vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

kärnan till likgiltigheten?

1 apr 2010 13:53
Jag har funderat och vridit på själva kärnan till min syn på mig själv och trots att jag har snurrat runt det i flera år, ensam, med andra, med professionella, med djuren, med naturen, har jag inte riktigt lyckats att trassla ut allting. Det väsentliga är möjligtvis inte heller att jag lyckas lösa varenda knut utan vägen dit. Eller åtminstone vägen efteråt, när allting är ljusare och enklare. Jag tror fortfarande att jag kommer komma dit, någon gång. Jag har oftast inte bråttom heller även om jag längtar. Jag längtar till mig själv, konstigt nog, när den personen som finns därinne i mig faktiskt har kommit fram helt och hållet utan att känna sig tvingad till att gömma sig för allting och alla omständigheter som alltid kommer att finnas.

Det är så enkelt att skylla allting på barndomen och hur det var att smyga utmed lägenhetens väggar i skräck för någonting som ska vara den stora tryggheten eller alla ensamma lekar eller den tydliga jämförelsen med någon som var så mycket enklare än den blonda besvärliga flickan som skrek och grät jämt ifall jag ska lita på alla historier som berättas i efterhand. Men de är just historier och inte en direkt avbild av mig. Alla har lagt ner sina små ingredienser och sitt eget tolkande i historierna som berättas och minnet är farligt, det är vacklande och sviktande och mystiskt.

Jag undrar hur mycket gemensamt jag har med den blonda flickan med flätor för 20 år sedan, förutom mitt namn och att jag fortfarande kan gråta på öppna gator om det är så att mitt hjärta snörps ihop av smärta. Jag kan inte gråta bakom stängda dörren eftersom ingen kommer att trösta mig om ingen någonsin vet att jag gråter.

Ett besök i Barndomsstaden nyligen gjorde att jag letade mig upp på vinden där jag satt hukad i det trånga och lutande utrymmet för att gå igenom alla kartonger som har sparats från den goda glada barndomen. Jag letade efter mig själv någonstans där i lådorna för jag vet inte vem jag var. Jag undrar om jag var otrygg redan då, om jag redan då kände att jag inte dög. Om jag jämförde mig själv med andra eller om det gjordes ovanför huvudet på mig och letade sig in genom mina öron till mitt hjärta. Jag har alltid känt mig som den sämre, som den andra halvan. Jag skulle vilja veta om det berodde på mig själv eller på andra. Eller om allting har tumlat omkring och skapat mig någonstans längs med vägen.

Jag hittade inte mig själv någonstans i gamla dammiga lådor, givetvis. Jag vet fortfarande inte vem jag är. En blond flicka med vit sommarklänning och blommor i håret ler mot sitt vuxnare jag bland fotoalbumen och jag tycker att jag ser obekymrad ut. Jag tycker att jag ser glad ut, på någon midsommar eller någon semester eller i mitt rum. När började den personen att sluta kämpa för sig själv?

Det finns gamla noveller och dikter med kalla pappersark, omsorgsfullt skrivna på skrivmaskin med den ständiga rädslan att göra fel och tvingas göra om allting, överallt i kartongerna. Jag minns att jag trodde att jag skulle bli författare när jag var vuxen, att jag skulle leva på mitt skrivande för varför skulle jag inte? Det var en självklarhet på något sätt, att jag kunde göra vad jag ville. Att jag kunde bli vem jag ville.

Drömmarna försvann. Eller ställde de sig bara i ett hörn och väntade?

Det har alltid gått bra för mig, på ett sätt. Jag tittar på gamla betyg som alltid har varit väldigt bra, jag ser på gamla stipendier för lovande unga begåvningar och jag läser gamla tidningsurklipp där jag blivit intervjuad för att debattera om antingen det ena eller det andra. Det började i lågstadiet och har fortsatt sedan dess, aldrig någonsin har jag låtit mig själv vila och bara följa med. Jag simmar, jag kämpar. Någonting måste jag ändå hålla uppe trots allting annat som stormar och virvlar, går sönder.

Jag har ordnat allting. Allting praktiskt, menar jag. Det är sådant som man kan kontrollera själv ifall man är tillräckligt disciplinerad.

Det kanske är någonstans här kärnan ligger och det är svårt att beskriva. Jag har försökt de senaste veckorna men ingen lyckas någonsin att förstå mig. Jag kanske förklarar fel eller så har jag fel.

När jag gråter om min framtid som ibland känns alldeles för mörk för att möta på egen hand får jag tillbaka meningar om att det kommer att ordna sig eftersom det har alltid har ordnat sig för mig. Någonting litet inom mig förstår att det handlar om en slags tröst, att jag inte ska vara orolig för framtiden. Någonting så mycket större inom mig tycker att dessa meningar lägger en enorm tyngd på mina axlar för vad ska jag göra, hur ska jag känna, vem ska jag vara om det inte löser sig denna gång? Även om det har löst sig andra gånger kanske det här är gången då det verkar inte löser sig, på riktigt. Eftersom jag inte kan kontrollera någonting längre. Jag kan själv bestämma över mina betyg beroende på tiden som jag tillbringar med att förstå och visa upp men jag kan inte bestämma över arbetsmarknaden och jag kan inte bestämma över bostadsbolag. När jag tappar min kontroll tappar jag allting.

Kärnan, ja. Det förväntas att jag alltid ska klara mig. För att jag alltid har klarat mig, utåt sett. Det som har varit väsentligt är det som jag har kunnat visa upp, mina betyg och mina pengar från olika stipendium. Någonting annat har aldrig granskats för någonting annat finns egentligen inte. Eller, det finns, men det är sådant som man sopar under mattan istället för att sätta upp på kylskåpet för beundran vareviga morgon.

Det ska möjligtvis vara någonting fint att det finns människor som tror att det ordnar sig för mig men jag känner mig kvävd. Det känns som att det inte finns någon kärlek och förståelse kvar ifall jag inte skulle lyckas, om det inte skulle ordna sig. Som om allting skulle försvinna, som om jag inte skulle vara längre då.

Det har varit skrivet i sten att jag ska lyckas, att jag ska ordna saker. Att det ska gå bra. Att jag ska vara bra.

I all välmening, ja, men det har ändå inneburit att det aldrig har funnits något utrymme för gratulationer och hyllande när det har gått bra eftersom det har setts lika naturligt som att sekunderna går framåt utan att man kan förändra det. Trots höga betyg har det aldrig hurrats eller hyllats eller klappats på axeln för det fanns aldrig något annat alternativ än att det skulle se ut så. Att misslyckas har aldrig varit en möjlighet för mig, det förstod jag tidigt.

Eftersom det har varit en naturlag att jag ska ordna saker har det inte varit någonting som har varit värt att uppmärksammas när jag kämpar mig blodig för att nå upp till mitt öde skrivet i sten. För det fanns inget annat alternativ. Bli bäst eller ingenting alls. Blir du bäst, så, jaha, det var det vi förväntade oss och utgick ifrån och ingenting som är värt att lägga ner någon energi på att uppmärksamma.

Därför ser jag allting bra som jag gör mest som ett stort jaha.

Det gör förbannat ont när knutarna sitter så hårt att jag omöjligen förstår hur jag någonsin ska kunna lossa dem.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Anne: (1 apr 2010 22:04)
Kram. Fortsätt leta efter dig själv och den du varit på logiska och ologiska ställen. Man korsar sina spår ibland, och får en ny pusselbit. Om man håller ögonen öppna.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

förändringen tankerensning Herr Ätstörning Hunden irritation Familjelycka? Relationer

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Lillemor, Moa
:: reklam ::