafödande, utlandssemester, flytt. Det är en viktig del men det är minst lika viktigt med vardagen; att bara få finnas. Och jag har insett hur viktigt jag tycker att det är att det känns bra med en vardag som jag fyller med precis de saker som jag vill.
Åh, alla dessa tankar som trasslar in sig i huvudet och har svårt att komma ut precis exakt som jag vill att de kommer ut. Jag har fortfarande alla akademiska termer och den typen av det skrivna språket i mina fingrar och det är svårt att skaka bort dem. Men, det kommer. Jag är inte längre student, jag håller på och formar min nya stig. Min egen stig.
Minns ni sommarlovens första dagar? När allting kändes så oändligt och spännande, hela världen var fri och man sprang och sprang på barfota fötter och solen sken och allting var fint. Nytt, spännande. Sedan kom sommarlovsvardagen och det blev ett måste inom min familj att man var tvungen att fylla dagarna med någonting nyttigt. Någonting nyttigt innebar i princip att man faktiskt gjorde någonting, helst utomhus. Det är lite av den känslan jag har; att det inte ses som tillräckligt fint att bara ligga inomhus en hel dag och läsa böcker, pyssla, klappa Katt, ta ett bad och titta på kvällshimlen. Det räcker inte till, inte när jag jämför med Elsa Billgrens sprudlande liv där varenda dag verkar vara så otroligt magiskt fantastiskt underbar.
Men, kan det inte vara lika otroligt magiskt fantastiskt underbart att ha en helt annan vardag? Ibland vill jag vara Elsa Billgren och ibland vill jag bara vara mig själv. Fast utan att skämmas för det och försöka anpassa mig efter allting som jag borde vara och borde känna.
Just nu är inte livet så mycket mer än cykling längs med grusvägar och böljande fält, bada en och två och tre och fyra gånger och ligga på rygg i vattnet och känna friheten som susar och spritter i kroppen, spinnande och klappande och knyta Kattband, begrava fantasin i böcker och titta på molnen som far förbi, långsamt ibland, stormande emellanåt. Jag gör allting ensam, i min egen takt.
Jag vet att jag någon gång kommer att uppleva samma situationer med stor skräck; den stora ensamheten och hur ska man leva när det finns så få omkring att leva tillsammans med
men
just nu är det vardagsfint. Det känns som stormen bara finns i det lilla vattenglaset just nu, till skillnad från den stora stormen i mitt bröst som härjade nyss. Jag vet att det kan bryta loss när som helst men jag vet också att jag har klarat av fler stormar än vad jag någonsin trott att jag skulle göra. Det är nog kanske därför som jag inte ens suktar och trånar efter himlastormande upplevelser även om de baseras på lycka utan att jag tycker det är väldigt fint med vardagslycka. En fin vardagslunk utan varken dalar eller toppar, det bara är.
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros