vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

årsredovisning

29 dec 2009 19:34
Mitt år började inte traditionsenligt den första januari 2009 utan det började några veckor tidigare, någon gång innan jul förra året. Då blev det automatiskt en nystart för mig; från att ha varit sambo i så många år var jag plötsligt ensam med två hundar. Det var där och då mitt år började med allt vad det skulle innebära. De första dagarna var jag mest i chock där jag pendlade mellan att gråta, skrika och förneka i rasande takt. Sedan satte autopiloten in, min trogna vän kontrollbehovet. Autopiloten tog över och jag började ordna med allt praktiskt som att hitta ny lägenhet, planera vilka möbler jag skulle behålla och hur jag skulle lösa allting. Jag tänkte hela tiden att när jag hade min egna lägenhet så skulle jag bryta ihop, falla sönder och samman, men innan dess skulle jag bara pressa undan precis alla känslor.

Jul och nyår vet jag inte vart de försvann, jag minns inte vad jag gjorde. Dagarna gick utan att jag egentligen vaknade eller somnade någon gång däremellan. Jag pendlade mellan förtvivlan och hopp, mellan att känna att det kanske skulle kunna bli bra och känslan av att det aldrig någonsin skulle kunna bli bra. I slutet på januari var det dags att börja ytterligare en termin ungefär samtidigt som jag skulle flytta. Jag fick sköta allt med flytten själv eftersom jag och den Förra aldrig mer sågs; jag packade ner precis vad jag ville i kartonger men mest kastade jag saker. Jag ville inte påminnas om någonting. Jag ångrar ingenting såhär ett år i efterhand. Det kanske hade varit en fin tid att minnas någon gång om inte den Förra hade betett sig som han gjorde efteråt; det tog bort allt som någonsin kunde ha varit fint att minnas.

En ny lägenhet. Som var alldeles tom på minnen och utan någon att prata med utom Hundarna. Jag har aldrig direkt bott ensam; jag flyttade från mamma i Barndomsstaden till Studentstaden för att bli sambo med den Förra. Jag visste inte hur man rensade avlopp eller kopplade ihop stereon med tvn. Nu vet jag allt det där och så otroligt mycket mer. Då var jag bara vilsen och ensam, så otroligt ensam och övergiven. Jag kände mig som världens minsta människa som aldrig någonsin skulle kunna klara sig ensam, som aldrig någonsin skulle klara av att leva i en värld alldeles ensam. Jag kände mig värdelös och okunnig; jag kunde absolut ingenting, jag visste absolut ingenting. Jag visste inte vem jag var eller vad jag ville. Jag hade tappat bort mig själv helt och hållet under förhållandet med den Förra och det var otroligt skrämmande att vakna upp och inse att jag inte längre fanns.

Februari kom; den allra svartaste månaden av dem alla. Änglahunden fick sina vingar, slapp sina sjukdomar och psykiska spöken och lever förhoppningsvis loppan på stora gröna ängar just nu. Jag tror inte direkt på ett liv efter detta men om det finns någon plats för de allra finaste själarna så är det tveklöst att Änglahunden var välkommen dit. Änglahunden var alltid det mest kärleksfulla och mysigaste som har vandrat på denna jord, som har rört vid mitt hjärta. I början på februari somnade han in i mitt knä och jag kunde inte hejda mig. Jag grät som jag aldrig har gråtit förut, jag sörjde som jag aldrig har sörjt förut. Jag sörjde min bästa Änglahunden mer än jag sörjde den Förra; jag vet inte om det säger mest om Änglahundens kärleksfullhet eller hur mitt förhållande till den Förra var. Trots att jag aldrig någonsin har känt att det var fel beslut att ge Änglahunden vingar så är det fruktansvärt att behöva ta beslut om liv eller död för ens bästa vän som inte ens har hunnit bli tre år gammal. Den värsta känslan i mitt liv var när jag stängde dörren bakom mig, stängde dörren till det rum där min bästa vän låg död på golvet på en grå filt.

Efter det blev allt kaos. Jag kände att jag inte hade någon anledning att leva längre. Jag hade visserligen Hunden som tassade omkring här hemma och behövde uppmärksamhet, som ville ha mat, promenader och kärlek, som han gav tillbaka tusen gånger om. Då räckte det inte; Hunden var inte Änglahunden, han betedde sig inte likadant och jag kände att jag aldrig någonsin skulle kunna älska Hunden på samma sätt. Vilket gjorde att jag återigen kände mig som världens minsta och sämsta människa, vilket bara gjorde mig ännu ledsnare, vilket gjorde att jag bara sjönk ännu mer.

Jag begravde mig i skolarbete och ignorerade allt; sömn, mat, vänner. Jag pratade i princip bara med Hunden och försökte få ordning på allting. Jag försökte att bara hålla mig ovanför ytan och det var fruktansvärt svårt. Det fanns så många omkring mig som var så rädda för att fråga hur det var med mig och det var första gången jag kände att jag har hamnat så otroligt fel. Människor, vänner, som bryr sig borde fråga hur det är med någon som har förlorat sin sambo och sin älskade hund. Människor som bara pratar förbi, pratar om annat, och inte frågar är inte riktiga vänner. Jag vet att det kan vara besvärligt att prata med någon som ser ut som en levande död men om man genuint bryr sig så tar man sig över det besvärliga och sträcker ut en hand. Det var få jag kunde prata med och det var det som gjorde att jag på något sätt kunde ta mig vidare, ta mig förbi.

Men det tog lång tid innan jag hittade någon form av balans igen. Februari, mars, april försvann.

I april började solen lysa. Eller, den fanns nog i februari och mars också men jag såg den inte; jag såg ingenting. Det började att kännas lite lättare att andas, jag kunde klara dagar utan att gråta och jag kunde prata om normala saker igen. Saker och ting gjorde inte lika ont längre även om jag fortsatte att drömma mardrömmar de få timmar per natt som jag faktiskt lyckades sova. När jag väl hade börjat att leva lite igen var Hunden till veterinären och fick diagnosen på en obotlig hudsjukdom; jag sjönk igen. Allt jag omgav mig med verkade bara falla i bitar, allt verkade gå sönder. Jag fortsatte att vara arg, ledsen, bitter, ifrågasättande och kände att allt hemskt kastade mot mig.

Slutet på terminen närmade sig och maj var en stressig månad. Allt handlade om skolarbete, uteblivet sommarjobb och ekonomisk kris. Jag tog mig igenom hela terminen med högsta betyg för att det var det som var räddningen på något sätt; läsa hopplösa akademiska texter där det inte kunde finnas några ord eller meningar som kunde kasta in mig i hemska minnen av den Förra, av Änglahunden. Akademiska texter bara är. Eftersom jag inte fick något sommarjobb tänkte jag att sommaren skulle bli min nystart; jag skulle kunna bada och läsa romaner och bara vila upp mig. Tänka och känna igenom allting som jag inte vågat tänka eller känna innan. Jag tänkte att jag skulle kunna få frid i kroppen.

I början på juni, när stressen precis hade börjat försvinna, blev Hunden akut sjuk. Hunden låg inne på djursjukhus i ungefär en vecka och pendlade mellan liv och död. Jag låg ensam hemma i soffan och orkade ingenting, jag kunde inte ens gråta. Det enda jag gjorde var att vänta på det dagliga telefonsamtalet med en uppdatering från veterinären. Varje gång telefonen ringde så hoppade hjärtat över ett par slag; ringde veterinären mer än en gång per dag var det ett dåligt tecken. Hunden var det enda som jag hade som fick mig att vilja leva; jag kände inte på samma sätt för honom som för Änglahunden men det är lika starkt även om det är annorlunda. Efter en fruktansvärt jobbig vecka fick Hunden komma hem, med en diagnos på en njursjukdom som kräver medicin för resten av livet samt regelbundna kontroller. Men han kom hem i alla fall, tillbaka till mig.

Hundens sjukdom innebär dock att Hunden var helt slut; han var väldigt medtagen och i juni och juli orkade Hunden inte gå längre än några minuter per dag. Vilket innebär att jag inte hade hjärta att lämna honom ensam hemma särskilt ofta så juni och juli tillbringades inomhus tillsammans i soffan, tittandes på tråkiga serier på tv. Samtidigt pendlade Hunden väldigt mycket fortfarande och jag tvingades ta pulsen på honom flera gånger per dag. Det var fortfarande på liv och död alltihopa och jag var så otroligt slut och orolig precis hela tiden. Jag sov inte, jag åt inte. Jag oroade mig konstant. Dagarna försvann även fast jag inte fyllde dem med någonting. Augusti kom med ännu mer motgångar och den balans jag hade tänkt att hitta för att orka med den kommande terminen fanns inte alls. Jag hade ingen balans, inga fötter på jorden, ingenting.

Jag har alltid varit en känslomänniska men juni-augusti var den tiden jag har varit mest orolig för mig själv; jag grät inte, jag skrek inte, jag skrattade inte. Jag bara var. Jag kände ingenting, förutom hopplöshet. I augusti kom Syskon på besök och jag satt i ena soffhörnet och berättade precis hur det var fast med sådan distans att jag blev rädd för mig själv; jag sa att jag aldrig kände någonting, att allt kändes hopplöst, att jag inte brydde mig längre, att det inte kändes som om det fanns någon anledning att leva. Jag sa det precis som om jag berättade för Syskon vad jag hade handlat på ICA. Syskon sa att jag var tvungen att bestämma mig för att det skulle förändras; att jag skulle förändras. Någonting var tvunget att bli bättre men jag var tvungen att ta det steget när jag var redo eftersom ingen annan kunde göra det åt mig.

Någonstans där och då bestämde jag mig. Det är mitt liv och det blir vad jag gör det till. Jag kunde fortsätta att gräva ner mig eller så kunde jag försöka att göra någonting och se om det blev bättre.

Slutet på augusti innebar terminsstart och jag fortsatte precis som vanligt; umgicks med samma människor som förut, pluggade som förut och skrattade på lunchen precis som förut. Slutet på augusti var också den period då jag gjorde någonting som jag aldrig hade vågat ett halvår, ett år innan. Jag köpte träningskort. Jag har alltid tränat på egen hand men har längtat efter att träna andra saker, inomhus, i grupp, men aldrig någonsin vågat. För mig var det en extremt jobbig situation att a) tvingas gå igenom dörrar där jag inte visste exakt hur det såg ut på andra sidan b) prata med någon okänd (vilket krävs när man ska köpa någonting) c) hamna i situationer som jag inte vet exakt hur de ser ut; gå på ett träningspass, leta upp ett omklädningsrum och så vidare i all oändlighet. Det var otroligt stort för mig att jag inte bara vågade köpa träningskort utan att jag också faktiskt vågade använda kortet och börja träna. Nu några månader senare tycker jag inte alls att det är stort, det är väl alldeles självklart att jag ska kunna gå in någonstans och göra någonting? Men, jag måste minnas att det var stort för mig då, det krävs för att jag ska kunna se hur jag har förändras.

Augusti, september, oktober pendlade mellan skola, Hunden, träning och mycket tankar och funderingar på framtiden, om vem jag är och vem jag vill vara. Ibland gick träningen till överdrift men det är ändå helt okej. Jag vet hur det är, hur det kan bli och vem jag är. Det var stressiga dagar, veckor och månader och allting snurrade så otroligt fort. Träningen blev en flykt där jag kunde tänka på någonting helt annat och det var så skönt, så befriande.

I början på oktober gjorde jag också någonting som jag hade som nyårsmål; att våga tatuera mig. Jag vågade och det blev som om jag i och med det blev en ny människa (hur löjligt det än kan låta). Jag gjorde det utan att bry mig om vad andra skulle kunna tänkas tycka för det spelade faktiskt ingen roll; det som spelade roll var vad jag tyckte och kände och ville. Det var en känsla som jag inte hade känt på länge, det har varit så länge som jag har levt för någon annan och gjort vad som har passat in istället för att ha gjort det som jag velat. På så sätt betydde det väldigt mycket att jag faktiskt tatuerade mig.

Oktober och november var omtumlade månader med mycket tankar. Tankar har verkligen kraften att förändra hur man mår, vem man är. Jag kände allt mer att det är jag som faktiskt har makten över mitt liv och att jag faktiskt var någon annan än den jag ville vara; den jag alltid ha varit. Människor tyckte att det var obekvämt när jag kom i kjol istället för i jeans, när jag var tyst istället för att prata om oviktiga saker. Jag tyckte också att det var obekvämt och kände att det vore så mycket enklare om jag fortsatte att vara den jag förväntades vara istället för att vara den jag var innerst inne.

Årets sista månad fortsatte med nya tankar och funderingar om vem jag är. Jag vet att det låter stort men det känns som att jag någon gång under dessa veckor började att hitta vem jag är, både med hjälp av mig själv och med hjälp av andra. Jag åkte bort och det var mer än välbehövligt, det var en nystart och en slags bekräftelse på att jag faktiskt inte tänker så annorlunda utan att det bara verkar som att jag tänker annorlunda för att jag har hamnat i det sammanhang som jag har hamnat i. Jag är inte konstig och för första gången så tror jag att jag såg det på riktigt. Jag fortsatte att omedvetet göra människor i min omgivning obekväma när jag inte var samma gamla trygga lejonhjärta utan att jag hade blivit någon annan; att jag inte längre orkar med när människor säger negativa saker vilket innebär att jag faktiskt säger till, säger ifrån. Jag orkar inte längre med att människor trampar över mig för att de själva ska må bättre, jag är alldeles för bra för det.

December var en väldigt viktig månad. Jag pendlar fortfarande ibland mellan att vara den väldigt osäkra tjejen till att vara tjejen som faktiskt börjar få lite grepp om vem hon är som person. Det jag än så länge har insett om mig själv gillar jag. Det är känslor, åsikter, karaktärsdrag från förut som har börjat komma tillbaka när det inte längre finns någon som trycker ner, trycker undan, allt det.

På mellandagsrean köpte jag fyra kjolar. Inga byxor. Det kan låta väldigt banalt och löjligt men det är det inte; för ett år sedan hade jag inte köpt en endaste kjol och kanske inte heller några byxor för jag kände mig så ful och ville absolut inte dra någon som helst uppmärksamhet till mig själv (inte ens från mig själv). Jag ville bara gömma mig, jag mådde dåligt och jag hade mått dåligt en längre tid. Nu mår jag mycket bättre och allt, jag, känns mer stabil. Jag känner mig lugn.

Inför nästa år hoppas jag att jag fortsätter att stå på benen (iklädd kjol) och att jag lyckas flytta till Staden där jag vill bo, att jag lyckas ordna någon form av jobb och att jag fortsätter att vara sann mot mig själv. Så stora och höga tankar om mig själv hade jag aldrig haft för ett år sen, inte heller för två, tre, fyra år sedan så det visar hur långt jag har kommit än så länge.

För lite mer än ett år sedan när allt rasade så sa någon betydelsefull till mig att jag om ett år skulle må så otroligt mycket bättre. Just då ville jag kasta något hårt på personen och slå tills det blödde, för hur kunde någon så betydelsefull som jag alltid litat på ljuga mig rätt upp i ansiktet? Ett år senare känner jag helhjärtat att personen hade så rätt; jag mår mycket bättre nu än vad jag någonsin har trott att jag kunde må. Det har varit ett väldigt jobbigt och omtumlande år och det är fortfarande jobbigt; när det är jobbigt har det en tendens att vara väldigt jobbigt också. Men de bra stunderna är mer förekommande och balansen finns som grund, i alltihopa.

Jag har gjort så mycket under den här perioden som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle kunna göra, skulle kunna våga, och det är otroligt stort för mig. Att våga, att kasta sig ut, istället för att gömma sig.

Det känns som att jag är redo för 2010.
Och ja, jag hoppas att känslan i det här ORD:et följer med mig.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (29 dec 2009 23:02)
2010 med kjol!! go you!

Aurora: (29 dec 2009 23:48)
Åh, jag är helt medtagen av din text. Jag tror stenhårt på att 2010 kommer bli ditt år. Kram!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Hunden irritation Familjelycka? Relationer förändringen Herr Ätstörning tankerensning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::