vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

kan man bli positiv?

22 feb 2010 14:06
Jag blir alltid lika fascinerad när jag träffar människor som verkar vara genuint positiva och levnadsglada. Som ser det positiva i allting trots att det egentligen inte finns någonting positivt alls i situationen, enligt mig i alla fall. Jag har läst en blogg i något år med en ung tjej som alltid var så optimistisk och positiv i hennes inlägg och trots att jag vet att man kan censurera sig själv i en blogg kändes alla inlägg alltid ärliga vilket gör att jag är fullt övertygad om att personen var så positiv trots att jag aldrig träffade henne. Hon gick bort i cancer nyligen och var positiv in i det sista trots att hon var så ung och visste att hon skulle dö. Jag tycker att det är fantastiskt hur man kan vara så stark och så positiv.

Om man jämför med mig själv; jag tänkte att år 2010 skulle bli helt fantastiskt men det började inte så jättebra så då bestämde jag mig för att februari 2010 skulle bli fantastiskt istället. Som ett litet ministeg på vägen till det fantastiska året som lurade runt hörnet. Sedan visade det sig att februari inte blev sådär levnadssprakande och muntert heller. Eller var det egentligen det fast jag vände det till någonting annat? Tankarna och inställningen har en sådan stor inställning till hur dagen blir och det kanske egentligen är så att jag bara förstör för mig själv egentligen, att jag trasslar in mig i ledsna tankar som långsamt kväver mig.

Förut torkade jag skåpsluckor och tänkte hur ensam jag är, hur stressad jag är, hur orolig jag är för framtiden och kände hur jag bara sjönk djupare ner i mitt eget stormande känslohav. När jag diskade och mina tårar blandades med diskvattnet för att jag var så otroligt ledsen och kvävd av allting kom jag att tänka på att det kanske är jag själv som är anledningen till att jag står här och gråter en måndagsförmiddag. Vad hade jag att vara ledsen för, egentligen? Jag menar inte att man måste ha cancer eller någon annan hemsk sjukdom för att det ska kännas okej och berättigat att vara ledsen men om jag hade en annan inställning till saker (och till människor) skulle jag förmodligen må bättre. Tror jag.

Hur blir man en positiv människa? Kan man ens bli det eller är det någonting man bara är, som finns inom en? Att antingen har man det eller så har man det inte? Jag hoppas att man kan förändra sig själv så pass mycket att man kan gå från negativ till positiv. Jag tror att en del möjligtvis beror på uppväxten; att om man växer upp i en familj där föräldrarna är positiva och försöker se det positiva med allting så präglar det kanske en som människa redan när man är liten. Att det är det naturliga sättet att tänka, liksom. Att ja, det är väldigt jobbigt med all snö men det positiva som man fokuserar på är att det ändå gör vintertiden ljusare.

Jag växte inte upp i en familj som tänkte positivt, förmodligen för att det faktiskt var så mycket dåligt som faktiskt skedde bakom kulisserna vilket gör att man långsamt bryts ner som människa. Det naturliga för min mamma exempelvis är att tänka negativt vilket gör att det är väldigt lätt för mig att också göra det, särskilt när vi ses. Fokus ligger hela tiden på det negativa istället för att försöka se det lilla positiva som finns även om det är dolt vid första anblicken. Dessutom verkar negativism och konsten att oroa sig gå hand i hand, någonting som jag också är van vid sedan uppväxten. Att det finns så mycket dåligt som kan hända vilket gör att man måste oroa sig för det, men, oftast har det bara inneburit att man har oroat sig i onödan och legat sömnlös och gnisslat tänder för ingenting. Samtidigt är det svårt att borsta bort allting som man är van vid.

Sedan är det nog mer än uppväxten som påverkar, nämligen, den familj man väljer själv; sina vänner. Bland mina vänner är det mer människor som oroar sig än som inte gör det, människor som automatiskt ser det negativa för att det är mer framträdande än att gå runt det och försöka se vad som finns bakom. Jag tycker inte att det är någonting konstigt med det, eftersom jag ofta är likadan själv, särskilt inte eftersom många av de omkring mig faktiskt befinner sig i jobbiga situationer på ett eller annat sätt.

Samtidigt så undrar jag ibland hur det hade varit om jag hade varit uppväxt i en familj där positivt tänkande var det naturliga, eller, om jag hade varit omgiven av vänner som var sådär sprudlande genuint positiva. Hade jag också varit positiv då eller finns det någonting i våra kroppar eller hjärnor som styr och ställer trots att man ges alla de bästa förutsättningarna för att vara positiv? När jag var borta en helg i höstas och träffade genuint positiva människor som såg allting på ett helt annat sätt än mig var det så enkelt och uppfriskande att ta över deras tankar som mina och också se allting utifrån deras perspektiv. Luften blev renare, andningen blev lättare och mardrömmarna färre. Jag tog med mig mycket av de tankarna och känslorna när jag åkte tillbaka till min vardag igen och det levnadsglada stannade. Ett tag. Sedan började jag känna mig som någon självhjälpsbok som bara rabblade positiva visdomsord i huvudet när jag vaknade. Efter en tid, omgiven av allting annat, började jag att känna mig nästan löjlig som försökte verka positiv när det kändes som om ingen annan förstod mig. Vilket gjorde att jag gick tillbaka till mina gamla spår och började oroa mig allt mer och började se allting ur en hopplös gråblaskig sörja vilket snabbt ledde till att allting blev sörjigt igen, som så många gånger förut.

Blir verkligheten lättare att hantera ifall man utgår från att allting går åt helvete för att man då aldrig blir besviken när den gör det eller blir verkligheten lättare att hantera ifall man utgår från att allting går bra men att vissa saker kanske tar lite längre tid på sig innan de blir bra? Jag menar, om man är negativ och beredd på det värsta hela tiden ramlar man inte lika långt ner när saker och ting inte går bra men om man befinner sig på botten hela tiden kanske inte vardagen är så enkel att hantera? Jämfört med om man befinner sig på en plats där man ser allting positivt och utgår från att allting går bra, på ett eller annat sätt, men om saker då går fel så ramlar man så väldigt långt? Fast, då kanske man inte ens ser det som att man ramlar utan ser på det från ett annat perspektiv, det positiva perspektivet.

Jag vet inte, jag tycker det är svårt. Jag tror att vardagen (och hela livet) blir enklare om man försöker att se positivt även när det är som hemskast. Men hur gör man det? Hur blir man en positiv människa? För jag tror faktiskt att man kan Bli det. Jag vet hur mycket jag lyckades ändra kring mina matvanor bara genom att tänka annorlunda. Så det borde vara samma process, samma resa, när man försöker förändra sig själv till att se saker positivt istället för att se dem negativt.

Mycket av det negativa som svävar omkring mig är beroende av andra människor. Om någon annan är irriterad blir jag irriterad, om någon är stressad blir jag också det. Eller om någon gör någonting elakt blir jag ledsen (fast det egentligen handlar om den personen, inte om mig). Jag tror att mycket skulle kunna ändras om jag helt och hållet insåg att jag bara kan kontrollera mina känslor och mina tankar och mina handlingar och ingen annans. Om jag slutade att ha förhoppningar om andra människor skulle jag minimera antalet tillfällen då jag skulle kunna bli besviken, men, är det samtidigt att se någonting ur ett positivt perspektiv? Jag vet inte. Jag är så intrasslad att jag inte ens vet vad det är att vara positiv känns det som.

Om man nu kan Bli positiv, hur blir man det? Eller är jag ensam om att tro att man kan förändra sitt tankesätt och sin inställning även om det kräver väldigt mycket och tar väldigt lång tid?

Jag är trött på att vara intrasslad i negativa tankevarv och att jag slås sönder av små motgångar när det finns människor som möter så mycket större hinder, utan att överleva, som ändå lyckas vara positiva. Jag tror att allting blir enklare att bära om man inte ser varje dag som en stor motgång och jordens undergång, vilket säger sig självt.

Jag kan inte ändra andra människor och jag kan inte förändra hur jag växte upp men jag vill kunna förändra den jag är idag, det tankesätt som klistrat sig fast som en gråsörjig hinna och som gör att det är svårt att tänka och se klart. Som gör det svårt att andas, helt enkelt.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (22 feb 2010 14:43)
Åh, vad jag känner igen mig i dina funderingar... Jag är bra på att tänka positivt ibland, men andra dagar är det sådär att minsta grej gör att jag trasslar in mig i negativism. Jag tänker nog ofta på alla jobbiga grejer jag har varit med om, och det är ju mycket, men jag vill inte att det ska påverka nuet så mycket. Just nu har jag ju det bättre än någonsin tidigare! Vill också bli mer positiv! Hur gör man?

lejonhjärta: (22 feb 2010 15:19)
mando > eftersom jag har svårt att tänka positivt kan du ta mina åsikter med en nypa salt ;) men jag tror att man kanske inte kan ta bort alla negativa tankar utan att det handlar om vad man gör med dessa tankar. en väg kanske är att stoppa tanken och sedan förvandla tanken (och kanske därmed också händelsen/känslan) till någonting positvt? på så sätt blir det tillåtet att tänka negativa tankar men man låter dom inte bestämma känslan utan det gör den mer aktiva tanken som man tänker efteråt. negativa tankar kanske är sådana som kommer automatiskt och positiva tankar är sådana tankar som man hjälper på traven?

isis: (23 feb 2010 15:27)
men alltså, första steget måste ju vara det du gör nu: reflektera över dig själv och dina handlingar, hur det hänger samman beroende på vilka du umgås med osv. jag tror absolut att man kan lära sig att bli mer positiv, även om det säkert kan vara både svårt och jobbigt. jag är väldigt positiv i vissa situationer och ganska neggo i andra. gillar helt klart mig själv bättre när jag är positiv än gnällig, men det är så mycket lättare att gotta ner sig i gnäll och negativitet än att studsa runt och vara positiv hela tiden.
jag tror hur som helst att man inte ska börja för stort och ha för höga förväntningar (bra positivt tänkande, hehe), utan ta små steg. tex sammanfatta varje månad/vecka/dag med den bästa och mest positiva händelsen/upplevelsen. liksom gotta ner sig i den och verkligen komma ihåg den. inte skjuta bort alla negativa tankar som onekligen kommer pluppa upp, utan snarare ägna mer uppmärksamhet åt det lilla positiva. sen tror jag faktiskt på såna halvlöjliga självhjälpsboksexempel som att varje dag se sig själv i spegeln och säga högt "jag är bra/positiv/snygg" eller vad man nu vill intala sig själv. det kommer säkert kännas falskt och töntigt i början, men någon gång måste ju hjärnan fatta vad man försöker säga. nu har jag iofs inte själv annammat den här tekniken, så den kanske är lika cheezy som den låter. men jag håller tummarna för dig och det positiva tänkandet och tackar för inspirationen du gett mig.
(sorry för lång och ev osammanhängande kommentar...blev bara så till mig av ämnet!)

Garbo: (23 feb 2010 20:07)
Din text är väldigt tät och jag kanske egentligen borde läsa om den flera gånger inann jag yttrat mig... men jag tar risken för jag vill så gärna bidra med något.

Det finns mycket som är bra: affirmationer, att välja sitt sällskap mer omsorgsfullt (och kanske mer egoistiskt i avseendet bara träffa folk man mår bra av att träffa), skaffa meningsfulla och stimulerande saker att göra för att helt enkelt inte ha TID att grotta ner osv osv.

Men, KBT! tänker jag omedelbart när jag läser. Är fullständigt övertygad om att det skulle vara din grej. Jag vet ju inte vad för negativa tankar och mönster du upptas av, men det är inget som bara "blir" utan det är ju faktiskt du som "gör". Det är du som har rodret. VILL du tänka annorlunda så KAN du tänka annorlunda, och kbt är det perfekta verktyget att relativt snabbt och lätt bryta destruktiva mönster utan att behöva älta och värka igenom hela barndomen för det. En extra morot (piska?!) blir säkert det faktum att du betalar för det, lättare att komma sig för att göra hemläxan då, tänker jag.

Garbo: (23 feb 2010 20:08)
(uhu, förlåt alla stavfel, har nytt tangentbord...)

lejonhjärta: (23 feb 2010 20:40)
isis > långa kommentarer är bara bra :) jag håller med i det du skriver; att det nog inte är särskilt smart att kasta sig ut och tänka att man ska bli världens mest positiva människa över en natt för då slår det nog bara tillbaka. hårt. jag tror inte att man kan bli kvitt alla negativa tankar men, precis som du skriver, så handlar det om vad man gör med dessa negativa tankar; om man låter tankarna ta över eller om man i alla fall försöker ta över själv. cheezy grejer kanske hänger kvar för att de faktiskt fungerar? fint att jag kan ge någon annan inspiration :)

lejonhjärta: (23 feb 2010 20:50)
Garbo > jag är så trött så jag inte ens ser några stavfel ;) du skrev en viktig sak som jag så lätt glömmer bort; att man gör saker för att inte ha tiden att kunna gräva ner sig i allt det negativa. jag menar inte att människor som har fullt upp hela tiden mår bra men jag tror att jag är en sådan människa som väldigt lätt mår dåligt om jag har flera dagar av ”ingenting” och ”ingen” framför mig för då börjar jag fundera över hur ensamt och tråkigt och grått och eländigt allting är.

jag har gått i KBT förut och det var då jag lyckades trassla ut väldigt mycket kring matproblemen och insåg hur stor påverkan tankarna har och hur mycket man kan förändra själv. hade jag haft ekonomisk möjlighet hade jag börjat igen men som ensamstående student med hund.. nja, det är knappt att jag får det att gå runt ändå. som det är nu får jag försöka att få tag i alla bra tankar som jag tänkte när jag gick i KBT och hoppas att jag har möjlighet i framtiden att få utomstående hjälp att trassla ut mig, om behovet finns. jag vet att mycket av verktygen från då och mycket av tankarna finns inom mig.

Garbo: (23 feb 2010 21:44)
Jag menade förstås heller inte att alla som har fullt upp automatiskt mår bra, vilken tur att du förstod vad jag menade trots att jag skrev i hast. *pust* Jagutgick från mig själv och jag mår i regel inte bra av att ha för lite att göra, jag blir understimulerad och på dåligt humör. I förlängningen: dyster.
Plocka fram gamla kbt-verktyg låter väl jättebra, särskilt som det haft effekt förut, då vet du ju att det är din grej. Kanske kan studenthälsan bidra med några kronor eller några samtal, det kan de väl? Sen så har ju Sthlms läns landsting terapibehandlingar via internet, vet inte var du bor men det kan ju vara värt att undersöka?
Jag vill också rekommendera böckerna Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne och Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Kram

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

tankerensning Hunden irritation Familjelycka? förändringen Herr Ätstörning Relationer

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::