lejonhjärta

och så växte jag 3 cm på köpet!

11 feb 2010 22:52
Måndag: stress och 4 timmars sömn.

Tisdag: stress och 3 timmars sömn.

Onsdag: Knut i magen och 9 timmars (mardröm)sömn.

Torsdag: Knut i magen (som dock är på väg att lösas upp helt) och sömn; who knows?

Den här veckan är inte en vecka som jag vill minnas när jag sitter och funderar över mitt liv någon gång på ålderns höst i mitt egna hemmabibliotek (jag drömmer om en takhöjd på fyra meter och böcker från golv till tak och en sådan där stege som kan glida fram och längs med bokhyllan).

I onsdags trillade jag ner i något obekvämt och jobbig eftersom någon blev sur på mig fast det egentligen var sig själv personen borde ha blivit sur på men det är lättare att skjuta någon annan ibland när det inte går så bra. Jag tycker inte om drama och jag har svårt när människor är arga eller ledsna på mig (men vem gillar det?) Trots det så kunde jag inte göra någonting annat för det hade inneburit att jag hade gjort någonting som gjort att jag inte kunde gå rakryggad ifrån situationen.

Jag kunde välja mellan att göra någon annan glad och svika mig själv, släppa mina principer helt och hållet och gått runt med skam och skuldkänslor eller så kunde jag göra någon arg men gå rakryggad ifrån situationen, med känslan av att jag faktiskt inte gjort något som helst fel.

Jag valde det sista.

Det är flera inblandade i röran och alla känner som jag men av någon anledning var jag den som hamnade i boxningsringen istället för att vara åskådaren som stod bredvid, som ändå hade valt sida att heja på, men utan att tvingas slåss för saken.

De andra har mest försökt att ignorera situationen och gömma sig och hoppas att det obekväma försvinner. Jag har varit med om alldeles för mycket obekvämt så jag vet att det inte fungerar så; det fungerar inte att gömma sig för monstret i garderoben utan man måste konfrontera det förr eller senare.

Jag gillar inte konflikter men jag gillar inte heller att gömma mig när jag inte har gjort något fel. Idag tog jag upp det med personen i fråga, förklarade hur jag kände och varför och hade hoppats att personen i fråga skulle ta det på ett bra sätt men när ska jag lära mig att de flesta människor inte alls reagerar som man har tänkt?

Det finns en stor sannolikhet att jag har en person mindre att prata med i framtiden. Det kanske borde kännas som en förlust men det gör inte det för jag har vunnit någonting annat; jag vet att jag har styrkan i mig att faktiskt kunna säga nej när någonting är fel och att jag kan stå upp för mig själv även om det innebär att det är besvärligt för andra. Det är viktigt att skilja på om problemet ligger hos den andra personen eller hos mig och i detta fall låg problemet hos den andra personen.

Jag har svårt att minnas när jag senast stod upp för mig själv trots att det enklaste och bekvämaste alternativet hade varit att böja mig för den andra. Även om jag kanske har förlorat en att prata om ingenting med på luncherna så har jag inte förlorat respekten för mig själv och det är viktigare än allt.

Nu hoppas jag att fredag, lördag, söndag kommer innebära att jag kan sova utan mardrömmar och att magen inte har någon knut i sig; det är onödigt att gå runt och bära alla andras ansvar i min mage, det får de göra själva.

Jag ångrar mig; det här är en vecka jag vill minnas när jag susar omkring på min stege bland böckerna i framtiden för det är fint att minnas de stunder jag har varit stark istället för svag.

Tillbaka till sidans topp