vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

de mörka molnen

1 jun 2010 19:55
Det känns som om jag befinner mig på gränsen. Till någon slags ravin eller återvändsgränd, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag bara gråter och gråter och sömn har jag glömt bort vad det är. Den här veckan hade nog varit tillräckligt mycket för de människor med en stabil grund men för mig som inte har någonting stabilt i mitt liv, absolut inte mig själv, känns det som att luften inte bara har gått ur mig utan den existerar inte ens.

Detta är veckan då jag ska lyckas med att opponera på någon annan samt att min uppsats ska granskas. På något sätt ska jag lyckas ta mig upp på morgonen, borsta tänderna och se den blekaste flickan i världen med de mörka påsarna under ögonen i spegeln innan jag ska gå iväg. Ut, genom dörren, för att möta andra människor. Människor som är strålande glada och positiva för den ljusnade framtiden är deras. Äntligen blir de färdigutbildade och kan ta steget vidare till allt spännande som väntar runt hörnet.

Jag vet knappt om jag har ett hörn att gå runt eller om jag orkar det. Det sorgligaste i hela röran är väl att jag inte vet om jag vill gå runt hörnet. Jag har tappat min lust för allting. Jag vet att det är påfrestande att befinna sig i slutfasen av utbildningen, jag vet, men hade det inte räckt med det? Jag hade inte behövt sju svåra år och mörka sorger som la sig över allting för att göra det ännu tyngre.

Efter att eventuellt ha orkat med de kommande dagarna ska jag i helgen, utan paus, packa bära flytta bära packa upp. För att sedan fortsätta vidare som en galning med nästa fas för det finns ingen tid till återhämtning och vila.

Jag vill bara gömma mig under ett stort lummigt träd och gråta, gråta, gråta. Avsked har aldrig varit min starka sida och hela veckan är fylld av hejdå och hundpromenader utan att jag har någon hund att hålla reda på (och ingen som håller reda på mig) och ansikten som försvinner. Ensamheten ekar och jag undviker alla större sammanhang nu för att på något sätt successivt vänja mig vid ensamheten istället för att chocken ska slå mig medvetslös när jag flyttar bort från allting som ändå har blivit en rutin, en vardag.

Vardagen är inte alltid fin och jag uppskattar den inte så ofta men det är påfrestande att mitt i allting annat så försvinner mina rutiner och vanor.

Jag vill inte flytta. Jag vill inte stanna. Jag vill mest inte vara.

Saker omkring mig går emot mig. Sådana där saker som de allra flesta människor skulle rycka på axlarna åt och tänka att det löser sig, det är inte hela världen. Jag däremot, jag bryter sönder och samman och måste sitta på händerna samtidigt som jag skrikgråter för att inte kasta in saker och ting i väggen. Bara för att få höra någonting annat än mig själv trasas sönder, krossas.

Jag vill inte vara såhär; må såhär. Varken mot min lilla omgivning som finns eller mot mig själv. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna vara någon annan än den jag är just nu, ett spöke, en person som kryper ner i sängen utan större engagemang för att varken sova eller vakna. Jag vill verkligen inte vara. Jag vill bara låta allting försvinna, låta allting passera.

Allting tar så otroligt hårt på en människa utan något skal. Alla små misstag som jag gör för att jag inte längre fungerar som jag borde tar rakt i själen och skaver, sliter. Jag känner mig som ett misslyckande trots att jag lyckades lämna in min uppsats. Trots att jag lyckas byta från sovkläder till i alla fall mysbyxor de allra flesta dagar. Det duger ingenting, jag duger ingenting till för jag måste vara strålande och felfri. Enligt mig själv eller andra, jag vet inte längre. Det känns som att det inte spelar någon roll längre, som om ingenting spelar någon roll längre.

Jag vill så gärna att det finns en annan framtid, att någonting kommer att förändras. Samtidigt är jag rädd för att vilja och hoppas för allting brukar krossas, försvinna.

Och här tog orken slut.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Aurora: (1 jun 2010 22:14)
Det hade kanske varit en god idé att börja tänka på om du skall söka hjälp. Att orka leva skall inte vara en lyx man aldrig har råd till. Kram

lejonhjärta: (1 jun 2010 23:08)
jag har det men det tar tid att få ordning på allt och just nu är det extra jobbigt. kram.

tantannica: (2 jun 2010 08:17)
Sänder Dig en stor styrkekram!

Anne: (2 jun 2010 09:31)
Kram.

Monchichi: (3 jun 2010 00:47)
<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Herr Ätstörning irritation Relationer Familjelycka? Hunden förändringen tankerensning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Germund, Görel
:: reklam ::