lejonhjärta

om att vara hundägare

21 feb 2010 21:00
Jag tänkte nog aldrig att jag skulle bli ensamstående hundägare. Jag och den Förra diskuterade visserligen det när det var dags för Änglahunden att ramla in i våra liv, att jag fick vara beredd på att det var mitt ansvar även om vi var matte och husse. Även om det var mitt yttersta ansvar att torka upp valpens alla kisspölar och gå upp mitt i natten så var vi ändå två som kunde dela på det. Någon som nästan alltid var hemma, någon som gick ut på kvällspromenaden när det regnade från sidan i utbyte mot att den andra tog hand om disken. Ni vet, även om en person hade ansvaret så fanns det alltid någon att luta sig emot.

Nu finns det ingen annan att luta sig emot och ibland känns ansvaret så tungt och det dåliga samvetet bara växer och växer. Det är jättesvårt för mig att erkänna för mig själv att jag ibland tänker att det vore enklare om jag inte levde med Hunden för jag känner mig så väldigt dålig och skäms över att jag ens tänker så. Som hundägare är det fult och skamligt att erkänna att man ibland önskar att man inte hade hund, att man ibland önskar att man inte hade något djur alls eller en katt som inte behöver lika mycket. Det är tungt att erkänna för mig själv, för andra. Det är därför jag inte direkt pratar om det.

De allra flesta jag umgås med har inte hund (eller något djur) och har svårt att förstå min situation, vilket inte är något konstigt. Det är svårt att förstå hur någon annan har det förrän man har levt det livet själv. Det spelar ingen roll hur många gånger jag berättar att jag inte kan lämna Hunden ensam hemma hur många timmar som helst per dag eller att vi inte kan gå hem till mig och äta på lunchen och sedan gå tillbaka till föreläsningen för att Hunden skulle bli alldeles för ledsen om jag kom hem en snabbis för att sedan försvinna igen, utan promenad, vilket skulle leda till att Hunden skulle börja yla och sedan skulle vi bli hemlösa. Om jag är iväg på föreläsning ett par timmar på dagen så vill, eller kan, jag inte lämna Hunden ensam igen på kvällen utan ska jag någonstans så måste det vara någonstans dit Hunden är välkommen för annars har jag inget annat alternativ än att vara hemma. Nu låter det som att jag är jättesocial och måste tacka nej till en massa saker på grund av Hunden, så är absolut inte fallet. Men, ibland, måste jag välja bort saker för att Hunden inte ska lämnas ensam hemma igen och bli ledsen och deprimerad.

Snart ska jag åka bort i 2 veckor och bo på en annan plats, Hunden ska givetvis följa med. Problemet är att jag måste lämna Hunden ensam hemma i den lägenheten och Hunden har aldrig varit ensam där vilket kan leda till att Hunden blir ledsen och ylande och att mitt dåliga samvete når bristningsgränsen. Jag vet att människor tycker att jag är märkligt och besvärlig som planerar så mycket utifrån Hunden, för att det ska bli så bra som det bara går, men hur ska jag annars göra? Vi är ju ändå två och Hunden tar hand om mig och jag tar hand om Hunden, även om det innebär att mina axlar är trasiga av alla Måsten och Borden ibland. Pressen och stressen i att vara ensamstående hundägare som går upp flera timmar innan föreläsningen börjar för att gå på en långpromenad, som efter föreläsningarna springer förbi närmsta ICA-affär och handlar även fast det är alldeles för dyrt som sedan släpar sig hem i snön för att inte överstiga maxgränsen på antal ensamma timmar för Hunden, som öppnar dörren och möts av den viftande svansen som oftast gör det lite lättare, som går ut igen och sedan torkar alla små tassar för att sedan (om hundägaren kommer ihåg) göra mat till sig själv och sedan läsa och skriva och komma på smarta saker innan det är dags för promenad igen och kanske hinner man till och med att mysa lite med Hunden emellanåt innan det är dags för mer studier och lite mer yrsel och sedan dags för promenad igen och sedan försvinna under täcket där allting snurrar över allt som jag inte hann med denna dag heller.

Hunden är ju bästa polaren som alltid finns där men det känns svårt att jag inte alltid är där för Hunden. Eller, jag är väl det men jag jämför mig med så många andra hundägare och känner att jag inte räcker till. Att jag inte duger. Trots att jag faktiskt placerar Hunden i första hand och mig själv i andra för det mesta.

Det vore enklare utan Hunden ibland. Enklare, fast inte bättre.

Det är skönt, om än jobbigt, att bara kunna skriva det. Att få erkänna det för mig själv. Det gör att pressen försvinner lite.

Att vara hundägare innehåller så mycket som jag tycker om och trivs med, som jag aldrig skulle kunna leva utan. Tryggheten, tilliten, den gränslösa kärleken och hur jag genom att se på Hunden får en påminnelse om att jag kan leva i nuet istället för att leva i det som har varit eller i framtiden som jag ändå aldrig kan förutse. Alla underbara promenader och hur jag får andnöd av att tänka på att spendera så mycket tid inomhus när jag kan spendera den utomhus, i en skog, på en grusväg eller i en park mitt i staden. Jag får uppleva så mycket genom att ha hund och jag har lärt känna så många bra människor genom det, vissa som jag bara har hundpromenadsrelation med och vissa som jag har en relation som går bortanför att vi delar det faktum att vi är hundägare.

Jag har svårt att tänka mig att det har funnits så många år i mitt liv som jag inte har haft hund och jag har lika svårt att se att det kommer finnas år i mitt liv som jag inte har hund.

Trots det känns det tufft ibland. Som nu, när jag oroar mig hur dessa 2 veckor på bortaplan kommer att gå, ifall Hunden kommer att kunna vara ensam hemma utan att bli ledsen och otrygg. Eller när jag tänker på framtiden utan att veta hur den ser ut, varken för mig eller för Hunden. Allting ordnar sig, bara man vill, brukar människor alltid säga och det gör det nog. Men frågan är hur jobbigt det blir innan det ordnar sig? Om jag får ett heltidsjobb kan inte Hunden vara ensam hemma under tiden och då finns alternativet med hunddagis eller dagmatte vilket då naturligt skulle bli lösningen. Men det kanske tar en tid innan man hittar ett hunddagis eller en dagmatte (som dessutom vill ta emot en sjuk hund som i sig innebär ett större ansvar) och vad händer med Hunden under tiden? Sådant oroar mig. Att jag inte kan garantera att allting kommer att vara rosor och gröna ängar för Hunden, att det ibland kanske blir längre dagar ensam hemma än vad jag önskar vore möjligt.

Det hade underlättat om vi var en matte och en husse och inte bara en matte. Som när jag måste ta viktiga beslut om Hunden och inte har någon att bolla tankarna tillsammans med, när jag ensam får titta in i pepparkaksögonen och bestämma någonting och känna att allt ansvar vilar på mig om någonting dåligt händer. Då känns det tungt. Eller som i somras när Hunden pendlade mellan liv och död och jag låg ensam i soffan under filten utan att någon fanns där som kramade mig eller som också vara orolig för att sista gången vi såg Hunden levande var när veterinären gick iväg med honom i korridoren. Jag skulle vilja oroa mig tillsammans med någon. Det är svårt att leva med en så pass sjuk hund utan att ibland kvävas av det, om man då var två, kanske det hade varit enklare att bära ibland.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här texten egentligen. Bara att det ibland är svårt och tungt och stressigt och hopplöst att få allting att gå ihop när man lever ensam med en hund. Och även fast att det är tungt och skamligt att erkänna det är det lättare att göra det än att bära på det helt ensam.

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: