lejonhjärta
att inte veta någonting
30 jan 2010 22:53Jag har börjat att söka jobb. Inte sommarjobb utan sådana där Riktiga, Vuxna och Seriösa Framtidsjobb. Sådana jobb som jag har utbildat mig till de senaste åren. Det är lite för seriöst för att jag ska kunna ta det på allvar, ta mig själv på allvar, och jag skjuter bort det, skjuter det ifrån mig.
Eller; jag försöker att skjuta det ifrån mig men det sköljer över mig.
Jag har två personligheter, två intressen, som jag ibland har svårt att balansera och kombinera för det känns som att antingen A eller B måste vinna (även om jag vet att det inte behöver vara så, kanske är det bara en önskan från min sida att om någon sida vinner över den andra så kanske jag slipper känna mig så kluven. Kanske skulle jag enklare veta vem jag var om jag bara hade en personlighet istället för två? Ibland känns det som att framtiden skulle vara mindre trasslig om det var så.)
Jag kan inte leva utan kultur, just nu läser jag tre olika böcker beroende på vilket humör jag är på (Jonathan Safran Foer ”Extremely Loud & Incredibly Close” [kan vara mitt livs läsupplevelse; jag gråter varje gång, hejdlöst dessutom], Monika Fagerholm ”Glitterscenen” & Siri Hustvedt ”Sorgesång”) och jag vill bo någonstans där kulturen pulserar och lever; där jag kan välja mellan flera olika museum att spendera en dimmig söndagsförmiddag på, bli uppfylld, omvänd, involverad, berörd, bestört. Jag vill ha bokaffärer och antikvariat omkring mig som är så stora att jag kan gå vilse bland alla ord; spendera timmar med att bara bläddra, fundera, ta in allting som andra har skrivit för att jag ska kunna ta in, tänka om, se nytt. På samma sätt vill jag kunna hitta en öppen mataffär eller ett fik när klockan har blivit elva på kvällen, jag vill aldrig att staden jag bor i blir tyst, tom, mörk. Jag vill aldrig att staden blir så ensam och övergiven som jag känner mig.
Samtidigt; jag vill ha närheten till skogen med alla träd och den rena luften, kunna lägga mig i mossan och bara titta upp mot trädtopparna och få en känsla av att jag är ingen och allt på en och samma gång. Jag vill kunna sitta på stenar och trädstammar och känna tystheten, den stora lugnet omkring mig. En önskan och längtan om att gå ut på morgonen och direkt hamna på vidsträckta åkrar och vägar som saknar asfalt. (Eller är det Hundens längtan som jag har tagit som min?)
Jag vet inte vad som är mitt; vad som är mina drömmar eller vad som är andras måsten och andras borden som har lagts på mig (som jag har tagit åt mig och placerat på mina axlar, i mitt huvud). Jag har svårt att veta vad jag vill, innerst inne. Att söka jobb och fundera på om jag ska söka jobb över hela Sverige eller söka jobb där jag vill bo (där jag tror att jag vill bo?) gör att funderingar väcks kring; vem är jag, vad vill jag? Det är så många människor som säger att den och den staden minsann är fin, ska jag inte flytta dit? Eller ska jag inte flytta hemhem så att mamma får någon att fika med på lördagseftermiddagen? (Det dåliga samvetet om att jag tillhör skaran ”Barn som Flyr [fort som attan]” istället för ”Barn som alltid bor kvar”). Fast egentligen spelar det ingen roll vart jag bor någonstans utan det enda som spelar roll är att jag får jobb, visst? Men borde jag inte flytta norr, långt bort, så att jag inte är med och slåss om jobben här?
Jag har ändå ingen att ta hänsyn till, berättar människor för mig, så jag kan därmed flytta precis överallt i Sverige. (För det finns ändå ingen eller inget som håller mig kvar.) Jag är bara drivande, på ytan. Jag spelar ingen roll. Jag är bara någon som tar upp andras tid, som stör när jag söker samma tjänster. Jag är bara i vägen. (Och förbannat obetydlig?)
Mhm, jag vet att jag inte måste stanna i nästa stad jag flyttar till tills jag inte längre andas men jag längtar efter det. Jag längtar efter att hitta min plats, jag vill det, jag vill känna mig hemma. Jag drömmer mig bort och tittar på lägenheter i de städer där jag hitills har sökt jobb, tänker, att den här lägenheten var fin, oj, vilken härlig balkong med kvällssol och det här badkaret skulle inte vara fel att krypa ner i. Mina tankar spinner iväg och jag spinner med, trasslar in mig och försvinner.
I tider som dessa kanske man inte ens har utrymme med drömmar.
Jag kanske borde söka alla jobb som finns i hela Sverige och hamna någonstans där jag hamnar och vara nöjd med det. Nöja mig, liksom. Stå ut och tänka att det är väl inte hela världen och det är väl enkelt att flytta på sig, igen, efter ett tag.
Jag vill inte nöja mig, jag vill inte stå ut. (Jag har inte gjort annat i mitt liv). Jag vill trivas, komma till ro, känna att jag hittat hem. Att jag hittat balansen mellan min A-personlighet och min B-personlighet. Men det är ohyggligt svårt att få ihop A&B när det gäller att fundera över lämpliga städer att bo i. Hur får man ihop milslånga åkrar och gröna kullar med nattöppna pulserande städer med asfalt?
Hur får jag ihop mig själv? (Dessutom; måste jag få ihop mig själv just precis nu? Får man någonsin ihop sig själv?)
Jag vill få ihop mig själv. Jag vill att det ska gå bra; jag har så mycket drömmar och sprängande livslängtan som bultar och bränner i bröstet, som rusar i blodet, men jag måste hitta min plats för att kunna explodera, för att kunna leva. Just nu har jag tryckt på pause för det finns ändå inte tillräckligt med luft här; jag vill någonstans dit där jag kan klättra i trädtopparna och känna att min tid är – nu – och inte senare.
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros