lejonhjärta
hyllningstext till ångesten
16 dec 2009 19:24Jag vet att alla människor har möjligheten och rätten att vara precis som de vill, att alla människor är olika och att alla väljer att behandla och hantera händelser på olika sätt där det varken finns rätt eller fel. Jag vet allt det och det är fint, ingenting jag väljer att protestera emot.
Men om jag bortser från det en stund, eller tänker på det ur en annan synvinkel blir det hela som en stor teaterscen med stumma skådespelare. Det finns så många människor därute som aldrig gråter, som aldrig skriker. I nästan vartenda hem så flimrar det från tv:n eller musiken höjs för att överösta all tystnad och alla tankar som kan komma om man inte gör sitt bästa för att överrösta och mota bort dem.
Jag känner så många människor som bara är ett jämnt surr av nöjdhet. Människor som bara vill läsa böcker där man garanteras ett lyckligt slut. Människor som enbart ser på filmer som ger ett garanterat leende på läpparna och en varm smet i magen. Människor som vänder ryggen mot gråtande människor för att prata om väder och vind, vind och väder. Människor som stoppar fingrarna i öronen om någon talar högt om ångest och inre demoner.
Jag känner så många människor som är rädda för att känna efter och att tänka.
En mening i ett samtal sa att ångest är någonting befriande, ångest är en utmaning i samma rörelse som det är en utveckling. Att hellre ha upplevt ångest än att vara utan den känslan. Det ligger någonting så sant och starkt i det. Jag vet hur det är att må dåligt, jag har upplevt känslan av att ligga på botten och hur mycket jag än försökt att öppna ögonen bara sett och känt mörker. Jag tror att jag genom att ha känt och upplevt ångest men även funderat mycket kring mina känslor och upplevelser har lärt mig väldigt mycket om mig själv.
Jag tror att det är farligare att låtsas att allting är bra istället för att tillåta sig själv att falla.
Jag har tidigare betraktat alla de som bara går omkring i ett ständigt nöjdhetsrus med problem kring vad som ska finnas i matlådan med avund, jag har velat vara en såndär enkel människa som helt lever för stunden och ältar och grubblar lika mycket som en guldfisk. Jag är inte avundsjuk längre, jag är mest ingenting i relationen till dessa människor. Jag är så mycket hellre den personen vars ben ibland slåss bort av ångest, som tänker nya tankar varenda medveten tid, som vet hur det är at gråta tills det gör ont i revbenen, som kan tillbringa en natt kallsvettig och snurrandes under täcket i tankarnas kraft. Som kan älska tills det inte får plats någonting annat i kroppen.
Jag tänker, alltså finns jag. Jag känner, alltså lever jag.
Mina känslostormar har gjort mig till den jag är, jag är inte rädd för att känna känslor även om vissa känslouttryck är jobbigare än andra. Men jag har insett att jag inte är samma sak som mina känslor, det är en noterbar skillnad mellan att vara ledsen och att känna sig ledsen. Jag kan aldrig vara ledsen eller deprimerad utan jag är bara en person som känner mig glad eller ledsen. För mig är det en trygghet att veta det, att jag alltid är samma person i grund och botten oavsett vilken känsla jag upplever för stunden. Det är på något sätt inte skrämmande samt avgörande att jag alltid finns kvar, att ingen känsla kan ta över.
Alla dessa människor som bara klarar av att se, lyssna, höra lycka i alla dess olika former skulle jag vilja ruska och skaka till och slänga en slev full med ångest i deras ansikten. För att de ska kunna inse att ångest inte behöver vara någonting skrämmande som tar över och förlamar, förminskar, människan som känner det utan det beror på vad man själv gör och hur man väljer att hantera det. De modigaste människorna är inte de som lever i nuet utan bekymmer och trycker bort all form av obehagliga tankar och känslor som kommer krypande utan det är alla människor där ute som accepterar och reflekterar över alla känslor som far runt i kroppen. Allt från det kärleksfulla fnittret som man inte kan hejda likväl som man inte kan hejda ångesten som tar sig olika skepnad från gång till gång.
Alla känslor är egentligen fina och nödvändiga därför. Olika sinnesstämningar tror jag hjälper till att bidra till olika förändringar, till utveckling, om man gör det aktiva valet att faktiskt våga tänka och känna efter istället för att blunda.
Känslor är inte farliga. Inte heller tankar. Jag kan känna en känsla och jag kan tänka en tanke men varken känslan eller tanken är jag.
Jag undrar om människor skulle vara mindre rädda för att våga känna, visa, tänka känslor om de blev garanterade att känslorna aldrig kan ta kontrollen, aldrig kan ta överhanden?
Trots att det ibland kan vara helt psykiskt och fysiskt utmattande av alla känslor som stormar så är jag ändå glad över att vara, och alltid ha varit, en känslomänniska. Jag vet i alla fall att jag verkligen lever. Jag har sätt på nära håll hur farligt det kan vara att trycka undan, att låtsas som någonting annat, så jag kommer alltid att fortsätta att svämma över av känslor flera gånger per dag. Det är inte bara de bra känslorna som formar mig utan det är även de obehagliga jobbiga känslorna.
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros