vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

fredagskoma

22 jan 2010 19:25
Det känns som om jag befinner mig i gränslandet mellan att sova och vara vaken. Jag är trött på gränsen till medvetslös. I natt sov jag inte särskilt bra och när jag väl sov så drömde jag stressiga drömmar om saker som jag borde gjort men glömt eller inte hunnit med. Det är besvärligt när stressen följer med in i drömmarna. Man kan inte värja sig.

Jag lyckades ta mig iväg och simma. Det var väldigt skönt att simma och bara tänka på vattnet istället för att tänka på allt annat som jag ändå inte kan göra någonting åt (och därmed borde sluta tänka på men; lättare sagt än gjort). Innan var jag väldigt nervös och kände att jag ville gå hem istället för att möta min egen kropp men jag är glad att jag kom över och förbi för väldigt snabbt fokuserade jag på annat istället; hur skönt det är att göra någonting för sin egen skull utan tidspress eller krav. Det enda jag behövde, och kunde, var att simma i min egen takt och tänka de tankar som kom eller fokusera på strecket på bassängbotten eller den svarta 5:an som jag simmade fram och tillbaka emot.

Jag insåg också någonstans att väldigt många människor nog upplever någon form av kroppsångest på ett badhus (även om det varierar hur stark den är) och att de allra flesta människor är för fokuserade på sin egen kropp för att ens lägga märke till min. Alla går och smådrar lite i badkläderna för att de ska sitta lite bättre, dölja lite mer, visa lite mer.

De enda som lade märke till mig (vad jag var medveten om) var två män som frustade och pustade under en paus vid ena hörnet av bassängen och sa till mig när jag simmade förbi att jag hade en imponerande kondition. Sanningen är att jag inte direkt har någon kondition att skryta om (senaste gången jag simmade var dessutom för fyra, fem år sedan) utan att det är min envishet som gör att jag orkar simma längd efter längd. Det är mina höga krav och förhoppningar på mig själv som gör att jag orkar; som gör att jag strider lite till, kämpar lite till, simmar lite till, pluggar lite till. Ändå kan jag inte riktigt bestämma mig för om det är en bra eller dålig egenskap hos mig själv; den överhängande rädslan av att misslyckas som gör att jag eldar på mig själv så att jag inte misslyckas utan bara fortsätter.

Ibland önskar jag bara att jag vore den där tjejen som kom till badhuset, simmade några längder för syns skull och sedan tillbringade resten av tiden med att äta chips från kiosken och simma i vågorna från vågmaskinen. Ibland vill jag bara släppa kontrollen och börja med hemtentan dagen innan inlämning; bara för att se hur det känns. Ibland vill jag vara ansvarslös istället för ansvarsfull upp över öronen.

Det som gjorde att magen knöt sig under mina längder fram och tillbaka var att det bredvid motionsbassängerna stod en våg som utnyttjades flitigt av nästan alla (utom jag). Nu kanske ni tänker: "men vad tusan, lejonhjärta verkar väga sig tio gånger om dagen, en våg borde väl ses som världens bästa pryl?" Eller så tänker ni inte alls så. Oavsett; vad gör en våg där och varför var det så många som vägde sig innan de simmade och efter de simmade sig? Jag tycker det är jobbigt att se så många människor som är så fokuserade på några siffror som egentligen borde vara helt betydelselösa. Jag vet att jag är fast i det på något sätt och jag tänker ändå att jag har förtjänat det men jag vill inte att någon annan ska må så dåligt som jag; jag vill inte att nästan alla människor ska vara helt uppslukade av siffror på en våg och att det är därför de simmar och inte för att det är en fantastisk känsla att vara flytande för en stund.

Jag vill inte se en liten söt flicka i randig baddräkt som går fram till vågen med sin pappa i släptåg; en pappa som tittar noggrant på siffrorna på vågen innan han skjuter undan dottern därifrån och själv ställer sig på vågen.

Jag vet inte, på något sätt gör det mig så otroligt beklämd att se hur ofta vågen användes, av så många människor. Hur kan någonting så litet och betydelselöst få en så stor kraft och påverkan i människors liv?

Förmodligen borde jag fråga mig själv det innan jag frågar alla andra. Jag försöker försvara mig själv med att det är någon slags skillnad mellan Mig och Dom men den enda skillnaden är kanske att jag inte väger mig offentligt, never ever, för att det är så privat och skamligt för mig medan det för andra mer verkar vara en sak som man gör lite hur som helst. Jag blev i alla fall väldigt ledsen och berörd av hur många människor det var som ställde sig på den där vågen.

Jag är nog lika ledsen för deras skull som min egen.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

tankerensning Relationer Familjelycka? förändringen irritation Hunden Herr Ätstörning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::