vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

utdrag ur hjärnan

14 apr 2010 23:46
Jag är trött på resandet nu. Alldeles för många timmar de senaste månaderna har jag lutat kinden mot ett smutsigt tågfönster och betraktat ängar som har blivit skogar som har blivit små samhällen för att sedan bli ängar igen. Det har förvandlats från regnig lervälling till gnistrande snölandskap till sprickande grönska under tiden som tåget har dunkat och vaggat framåt. Mitt hem är min borg, min trygghet och en plats där jag kan krypa upp och ner ur sängen precis när jag vill och så många gånger jag behöver på en dag. Jag må avsky mina grannar ibland eftersom vi inte riktigt är överens om ljudvolym. Eller åtminstone musiksmak, det är nog där kärnan är. Oavsett detta så känner jag mig trygg och hemma så fort jag stänger dörren bakom mig. Här kan jag sjunka ihop, här kan jag växa och gråta och krympa och Bara Vara.

Nu är det april.

Ni vet,
ibland snurrar allting så fort att man inte hinner med och ibland går tiden så sakta att man inte vet hur man ska stå ut tills morgondagen gryr. Det känns som om jag har hamnat i något slags gränsland, att tiden och dagarna tickar på och försvinner i en rasande takt samtidigt som de inte rör sig alls för jag rör mig fortfarande inte någonstans.

Egentligen rör jag mig fast jag inte är medveten om det varenda sekund, vilket är tur, för då skulle jag nog inte orka stå. Om några veckor har jag en annan postadress, en annan sysselsättning. Ett annat slags liv och andra gatuhörn att gå runt och andra träd att lägga mig under och kisa mot solen genom de viskande löven. Jag hoppas att jag inte kommer att vara ensam, att jag kommer kunna hitta tillbaka till mina fina små sammanhang och vackra rötter som jag har lämnat innan och vårdat med den växtenergi och kraft som jag har förmått att avvara från min eget växande. Tryggheten i min ensamhet hoppas jag följer med, att stängda dörrar bakom min värkande rygg innebär möjligheten och tjusningen i att kunna krypa upp och ner mellan täcket.

Jag borde vara trött på skrivandet nu, att nudda fingerspetsarna mot tangentbordet i någon slags rytmisk dans, då jag är fastkedjad tillsammans med min uppsats några veckor tillbaka och några veckor framåt. Men, det är annorlunda när det är den fria viljan som slår emot tangentbordet och inte det Stora Intellektets Sista Utmaning som sitter på axeln och hånar vartenda ord som så mödosamt skrivs ner på de ekande vita sidorna.

Trött är jag. Rent fysiskt av anledningarna som glädjespritter i tårna på nätterna som gör att jag inte har kunnat sova de nätter som jag inte har kunnat sova på grund av oroliga knutar i magen. Det är svårsovet när Hunden mitt från ingenting får ett anfall precis när ögonen börjar bli grusiga och jag kan knappt andas för att Hunden inte kan andas. Det är stunder som när Hunden tappar förmågan att gå och stå på grund av anfall som styr hans kropp som jag känner hur svårt det kommer att vara att gå och stå utan. Trots allt trassel och vad som ibland känns som försvunna timmar på långa promenader med regn från sidan är Hunden ändå Hunden, det finaste som går på ett par tassar.

Psykiskt finns också en trötthet, på andra. Jag är fortfarande ett frågetecken inför människors nonchalans och hur vissa besitter förmågan att inte kunna lyssna utan bara prata om sig själva. Jag fick en bok av en fin person i min närhet som började med att fastslå att alla människor är egoistiska och när man förstod det skulle hela livet bli enklare. Jag vill inte tro att det är så. Jag vill inte leva i en värld där det är så. Jag vill bara krypa under täcket och innerligt känna att det är så just nu för att jag inte riktigt har hamnat rätt, min pusselbit är lite för stor för att pressas ner i det utskurna hålet.

Ibland känner jag mig så liten på natten när jag tänker på att det är så få i min närhet som vet om att jag har fått några månaders jobb och en lägenhet på en annan ort när jag samtidigt vet om exakt allting de har tänkt och gjort sedan vi sågs senast.

Tänk, om någon kunde ta emot min hand som jag sträcker ut.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (15 apr 2010 01:05)
<3

lejonhjärta: (15 apr 2010 10:26)
monch, tack <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

irritation Relationer Herr Ätstörning förändringen Familjelycka? tankerensning Hunden

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::