lejonhjärta

tisdagsord

20 apr 2010 23:52
Jag kanske borde vara trött på skrivandet egentligen med tanke på att jag sitter med min käraste uppsats från tidig morgon till sen kväll i ett frenetiskt iver som gör att jag glömmer bort vilken dag det är eller att man borde äta. Jag gick lite vingligt förut idag märkte jag, det är inte bra och jag vet om det men det är så svårt när jag är så upptagen med allting annat att komma ihåg att kroppen behöver mat och energi när mitt huvud säger så kristallklart att det går ändå; att det enbart handlar om att prioritera energin.

Förhoppningsvis kommer jag aldrig att tröttna på skrivandet, oavsett hur många ansökningar och personliga brev och uppsatser jag måste knåpa ihop. Vad skulle jag göra utan orden, oavsett om de är mina eller någon annans? Det finns så mycket kärlek bakom så många ord, bakom genomtänkta meningar eller meningar som flyter fram utan att ens knappt ha fått fäste i någons hjärna innan de försvinner iväg och blir någon annans.

Hade jag skrivit för en timme sedan hade jag nog skrivit någonting i stil med bedrövelse och ond bråd död, men, nu är jag uppe bland molnen igen och skulle kunna skriva om att jag skulle vilja kyssa hela världen och skratta högt. Men, jag brukar aldrig riktigt lyckas med att skriva sådana där glädjeord, ni vet, problemet med att kunna unna sig själv att vara alldeles sprakande lycklig i några sekunder, som ett tomtebloss, är någonting jag måste arbeta mer på.

En annan sak jag borde arbeta med är att inte åka berg- och dalbana hela tiden med känslorna. Det är antingen upp eller ner, svart eller vitt, nu eller aldrig. Jag borde lära mig att känna efter, att veta att världen oftast är sådär lite grådisig och beroende på vilka glasögon man har på sig så blir den antingen lite skimrande eller lite för mörk. Det handlar så mycket om mig själv; vad jag gör; hur jag väljer att hantera känslan.

Samtidigt vill jag skjuta ansvaret lite på någon annan, på de omkring. Jag blir så väldigt påverkad av alla andra (vilket återigen; är någonting som jag borde arbete med när tid, inspiration och möjligtvis ekonomi för att besöka psykolog finns) som lyckas att få mig att känna vad de känner, eller värre, vad de tycker att jag borde känna.

Det är hopplöst, jag lyckas alltid trilla dit.

Jaha, så ni önskar att jag vore lite tystare? Eller kanske pratade lite mer, fast bara inom rätt områden? Eller ville ni att jag skulle gå iväg eller möjligtvis stanna, men bara en liten stund?

Gör som ni vill, jag dansar efter er pipa för snart är röken slut. Snart lämnar jag så mycket bakom mig och jag hoppas att det kommer finnas mer utrymme för mig på nästa hållplats; att det kommer finnas luft för mig och för dig och för alla andra. Att man bara kan få andas och växa och leva och frodas och skratta och gråta och vara tyst och prata; att vara precis som man känner för utan att känna att det är bäst att dölja, att släta över, att vara någon annan för att det ska bli mer bekvämt för någon annan (trots att det inte är det minsta bekvämt för mig att ta på mig någon annans skor).

Det finns fina saker även när det stormar. Att mina fingrar luktar jordgubbar och jag drömmer mig så enkelt bort till en barfota sommar med en filt i den gamla favoritparken, omgiven av konst och all världens kunskap. Kanske tillsammans med någon, kanske ensam, men ändå med en känsla av frihet förhoppningsvis. Hundens andetag och springande tassar i sömnen, tryggheten i att det ändå kommer att finnas någon i framtiden som sover räv i soffan på nätterna och som plirar förtjust när lampan tänds på morgonen. Det finns de som lyssnar, som förstår, som försäkrar. Som låter mig andas.

Jag längtar efter luft, Lillstaden har aldrig känts så syrefattig som idag.

Tillbaka till sidans topp