vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

vi som kastar prylar när vi är arga

15 feb 2010 19:40
Det är inte ofta jag blir arg. Jag är nog en sådan som mest blir irriterad men allra vanligast är att jag blir ledsen eller går och grubblar alldeles för länge över saker som jag borde ha släppt innan jag ens började att tänka på dem. Men när jag blir arg, då blir jag riktigt arg. Sådär italiensk maffia-arg. Mhm, jag skulle nog kunna bli riktigt våldsam om jag hade tillgång till saker som gör att det vore enkelt att bli våldsam. Nu får jag ta det jag har istället vilket leder till att jag kastar omkring grejer i lägenheten och skriker. Känslorna utanpå huden? Jag vet inte vad du pratar om. Jag är stillsam, kontrollerad. Förutom när jag blir arg, då. (Eller ledsen. Eller känner någon som helst känsla.)

Jag har tappat räkningen på hur mycket saker jag har haft sönder genom att kasta in det i hårda betongväggar eller som jag har slitit sönder eller bitit sönder tills det knastrat mellan tänderna eller bara vräkt ner i golvet. Jag gillar att höra kraset, se hur allting spricker. Det är enda sättet att hantera hur det spricker inom mig.

När jag blir vuxen och rik kanske jag borde investera i att köpa upp ett förråd med billiga IKEA-tallrikar som jag förvara i en garderob som jag öppnar när jag är arg. Tänk vilken befrielse att bara öppna den där garderoben, se alla travar med porslinstallrikar och bara börja vräka omkring sig. Det skulle vara billigare än som nu; när jag tvingas kasta saker jag tycker om i väggen bara för att jag måste kasta någonting för att kunna andas frisk luft igen.

Visst har väl ni också kastat in så många mobiltelefoner i väggen att ni har glömt bort hur många det är? Eller är det bara jag?

Arg är jag. Det känns som om jag har tröttnat på att vara ledsen och grubblande över situationen som har gnagt och kvävt sedan förra veckan och jag har spelat roulette med känslorna som stannade på förbannat. Tvärilsk. Jag vet att jag borde släppa det helt och hållet; lägga energin på någonting annat. Som att odla potatis eller någonting sådär naturbefriande och friskt. Eller springa 3 mil genom pulsande snö, pustandes och frustandes. Fast samtidigt; kan man släppa någonting helt och hållet ifall man inte känner känslan fullt ut? Är det inte någonting befriande och förlösande i att faktiskt bli sådär riktigt tvärförbannad eller superledsen och skrika eller gråta tills att luften tar slut?

Jag tänker det i alla fall. Jag känner till tusen och sedan tror jag att det blir lite enklare att hantera situationen efteråt. Det är svårt att möta människor som har skapat känslan inom mig om jag samtidigt som jag ser dem vill slita loss ett element från väggen bara för att kunna ha någonting att kasta på dem.

(Är det bara jag som blir såhär arg ibland skäms jag. Tror jag.)

Jag skyller det på uppväxten, som så mycket annat. Det var ingen som kontrollerade mig då, eller nåt, och vem ska kontrollera mig nu när jag bor själv? Nu kan jag härja runt precis som jag vill. Mamma sa alltid att mitt skrik ”borrade sig in genom märg och ben” när jag var liten. Jag tog det som en komplimang (tänk, någon lade märke till mig) och jag tar det nog fortfarande som en komplimang. Hellre att jag skriker och gråter så att jag gör avtryck, så att någon känner vad jag känner, än att jag ska gå runt med handen knuten i fickan och gråta bakom lås och bom för att inte vara till besvär för andra. Jag tar hellre en konflikt, rensar upp och går vidare istället för att gå runt och vara sådär arg i smyg i flera månader. Tänk vilken energi som bara försvinner istället för att våga möta situationen direkt.

Jag gillar inte riktigt det där att många verkar tro att bara för att man är vuxen (läs: betalar sin egen hyra) så ska man per automatik även bli behärskad och kontrollerad. Man ska sluta bli arg, sluta skratta så att man gråter offentligt och man ska aldrig någonsin känna att man vill lägga sig ner på det smutsiga golvet på ICA mellan alla grönsakerna och skrika av utmattning för att självscannern inte fungerar som den ska.

Det var nog en av sakerna som inte riktigt fungerade mellan mig och den Förra; han var mellanmjölken personifierad och känslor, det, det var minsann läskigt och någonting man ska hålla inom sig (tills det är alldeles för sent). Att prata om känslor var det vidrigaste och mest obehagligaste som fanns, istället ska man hålla allt inom sig (tills man exploderar). Jag som har haft någon utomstående som petat i min hjärna sedan lågstadiet tycker att det är fullkomligt naturligt (och livsviktigt) att prata om känslor, peta runt i vad som är obehagligt för att kunna trassla upp det och sedan gå vidare. För att inte kvävas eller explodera när det inte finns något mer utrymme att gömma känslorna på. Jag vill ha någon som vågar skrika, bli förbannad, gråta, skratta tills luften tar slut oavsett om det är en offentlig plats eller bakom stängda dörrar.

Hur ska man orka med att leva om man inte orkar med att känna?

Resten av terminen kommer nog att bli väldigt annorlunda efter veckans dramatik men jag känner att det faktiskt inte bekommer mig. Det finns andra utrymmen som jag kan andas i och jag vet att jag har gjort helt rätt, att det finns många som står bakom mig och håller mig om ryggen ifall det skulle behövas. Då spelar det ingen roll att någon har kastat en kniv i ryggen, jag tar bort den själv. Och går vidare som om ingenting har hänt. Det är en bra känsla att veta att jag inte har förlorat någonting. Att jag fortfarande är mig själv.

Efter att jag har kastat lite saker omkring mig så kan jag andas utan smuts igen. Gå vidare, helt enkelt.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


eMissen: (15 feb 2010 23:23)
lill-babs går ut i skogen och kastar blomkrukor på träd när hon är arg! hennes terapeut tipsade henne :)

eMissen: (15 feb 2010 23:23)
hon städar efter sig också föresten.

Aurora: (16 feb 2010 10:25)
Jag blir likadan när jag är arg.

Tulo: (16 feb 2010 11:23)
Jag känner igen mig i att misshandla mobiltelefoner.. Det har hänt några gånger att jag slagit dom i väggen, men ångrat mig lika snabbt. Jag är egentligen inte så mkt just för att slänga saker, jag debatterar istället. (Blir billigare så..;) )
Men jag är svår att diskutera med för jag tänker aldrig så klart som när jag är arg eller under attack.

Men din herr Mellanmjölk har jag nyligen stött på. Mkt irriterande och frustrerande! Jag är ingen person som klarar av att gräva ner saker för dom letar sig alltid upp till ytan igen.

Stor KRAM till dig! Och vill du kan jag alltid skicka ett par tallrikar till dig! Jag har säkert ett halft skåp eller två som gärna kunde få hjälpa dig att andas lite bättre och dessutom ge mig lite mer utrymme att andas på! :)

lejonhjärta: (16 feb 2010 14:52)
vad skönt att jag inte är ensam i klubben som kastar saker när man är arg!

tulo: nej, i fortsättningen säger jag tack & hejdå till mellanmjölksherrar!

mando: (16 feb 2010 16:00)
Lh: Jag är precis som du. Fast jag kastar inte så ofta grejer så dom går sönder, jag springer hellre iväg och skriker, smäller i dörrar, slänger mig i sängen och drar upp täcket och bara vrålar rakt ut... :-)
Samma behov iaf. Mindre bra är att jag har slagit till folk ibland också, men hittills bara såna som förtjänat det. Puttade in en kille i en taggbuske i skolan en gång, kommer jag ihåg. Han hade retat mig en massa gånger. Till slut rinner det över...
Kram!

Tulo: (16 feb 2010 19:43)
Haha! Herr Mellanmjölk! Så jäkla klockrent när jag tänker på det.. :)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Herr Ätstörning förändringen Relationer Hunden irritation tankerensning Familjelycka?

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::