lejonhjärta

tankar om julfirande

21 dec 2009 10:39
Snart är det dags att sätta sig på tåget och åka långt härifrån. Åka till hemhemstaden och på något sätt kliver jag alltid in i min hemhemroll så fort jag stiger av tåget. Jag vet inte om det är jag som automatiskt klär på mig den eller om jag blir påklädd, utan möjlighet att säga emot.

Precis som så många gånger tidigare har jag gjort misstaget att boka tillbakaresa ett antal dagar framåt, jag tänker alltid att ”den här gången kanske vi kan umgås på riktigt och faktiskt uppskatta varandra” men precis som så många gånger tidigare känns det som att det brister redan innan jag har kommit dit. Redan nu är vi osams, redan nu fokuserar vi på varandras olikheter, på det som har varit, på det som aldrig kommer igen. Redan nu sitter vi nog allihopa på varsitt håll och längtar efter när det är som vanligt igen. Eller så vet jag inte, det kanske bara är jag. Det kanske bara är jag som tolkar precis allting och analyserar för mycket, som inte låter saker och ting, meningar, bara glida förbi.

Det kanske bara är jag som fortfarande drömmer om den där alldeles underbara julen och det är därför jag blir så ledsen och förvirrad varje gång när det är någon annan jul som presenteras; den kaotiska, den ledsna, den förvirrade, den arga, den krystade. Den alldeles hopplösa julen.

Jag förstår inte varför en högtid, några speciella dagar i kalendern i december, kan göra att allt blir så upp och ner. Jag vet att det är många som sitter och längtar förbi de här dagarna, som skulle vilja göra någonting annorlunda men inte vågar bryta sig ut, jag vet att det är många förhållanden som går i kras den här tiden (tro mig, jag vet) och jag vet att det finns så många vilsna själar därute som bara blir ännu mer vilsna bara för att det är i slutet på december.

Jag undrar om det hade blivit annorlunda ifall vi alla hade setts och det inte hade varit jul? Hade vi då på något sätt lyckas vara den där lyckliga familjen eller hade vi varit lika trasiga då bara att det blir tydligare på jul när man höjer ljudet på tv:n för att se och förtjusas av den perfekta, mysiga julen i den finaste av familjer som visas på alla kanaler under hela julhelgen.

Trots att det bara skaver och skriker inom mig, med tankar som virvlar runt kring att råka missa tåget, ska jag försöka igen. Jag ska försöka att lägga allting åt sidan och försöka se det som är positivt, det fina som faktiskt finns där även om man måste skrapa på ytan för att hitta det. Om jag är lite enklare, mer överslätande, förlåtande, accepterande för saker och ting kanske det blir enklare? Det kanske till och med smittar av sig? Jag vet inte, ibland känns hela familjen bara så hopplös. Det känns som att alla längtar bort till någonting annat, antingen någonting som har varit eller någonting som kanske kan komma att hända långt i framtiden. Det är ingen som kan stanna upp i nuet och njuta, kanske för att ingen vill vara i nuet? Alla vill bort. Trots att jag tror att vi alla längst där inne någonstans faktiskt gillar varandra även om det osar besvikelse över att han inte ringer så ofta, eller att hon inte hälsar på, eller att hon inte förstår, eller att han är så negativ.

Kanske är det så att alla hoppas så otroligt mycket att det ska vara fint och lugnt varenda gång att vi redan är slutkörda innan vi har kommit fram? Att det bakas, fixas julklappar, städas, planeras för att dölja allting som man egentligen vill säga, allt man egentligen borde ta upp.

Det känns som att min familj tassar runt den stora elefanten som sitter mitt i rummet men ingen väljer att se den. Eller, ingen väljer att se den och berätta om det för andra. Alla vi ser elefanten i rummet, vi ser allihopa det trasiga, hur det spricker i kanterna, besvikelsen, ilskan, ångesten, de tysta skriken, men vi väljer att prata om hur mycket det har snöat. Eller om många minusgrader det är ute. Eller diskutera hur halt det är.

Vi pratar omkring, istället för att prata om. Jag vet att jag borde låta det vara, att jag borde ha accepterat det så här dags men den ledsna lilla femåringen inom mig har så svårt att göra det; jag vill att allt ska vara fint på riktigt. Jag vill att vi ska anstränga oss för varandra, för att försöka förstå och acceptera varandra precis så som vi är istället för att vi alla ska låtsas att vi är några personer från förr för att det är enklare då. Vi låtsas allihopa att vi är dem vi var för länge sen istället för att ta oss tiden att lära känna varandra, så som vi är nu. Vi har alla förändrats på grund av det som har varit, på grund av det som är och jag är inte längre den jag var förr. Jag tror att ingen av oss är det.

Jag vet att det är såhär i många familjer, jag vet att det finns många därute som inte heller vill sätta sig på tåget eller bilen för att åka någonstans dit man förväntas åka. Jag vet också att det finns många som inte ens har någon att åka till, tro mig, jag är glad att jag faktiskt har någon att åka till. Att det finns någon som möter mig och någon som vinkar hejdå. Trots att jag är glad för det och faktiskt uppskattar det skulle jag önska att tiden från att vi säger hej tills vi säger hejdå vore mycket enklare, mer naturlig. Att det bara kändes som en varm smet i magen istället för någon slags hård klump som inte går att lösa upp hur mycket jag än försöker.

Jag är slut på energi och luft redan innan jag har kommit iväg. Jag skulle önska att det gav mig energi att vara borta istället för att jag skulle tömmas på all den kraft som finns i mig. Jag ska försöka att fokusera på annat; låta saker bara rinna av mig istället för att tränga in i mig och förstora. Det måste gå, det borde gå. I några dagar borde jag kunna stänga av mina känslor och bara kunna agera på autopilot; bara gå runt, le, vara artig och glad. Vara obesvärlig och bara vara sådär alldeles enkel som de hoppas att jag är, trots att jag aldrig någonsin har varit det,

Det är tur att Hunden finns; Hunden lättar upp stämningen för både mig och andra. Finns det ingenting annat att prata om så kan man alltid prata om Hunden, eller med Hunden. Själv har jag ingenting emot tystnad längre, hellre tystnad än ord som inte säger någonting och som inte fyller någon annan funktion än att försöka dölja och översläta den pinsamma tystnaden. Jag skruvar mer på mig av obehag på grund av sådana samtal, andra skruvar mer på sig när det är tyst.

Tystnad är fint. Tystnad är underskattad.

Ibland skulle jag önska att vi i familjen kunde vara tystare, att vi skulle kunna vara tysta tillräcklig länge för att lyssna på varandra. Verkligen lyssna på varandra utan att göra någonting annat; bara sitta rätt upp och ner och lyssna. Prata. Vara människor inför varandra, oavsett hur sårbart det är, istället för att vara familj; istället för att vara förälder-barn, syskon, morförälder så skulle vi bara kunna vara. Jag skulle kunna berätta om mitt liv, vad jag gör, vad jag känner, precis som dem. Jag skulle vilja veta, jag skulle vilja lyssna.

Men i min familj pratar man inte om sådant. Man pratar om väder och recept och resor. Resor för att fly, väder för att få slut på tystnaden, recept för att kunna äta och ha en giltig anledning att vara tyst.

Det kanske låter som om jag är hatisk? Det är jag inte, långt ifrån till och med. Men juletid är den tid som jag är mest ledsen för hur familjen ser ut. Jag önskar så att vi allesammans vore hela istället för en samling människor som har varit utsatt för sorg, orättvisor, svårigheter. Jag önskar att jag hade haft en alldeles fin uppväxt och att vi var pappa, farföräldrar, mamma, morföräldrar, syskon som skulle samlas för att fira jul. Inte någon härifrån, inte någon därifrån och så ska man försöka pussla ihop alla spruckna traditioner och önskemål om hur den perfekta julen ser ut. Det hela blir bara en sorglig kompromiss där ingen är nöjd. Någon gråter vid disken i köket, någon dricker lite till, någon stänger in sig på ett rum, någon sitter ensam, någon går ut med Hunden och skriker inombords.

Undrar om det syns på tåget vilka som är på väg mot den finaste julen av dem alla och vilka som är på väg mot den där tiden då man måste kämpa allra hårdast för att hålla ihop allting? Jag vet inte, människor är bra på att dölja.

**
Alla ni som läser; ta hand om er i jul oavsett vilken typ av jul ni har!

Tillbaka till sidans topp