vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

broken record

24 jan 2010 21:31
Idag har jag skrivit ett långt brev.

12 sidor, fram och baksida. Ord efter ord, rad efter rad. Jag har så mycket inom mig som jag behöver få ut och som jag vill berätta för andra. Just nu vill jag mest bara gråta för att jag har 12 sidor fram och baksida inom mig men att det känns som att ingen vill lyssna när jag berättar förutom en väldigt fin vän alldeles för många mil härifrån (därav brevskrivandet tills handen får kramp).

Jag känner mig så överflödig. Det känns som att jag lyssnar, frågar, lyckönskar människor omkring mig men att ingen har ett öra eller en axel över till mig. Jag känner mig som en papperskorg ibland, att jag bara finns för att människor kan ösa över allt i mig, i mina öron, för det spelar ändå ingen roll. Jag spelar ändå ingen roll känner jag.

Jag vill att någon frågar hur jag mår och tar sig tid för att lyssna på svaret. Jag vill fika tillsammans med någon som vill veta någonting om mitt liv också, inte bara att jag ska lyssna och stötta och peppa. Jag vill också bli lyssnad på, jag vill också bli stöttad och peppad. Jag vill ha en axel, ett vänligt ord, ett öra. Precis som jag erbjuder och lånar ut min axel och mitt öra tills jag får tillbaka det alldeles sönderslitet. Utan att någon har uppskattat att jag faktiskt har lyssnat, att jag har tröstat och försökt ordna, förändra, förbättra.

På samma sätt som jag känner att jag vill flytta till en stuga i skogen och bara prata med Hunden och hästarna och katterna och gräset och blommorna och aldrig någonsin mer prata med någon annan människa så vill jag samtidigt vara omgiven av fina vänner, skratta, prata, få så mycket uppskattning att jag får växtvärk och ge samma näring, energi och kärlek till de omkring mig. Men jag vill inte vara omgiven av människor som stjäl all min energi för att de själva ska växa.

Det känns som att någon trampar på mig och jag vill bara gråta.

Återigen så måste jag resa mig upp, borsta bort allt som är trasigt och gå vidare; försöka se det positiva som alltid finns någonstans men det börjar att bli lite tröttsamt att det enda jag gör är att resa mig upp, sy ihop allting som har gått sönder, limma ihop de trasiga skärvorna som ligger på hallmattan som egentligen är mitt inre. Det är efterlängtat att någon gång inte behöva känna sig som en trasdocka.

Det känns som om jag är tillbaka på högstadiet när jag var tjejen som höll i andras hår medan de spydde, som krampaktigt höll i dem på spårvagnen så att de inte skulle ramla och hade koll på alla andras väskor. Det var ingen som höll i mig eller hade koll på min väska. Nu är det samma sak, fast i andra sammanhang, nu är det jag som ska säga att det ordnar sig med jobb, torka upp alla andras självförtroendepölar och vara stenstatyn när det blåser på månen.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Elsie: (24 jan 2010 22:18)
Ofta när jag läst dina texter känner jag att det lika gärna kunde varit jag som skrivit. D.v.s. om jag haft din stilistiska förmåga. Hög igenkänning, m.a.o...

eMissen: (24 jan 2010 22:37)
"Det var ingen som höll i mig eller hade koll på min väska."
<3

vi måste lära oss att man inte måste stötta alla. det vi lärt oss medans vi hållt dom, är att vara starka inombords. en dag kommer du vara i ett sammanhang där du kan se det, jag har varit där och man fnissar lite för sig själv. det är den styrkan alla andra ser och vill ta del av. det är den styrkan vi ska vara rädda om, den har vi kämpat oss till och det måste man kunna kräva av sin omgivning att de ska göra också. "jag kan inte hålla ditt hår varje lördag, du borde sluta dricka för mycket". tough love! min terapeut säger att om jag bara kunde visa mig svag så skulle folk stå där och hålla mitt hår, men jag tror inte det är så enkelt. jag har väntat så länge på att energitjuvarna ska fatta, och det gör de ju om jag står och grinar rakt upp och ner. men man kan ju vara svag även när man inte grinar, och behöva stöd. JAG kan se det hos andra, jag tar det till och med för givet (att det finns en svag sida hos andra, som jag sen vårdar), varför ska jag inte kunna kräva av min omgivning att de ska kunna ta samma sak för givet hos mig? att även starka typer kan ha en mjuk hjälplös sida vare sig den är skittydlig eller inte. man behöver inte vara otrevlig, men man behöver inte hålla om alla heller. jag tränar på det hela tiden, enklast vore ju om man bodde i en stuga men ja.. då skulle man ju haft en massa andra problem istället. ursäkta att jag tar över kommentarsfältet, men jag har väl också haft en söndag i navelskåderiets tecken och relaterar.

Garbo(?): (25 jan 2010 09:58)
Vi lyssnar här! <3

Lilla Q: (25 jan 2010 12:51)
Ibland måste man nog bara våga säga... "Hallå, jag orkar inte mer. Jag går sönder om jag måste lyssna mer." Det är ju naturligtvis inte så lätt. Men kanske nödvändigt. Är det då till en riktigt vän, så tycker jag att den borde lystra till. Man måste säga vad man tänker, annars tror folk bara en massa saker. Gråt, skrik o slåss för att säga vad du vill ha. Man vill så gärna att folk ska vara förstående o de kan många vara om de bara får lite hjälp på traven. Här finns ju massa människor som verkar vara väldigt villiga att lyssna. Kärlek åt folket.

lejonhjärta: (25 jan 2010 13:01)
elsie: tack <3 det är skönt ändå att veta att man inte är ensam.

emissen: det finns inga ordbegränsningar bland kommentarerna så det är bara att skriva på ;) kloka ord, som jag ska ta till mig, särskilt att lära mig att man inte måste stötta alla.

garbo: tack! <3

lilla q: oftast handlar det om att jag faktiskt kan säga att jag inte mår bra men att det ska överröstas med att den personen minsann mår så mycket sämre (dvs jag ska vara tyst och lyssna istället). fast ja, jag borde lära mig att säga när jag inte räcker till mer.

Aurora: (25 jan 2010 13:15)
<3

Lilla Q: (25 jan 2010 23:06)
Men förstår hur du menar. Hur högt ska man skrika innan någon lyssnar? Någon man tror och önskar ska finnas där för en. Kanske kan man ibland behöva söka sig någon annanstans efter en ny vän. Det finns väl alltid någon som väntar på en?

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Familjelycka? förändringen irritation Hunden Relationer tankerensning Herr Ätstörning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Cecilia, Sissela
:: reklam ::