vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

om det som varit

15 mar 2010 19:00
Jag har växlat mellan Edith Piaf och Sofia Karlsson hela dagen, låter kvinnorösterna fylla luften i min lägenhet och känt mig starkare än någonsin. Jag känner mig rofylld, som att det finns en möjlighet att saker och ting faktiskt kan ordna sig någon gång, även för mig. Det känns som om att medvetenheten om att jag också förtjänar bra saker har börjat vakna och spira i kroppen, det börjar någonstans längst nere i tårna och så klättrar känslan uppför ryggraden och lämnar mig stärkt.

Jag har mängder med måsten och borden som skulle ha behövts bockats av idag men jag har mest gjort ingenting och jag känner mig inte stressad över det ändå. Det kommer en annan tid, en annan dag, då sakerna kommer att bli gjorda istället. Jag tycker nog ändå om att jobba när kniven närmar sig strupen, när det är på allvar. Jag måste ha en utmaning och stress för att kunna prestera ibland för annars känns det bara som om jag går runt och glider omkring ovanför molnen och ändå tar mig förbi på något sätt och ser hur alla andra kämpar. Fast jag kämpar också emellanåt, som för någon vecka sedan, när jag satt dygnet runt och grät av utmattning och självförtroendekris. Jag tror att jag missade att informera hela världen om att jag faktiskt fick högsta betyg och precis vartenda rätt på samma uppgift som gjorde att jag grät mig till sömns i veckor. Jag har så svårt att klappa mig själv på axeln och tycka, på riktigt, att jag är duktig. Jag bara gör och förväntar mig på något sätt att det ändå alltid går vägen.

Jag borde bli bättre på att fira mig själv, att tillåta mig själv att bli alldeles rodnande glad och fnissig och sådär lycklig att man vill springa längs med korridorerna och vissla och hjula av glädje och pirr. Ibland borde jag bara låta glädjetårarna rinna nerför kinderna istället för att bara tränga undan, svälja klumpen och fortsätta låtsas vara helt oberörd och obemärkt. Varför ska det ses som någonting avvikande ifall jag blir glad för att jag lyckats klara av någonting väldigt svårt? Det borde ses som en självklarhet.

Men jag har hamnat i ett sammanhang där jag måste omvärdera vad som ses som självklarheter. Det är som om hela världen är upp och ner här och att jag är den enda som har kommit på det. Som om jag är den enda som inte lyckats ignorera elefanten som står mitt i rummet med taklampan på huvudet.

”Jag vill lägga mitt huvud i dina händer” sjunger Sofia och det är så det är, jag vill ha någons händer att lägga mitt huvud i, någons blick att vila i. Jag vill att någon vill lägga sitt huvud i mina händer. Det behöver inte alls handla om någon i en kärleksrelation utan bara i en kärvänlig relation, en vän, någon nära, någon kär. Som jag kan känna mig trygg tillsammans med och någon som jag kan få att känna trygg trots att världen leker hela havet stormar runtomkring med orosväckande mörka moln och spruckna gatustenar.

När man inser att hela världen flagnar och är sprucken i kanterna vore det skönt att hålla någon i handen, att det finns någon som jag kan lägga min hand på personens axel och känna tillhörighet, även om det bara handlar om en sekund innan personen reser sig upp och går iväg. Bara det lilla, betyder så mycket.

Jag befann mig på annan ort, bland gamla byggnader och vatten i en salig blandning, förra veckan och träffade vänner som båda två känns som snuttefiltar fast på olika sätt, men lika kärleksfulla båda två. Det lyser, doftar och sprakar trygghet om vissa människor. Som sådana människor som jag bara måste ge en kram och en kram till för att jag så gärna vill, utan att jag behöver känna mig konstig och bortkommen. Jag kan vila i tystnaden tillsammans med dessa människor och jag har aldrig svettiga handflator och jag behöver inte formulera en dialog i mitt huvud innan jag känner bekvämligheten i att öppna munnen. Jag kan bara vara, mig själv och lite till och ibland ingenting, och ändå är det fullkomlig trygghet i att sitta mittemot varandra vid ett köksbord med utsikt över de gamla bergen och minnena i solnedgång. Det är lugnet själv att sitta på ett café i lutande backe och tvinna håret mellan fingrarna i väntan på mat, som kan ätas utan klump i magen och tankar på hur det egentligen är man tuggar.

Det får mig att längta tillbaka det som har varit och trevande tankar om att jag kanske borde flytta tillbaka till städer som jag tidigare har flytt ifrån, bara för att ha de där vännerna som jag kan sitta tillsammans med ett par timmar och bara vara istället för att låtsas. Det är inte bara egentligen, det är allting. Städerna kändes dessutom annorlunda den här gången, inte lika skrämmande och ångestfyllda. Minnena finns fortfarande i gamla gränder och på konditorier i de mest oväntade hörn och på bussarna ryms känslor av förälskelse och svek, som om regnet aldrig någonsin har tvättat bort det som har varit tidigare. Det är som att gatorna och husen lever ett eget liv, som om de livnär sig och frodas av tidigare upplevelser och känslostormar hos alla de människor som går förbi med sorg eller kärlek i bröstet. Denna gång var första gången på snart sex års flykt som jag kunde hantera alla minnen, jag kunde se det fina i som var då men ändå känna att jag befinner mig på en bättre plats idag, i mitt inre.

Jag insåg någonstans längs med kullerstensklädda promenader att jag aldrig någonsin kan förändra det som har varit och det enda jag kan omvandla är min känsla till staden. Det har aldrig någonsin varit städernas fel att jag har ramlat omkull och hamnat under bilarna med hjärtesorg och en önskan om att dö. Det är jag som har gjort att jag ramlat oavsett alla omständigheter som har gjort att jag har fallit. Hade jag varit en annan person, möjligtvis den person jag är idag, hade jag inte ramlat utan det kanske bara hade varit svindlande och omvälvande och livsfarligt och hemskt ett tag men jag hade ändå stått upp. Promenerat runt i parkerna för att se det fina som finns istället för att se på parkerna genom ångesten, vilket har gjort allting hemskt och ohanterligt. Vilket gjorde flykten nödvändig.

Tidigare har jag osynligt strykigt mig längst med väggarna, rädd för stadens alla ljud och människor som befinner sig i den, men den här gången ville jag inte gömma mig längre. Jag orkade inte gömma mig för någonting som jag inte ens vet vad det är längre. Jag vet inte längre vad som har skrämt mig till osynlighet tidigare. Det finns många bekanta ansikten som blandas med obekanta ansikten överallt i de gamla städerna och att titta ner på mina skor gör att jag inte bara missar de vars relation till mig avslutades mer eller mindre smärtsamt utan att jag även missar alla obekanta ansikten. Ansikten som kanske ler, som kanske är som jag, som letar efter någonting, som är vakna istället för sövda.

Jag lever, här och nu. På något sätt är det jag som bestämmer vad jag gör med det faktumet. På samma sätt som jag bestämmer ifall jag ska vara rädd för de tidigare postadresserna som jag lämnade i all hast, i flykt, med hjärtat blottat och bedjande blick. Hjärtat är mer skyddat nu, fast det bultar lika hårt som förut, det är bara något lager utanför som täcker och skyddar mot den allra kyligaste vinden, mot det smattrande spöregnet. Tids nog finns det någon som orkar leta sig allra innerst in, för att lägga handen alldeles tätt intill och känna hur det bultar och slår. Hur jag bultar och slår.

Jag vill inte vara rädd mer. Jag vill inte längre känna mig obekväm när jag kommer tillbaka till platser där jag kan vartenda träd, varenda gata och varenda genväg och det känns som om jag är där, redan. Som om jag där de senaste veckorna när jag gick med ryggen rak, fötterna raskt och blicken rakt in i andra människors ögon. Det vilar ett lugn över att kunna gå på vägar och veta vart man hamnar någonstans även om det var flera år sedan man gick där senast.

Det var såhär jag inbillade mig och hoppades att årets alla dagar skulle kännas, hoppfulla och alldeles redo att spricka ut i någonting alldeles fantastiskt vilken sekund som helst. Det är darrande, spännande och på gränsen till olidligt ibland att inte veta någonting men känna att det är fint ändå. Jag måste bara tillåta mig själv att klappa mig på axeln, se vilka rädslor och hinder som jag har kommit över. Det är så mycket vatten som har runnit under broarna sedan jag senast gick omkring i gamla kvarter och jag är någon annan idag.

Jag vet att minnen är kraftfulla och omvälvande, men också att jag är starkare.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (15 mar 2010 19:33)
Underbar text, den rör vid nånting i mig... "bara vara istället för att låtsas. Det är inte bara egentligen, det är allting"
<3

lejonhjärta: (16 mar 2010 10:33)
mando: <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

tankerensning irritation Relationer Familjelycka? Herr Ätstörning Hunden förändringen

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Katarina, Katja
:: reklam ::