vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

nysta tankar av virrvarr

4 feb 2010 22:22
Jag känner mig som ett garnnystan som har blivit överröst med lek av en kattunge med alldeles för långa klor. Jag hänger och slänger, har tankar som ligger ostrukturerade och osorterade överallt. Jag känner mig tufsig och riven, inkastat i ett hörn och alldeles bortglömd.

Jag vet varken ut eller in.

Ibland tänker jag att jag är en sådan människa som kanske dömer alldeles för hårt, som skjuter först och frågar sen. Men hur ska man annars leva med ett alldeles trasigt hjärta? Det fungerar inte att bara öppna det för allmänheten på dagens alla timmar, skära upp en bit precis som en Lush-tvål och ge till alla förbipasserande som uppskattar det för stunden och sedan kastar bort, sköljer bort. Då finns det ingenting kvar som bultar och påminner mig om att jag lever. Jag måste behålla lite själv. Jag måste finnas kvar i mig själv, oberoende av vad som händer med alla omkring mig.

Jag tycker det är svårt och obehagligt att låta andra komma nära; se vem jag är. De gånger jag försöker blir det mest en obehaglig röra av allting eftersom ingen verkar vilja se vem jag är under alla lager av riddarrustning i pansarplåt. Jag duger, jag är rolig, jag är snäll, jag är omtänksam men bara om jag anpassar mig till vad som förväntas. Om jag försöker att öppna upp lite mer blir det konstigt och allt som jag är innerst inne blir övertäckt och hamnar under mattan eller i arkiven för sådant man vet men aldrig vill prata om.

Är det jag som är svår? Eller är det andra människor som är för enkla och enbart vill leva om en kvadrat faktiskt bara är en kvadrat och aldrig någonsin någonting annat än just en kvadrat. Ni vet, tänka utanför boxen eller stanna inne i den trygga kvadraten och aldrig någonsin försöka klättra över och se vad som finns på andra sidan.

Jag är en sådan som klättrar över. Som utmanar. Som vill se mer, som längtar efter mer, som vill peta i människors tankar och känslor när de vill, om det får dem att känna sig bättre. Jag vill vara den som både pratar om snöslask och kärlekssorg, om randiga tröjor och nätter utan sömn.

När jag var liten hade jag en sådan där vadderat krockhjälm på huvudet. Jag klättrade alltid omkring för att se vad som fanns lite högre upp, lite längre bort. Ibland känns det som om jag skulle behöva den där krockhjälmen även fast jag är vuxen. Det gör fortfarande lika ont att ramla varje gång jag försöker att klättra någonstans och blir så besviken av det jag såg (eller inte såg) att jag ramlar ner igen.

Jag skulle vilja ha ett skyddsnät. En trygghet som är någonting större än bara mig och Hunden. Någonting (eller någon) att falla tillbaka på när allting känns svårt och intrasslat.

När allting känns precis som nu och tårarna bränner, brinner, bakom ögonlocken, huvudet värker, magen knyter sig, ryggen skriker och hjärtat bultar alldeles för fort och alldeles för högt. Alldeles för ensamt.

Nu hade jag behövt ett skyddsnät, någon att ringa som även om jag bara grät så okontrollerat att jag inte kunde prata skulle lyssna ändå. Tänk, att någon lyssnar på ens gråt, det är kärlek, vänskap, trygghet och skyddsnät i ett och samma andetag.

Jag känner mig ostrukturerad. Kontrollbehovens drottning är ostrukturerad; det är kaos i bröstet och det härjar i mig. Allting river i huvudet, bakom ögonen.

Överallt i lägenheten ligger det listor på vad som måste göras, inte vad som borde göras utan vad som måste göras. Dag för dag, allting är inrutat och inramat. Det är det som gör att jag vet vad som måste göras när jag är så trött att jag inte ens vet vad jag heter. De timmarna som jag glömmer bort att jag behöver äta och dricka och vilken dag det är; då tittar jag på listorna och får någon slags inbillad trygghet och lugn. Har jag bara koll på vilken dag det är och lyckas bocka av sakerna i listorna är allting bra, visst?

Februari skulle bli en bra månad. Februari dag 1-4 har vunnit guld-, silver- bronsmedalj samt tröstpris för de värsta dagarna i år.

Imorgon är det februari dag 5. Ett år sedan Änglahunden somnade in i mitt knä och allt liv försvann ur hans ögon. Det var skrämmande då och fortfarande förlamande att tänka på, hur livet försvann. Jag höll handen på Änglahundens hjärta tills det sista slaget. Jag önskar att jag hade kunnat göra mer, att jag hade kunnat rädda Änglahunden från allting som gjorde att vi hamnade där alldeles för tidigt.

Vi satt ihop och nu är jag här. I något stort sorgemörker.

Jag minns när jag fick hämta Änglahunden i en brun kartong med ett svart mönster på. Det var jobbigare än att se livet försvinna i mitt knä för då var det ändå Änglahunden på något sätt trots bristen på liv. Jag hade sett Änglahunden sövd inför olika ingrepp så många gånger att jag kunde skjuta allting ifrån mig i alla fall korta sekunder. När jag satt där med kartongen i mitt knä gick det inte att skjuta bort några som helst tankar, det var vad det var; min bästa vän ihopsmulad i en kartong.

Det går inte att värja sig nu heller.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (4 feb 2010 22:59)
*kramar om*

Aurora: (5 feb 2010 16:56)
*stora kramar*

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Herr Ätstörning irritation Familjelycka? Hunden Relationer förändringen tankerensning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::