vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

hyllningstext till ångesten

16 dec 2009 19:24
Jag vet att alla människor har möjligheten och rätten att vara precis som de vill, att alla människor är olika och att alla väljer att behandla och hantera händelser på olika sätt där det varken finns rätt eller fel. Jag vet allt det och det är fint, ingenting jag väljer att protestera emot.

Men om jag bortser från det en stund, eller tänker på det ur en annan synvinkel blir det hela som en stor teaterscen med stumma skådespelare. Det finns så många människor därute som aldrig gråter, som aldrig skriker. I nästan vartenda hem så flimrar det från tv:n eller musiken höjs för att överösta all tystnad och alla tankar som kan komma om man inte gör sitt bästa för att överrösta och mota bort dem.

Jag känner så många människor som bara är ett jämnt surr av nöjdhet. Människor som bara vill läsa böcker där man garanteras ett lyckligt slut. Människor som enbart ser på filmer som ger ett garanterat leende på läpparna och en varm smet i magen. Människor som vänder ryggen mot gråtande människor för att prata om väder och vind, vind och väder. Människor som stoppar fingrarna i öronen om någon talar högt om ångest och inre demoner.

Jag känner så många människor som är rädda för att känna efter och att tänka.

En mening i ett samtal sa att ångest är någonting befriande, ångest är en utmaning i samma rörelse som det är en utveckling. Att hellre ha upplevt ångest än att vara utan den känslan. Det ligger någonting så sant och starkt i det. Jag vet hur det är att må dåligt, jag har upplevt känslan av att ligga på botten och hur mycket jag än försökt att öppna ögonen bara sett och känt mörker. Jag tror att jag genom att ha känt och upplevt ångest men även funderat mycket kring mina känslor och upplevelser har lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Jag tror att det är farligare att låtsas att allting är bra istället för att tillåta sig själv att falla.

Jag har tidigare betraktat alla de som bara går omkring i ett ständigt nöjdhetsrus med problem kring vad som ska finnas i matlådan med avund, jag har velat vara en såndär enkel människa som helt lever för stunden och ältar och grubblar lika mycket som en guldfisk. Jag är inte avundsjuk längre, jag är mest ingenting i relationen till dessa människor. Jag är så mycket hellre den personen vars ben ibland slåss bort av ångest, som tänker nya tankar varenda medveten tid, som vet hur det är at gråta tills det gör ont i revbenen, som kan tillbringa en natt kallsvettig och snurrandes under täcket i tankarnas kraft. Som kan älska tills det inte får plats någonting annat i kroppen.

Jag tänker, alltså finns jag. Jag känner, alltså lever jag.

Mina känslostormar har gjort mig till den jag är, jag är inte rädd för att känna känslor även om vissa känslouttryck är jobbigare än andra. Men jag har insett att jag inte är samma sak som mina känslor, det är en noterbar skillnad mellan att vara ledsen och att känna sig ledsen. Jag kan aldrig vara ledsen eller deprimerad utan jag är bara en person som känner mig glad eller ledsen. För mig är det en trygghet att veta det, att jag alltid är samma person i grund och botten oavsett vilken känsla jag upplever för stunden. Det är på något sätt inte skrämmande samt avgörande att jag alltid finns kvar, att ingen känsla kan ta över.

Alla dessa människor som bara klarar av att se, lyssna, höra lycka i alla dess olika former skulle jag vilja ruska och skaka till och slänga en slev full med ångest i deras ansikten. För att de ska kunna inse att ångest inte behöver vara någonting skrämmande som tar över och förlamar, förminskar, människan som känner det utan det beror på vad man själv gör och hur man väljer att hantera det. De modigaste människorna är inte de som lever i nuet utan bekymmer och trycker bort all form av obehagliga tankar och känslor som kommer krypande utan det är alla människor där ute som accepterar och reflekterar över alla känslor som far runt i kroppen. Allt från det kärleksfulla fnittret som man inte kan hejda likväl som man inte kan hejda ångesten som tar sig olika skepnad från gång till gång.

Alla känslor är egentligen fina och nödvändiga därför. Olika sinnesstämningar tror jag hjälper till att bidra till olika förändringar, till utveckling, om man gör det aktiva valet att faktiskt våga tänka och känna efter istället för att blunda.

Känslor är inte farliga. Inte heller tankar. Jag kan känna en känsla och jag kan tänka en tanke men varken känslan eller tanken är jag.

Jag undrar om människor skulle vara mindre rädda för att våga känna, visa, tänka känslor om de blev garanterade att känslorna aldrig kan ta kontrollen, aldrig kan ta överhanden?

Trots att det ibland kan vara helt psykiskt och fysiskt utmattande av alla känslor som stormar så är jag ändå glad över att vara, och alltid ha varit, en känslomänniska. Jag vet i alla fall att jag verkligen lever. Jag har sätt på nära håll hur farligt det kan vara att trycka undan, att låtsas som någonting annat, så jag kommer alltid att fortsätta att svämma över av känslor flera gånger per dag. Det är inte bara de bra känslorna som formar mig utan det är även de obehagliga jobbiga känslorna.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (16 dec 2009 20:07)
Jag håller med om att det är farligt att trycka undan känslorna - då kan man t.ex stanna i ett destruktivt förhållande i 30 år...

astrud: (16 dec 2009 22:24)
Intressant och bra och viktig text. Jag tänker att det finns fler aspekter av det, som jag själv som just nu helt klart är en sådan som vill ha lyckliga böcker och lyckliga filmer och som, kanske det kan verka, går runt i lyckofluff, men som gör så av motsatta anledning: jag känner för "lätt" och för mycket och jag vill fortsätta reagera så, på det som är viktigt, och då måste jag ransonera lite. låter kanske smått obegriplig såhär i en kommentar?
Jag håller med dig att det viktigt att låta sig känna, och att hålla distansen mellan personen/jaget och känslan, men det är också så svårt när man sitter där i sitt svarta lilla hål. Jag känner redan nu att det här riskerar att bli en lång och svamlig kommentar, men din text drog igång så många halvformulerade tankar jag tänkt på sistone. Som att jag känner mig tacksam för att ha mått dåligt förut för även om jag helst inte gör om det så vill jag inte ha det ogjort, det har lärt mig så mycket både om mig själv och andra. Och det gör att jag än mer värdesätter min nuvarande lycka och balans.
Åh jag måste tänka lite mer på din text :)

Anonym just nu: (16 dec 2009 22:37)
För att de ska kunna inse att ångest inte behöver vara någonting skrämmande som tar över och förlamar, förminskar, människan som känner det utan det beror på vad man själv gör och hur man väljer att hantera det, skriver du. Jag vill bara säga att jag hoppas att du förstår att det inte är så för alla människor.

lejonhjärta: (17 dec 2009 11:20)
astrud > intressanta tankar! nej, det låter inte alls obegripligt att vissa måste ransonera lite när man vill känna "på riktigt". det som jag tycker känns relevant när man ransonerar bland känslorna så som du beskriver är just att man faktiskt har funderat på när man känner, hur man känner och varför man känner och det tror jag är det allra viktigaste! kul att jag fick dig att fundera :)

lejonhjärta: (17 dec 2009 11:20)
eller fortsätta fundera ska jag nog säga!

lejonhjärta: (17 dec 2009 11:26)
anonym just nu > jag förstår. allas ångest är olika av miljoner olika anledningar. det jag känner (utifrån mina erfarenheter, det jag har läst, det som kommit fram i terapi osv) är att ångesten är/kan vara väldigt skrämmande, förlamande, förminskande (eller hur man väljer att uttrycka det) just då man har ångest men att hur man hanterar det efteråt bestämmer om ångesten fortsätter att ha makt över en. många tycker säkert att det inte är en skillnad däremellan? jag vet inte. men det jag i grund och bottten menar är att jag förstår att allas ångest är olika och ibland är man maktlös. tack för kommentaren även om du kände att du ville vara anonym! <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

förändringen Hunden tankerensning Herr Ätstörning Familjelycka? Relationer irritation

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Elisabet, Lisbet
:: reklam ::