vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

hejdå mellanmjölken!

13 dec 2009 21:28
Jag har varit bortrest i helgen och träffat fantastiskt fina människor och känt fantastiskt fina känslor. Jag vet att det förmodligen låter lite frireligiöst men jag har fått någon slags hopp, om mig, om framtiden, om människor, om det mesta. Jag hoppas att känslan kommer att finnas kvar länge, att den kommer att ligga kvar utanpå min hud som ett extra skydd och en påminnelse om vem jag faktiskt är.

Det är fantastiskt annorlunda att träffa nya människor som ser mig för den jag är, som beskriver mig som social och stark efter någon dag tillsammans. Jag behöver inte låtsas och jag behöver inte förminska mig själv och där finns den där starka personen som faktiskt har klarat av så otroligt mycket och som faktiskt gillar att prata, lyssna, låta blicken vila i andras ögon och det är så skönt att den personen är jag. Att en person som jag faktiskt gillar bor inne i mig, i mitt bröst, i mina lungor, i mina ådror.

Det finns fina och alldeles fantastiska människor därute, människor som jag kan känna mig trygg med från allra första ögonblicket där jag kan prata om döden, ångesten, livet, kärlekarna, hjärtat och skratta högt tillsammans med. Det är nog inte alls mig det är fel på egentligen utan det är bara så enkelt att jag inte har hamnat i rätt sammanhang i Lillstaden, det är fel människor som jag i stort omger mig med och det är därför jag tvingas spendera dagarna med att prata om vilken mjölk som egentligen är godast och det är därför jag tvingas känna mig obekväm i den jag är.

Det ger mig ett slags lugn att jag faktiskt inte är annorlunda och konstig, jag har bara inte hittat rätt än. Men jag vet att det finns en annan värld där ute, ett annat liv, ett annat sammanhang att tillhöra och jag känner mig så ivrig på livet för första gången på länge. Jag är hungrig på att träffa nya människor, på att hitta människor att prata allvar och dela leenden tillsammans med. Jag vet att det inte är lätt men jag vet att de finns där ute någonstans, människorna som faktiskt är som jag som vill prata om allt, som vill känna allt, istället för att bara vara i ett sovande tillstånd om dagarna och prata om väder och vind och ingenting som känns på riktigt inne i hjärtegropen för att det är alldeles besvärligt.

Jag längtar bort, jag längtar ut.

Jag längtar efter att bli den som jag är, som kommer fram och blommar och sprakar och blomstrar och skimrar, i sammanhang tillsammans med människor som lyfter mig och lockar fram alla sidor hos mig och inte bara de som är bekväma, lagom, svenssongodkända. Jag kan skratta högt i en alldeles knäpptyst buss, jag kan hoppa jämnfotasteg i de finaste kvarter där man inte ens låter leendet träffa mungiporna och jag kan så mycket. Jag är så mycket. Jag är så mycket mer än vad som ryms i Lillstaden, jag vill ha utmaningar och äventyr runt nästa hörn. Jag vill att det ska finnas kultur som berör och får mig att fundera, får mig att utvecklas och inte bara halvtomma pizzerior och Harrys på hörnet med lidande sovande människor som innerst inne är så trasiga att det enda de kan göra är att låtsas.

Jag har låtit mig själv sova så länge, jag har låtit mig själv bara glida med och vara tyst och anpassas till dem som finns i min närhet fast det har känts som jag inte har fått luft. Nu har jag fått bekräftelse på att jag duger precis som jag är och att det faktiskt är viktigare att jag är som jag är istället för att vara så som andra förväntar sig att jag ska vara. Jag är trött på att gå runt i de kläder som andra har tillgett mig och säga meningar som förväntas av mig istället för det jag vill säga men håller inom mig för att det skulle vara besvärligt för andra att säga sanningen.

Jag har kommit till en punkt där jag faktiskt känner mig trygg med att jag hellre är den jag är även om det innebär att jag kanske inte kommer att umgås med alla som jag umgås med idag. Jag vill inte trycka in mig själv i ett hörn och bara prata om bekväma ämnen och göra mig till den jag förväntas och lämna mitt riktiga jag hemma, dold från allas blickar och åsikter, utan jag vill vara precis den jag är hela tiden. Det är inte mitt problem om människor inte kan hantera att jag är en människa som både kan vara glad, ledsen, arg, trött, avundsjuk utan det är deras sak att lära sig att hantera. Människor i min närhet har svårt att acceptera någon form av känslor utan man ska bara vara lagom, man ska vara alldeles mellanmjölk i hela kroppen och själen och man ska bara prata om ofarliga ämnen som hur man bäst kokar pasta eller om hur mycket det faktiskt regnar. Dag ut och dag in, samma ämnen, ämnen som har behandlats i några års tid och inte gav mig någonting, inte den första dagen och inte heller 567 dagar senare.

Jag vill ha människor som inte viker undan med blicken, jag vill ha människor som faktiskt kan ge en kram och ta emot en, jag vill ha människor omkring mig som jag kan prata om allt mellan himmel och jord med, människor som jag också kan vara tyst tillsammans med.

Jag vet att de finns någonstans därute, jag har hittat några få, och jag har nu också blivit medveten om hur dåligt det gör mig att umgås med sådana människor som jag inte trivs tillsammans med. Det kan låta så enkelt och så uppenbart men det enklaste är oftast det svåraste.

Det finns ingen anledning att lura och gömma mig själv längre, gömma den personen som faktiskt är social och glad och sprallig likväl som filosoferande och grubblandes och tyst. Jag är alltihopa i en och samma kropp och bra vänner, fina trygga människor, ser hela personen utan att tvinga undan allt som inte kan ses som trygg mellanmjölk utan något egentligt innehåll.

Jag vill inte förminska mig själv och skarva av mina kanter för att tryckas ner i ett pusselbitsformande hål som andra har karvat ut åt mig för att jag ska passa dem, för att jag ska anpassa mig till dem.

Jag vill vara den jag är, utan att behöva kompromissa med mig själv för att det ska vara bekvämt och tryggt för andra. Så bra som jag mår just nu, efter att ha umgåtts med fina människor och sett mig själv i andras ögon, var det länge sedan jag gjorde. Det har verkligen fått mig att fundera, det kanske inte är så att det är fel på mig utan jag har bara hamnat fel?

Jag längtar tills jag har hittat min plats.

Under tiden får jag skapa min plats och mitt utrymme i det sammanhang som jag befinner mig i nu, även om det kommer att innebära att det blir obekvämt för andra och kanske även för mig då och då. Det är jag värd, jag är värd att leva, finnas, andas, precis som jag är. För min skull.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (13 dec 2009 22:00)
yeah, go you!!

e: (13 dec 2009 22:15)
låter som att resan gjorde gott! :)

eMissen: (13 dec 2009 23:15)
"och det är så skönt att den personen är jag" jaaa! vilken härlig insikt!! klart du är i fel sammanhang. du är värd att göra dig obekväm! :)

alvis: (14 dec 2009 09:47)
jaa! det är skönt när man hittar rätt och känner precis sådär...fortsätt så!

Aurora: (14 dec 2009 17:13)
FLIPP!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Familjelycka? Relationer Hunden tankerensning irritation Herr Ätstörning förändringen

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Gudrun, Rune
:: reklam ::