lejonhjärta

a penny for your thoughts?

9 dec 2009 21:51
Dagens feeling är att jag känner mig som valfri medlem i Barba-familjen samt en utblåst luftmadrass. Inte så bra alltså. Jag ser mig i spegeln och bara tittar bort, av avsky. Jag känner mig så fet och tjock och alldeles, alldeles hemsk. Jag vet (gör jag verkligen det?) att det inte stämmer men ändå så vet jag det inte och det gör mig så ledsen och så arg. Jag känner mig så maktlös och fast i min egen kropp, bland mina egna hjärnspöken, och hur jag lurar mig själv att jag ser ut som någon annan.

Jag var på läkarbesök idag och lät henne sticka mig i fingret och kolla blodtryck och alltihopa bara för att jag så gärna ville att det skulle vara något fysisk fel på mig, typ ge mig lite tabletter och så blir allting bra igen. Jag vet inte, jag trodde att jag kunde dölja saker mer än vad jag egentligen kan för hon stängde dörren och bad mig sätta mig ner och så tittade hon på mig och frågade hur det var, egentligen.

Det som skulle bli en slags fysisk koll av mig blev istället ett långt samtal om hur jag mår (inte bra), hur jag känner mig (hemsk) och allmänna tankar kring ångest och mat och mat och ångest. Hon sa att det inte direkt var någonting fysiskt fel på mig men jag kanske borde gå och prata med någon? Hon gav mig numret till olika personer som kunde hjälpa mig och letade upp en ätstörningsklinik. Hon var så otroligt vänlig och sa att jag till och med fick komma tillbaka till henne även om det nu var så att hon kanske inte var så kunnig men om jag bara tyckte om att prata med henne och ifall det räckte. Jag log och kallsvettades och tog emot alla olika lappar med telefonnummer och inne i huvudet skrek det ” men jag vill för fan bara vara fysiskt sjuk. inget annat. jag orkar inte.” men jag tackade för hjälpen och gick iväg med en ännu större klump i magen än jag gick dit.

Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra längre känns det som. Det är så oerhört mycket som snurrar och jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller vad jag ska göra. Klarar jag av att ordna saker själv eller behöver jag någon som hjälper till att ordna?

Jag vill så gärna att allting vore bra och att jag inte hade hela väskan full med namnet till olika psykologer och ätstörningskliniker. Att jag bara kunde må bra och studsa fram som så många andra verkar göra och att jag kunde hitta någon slags balans och naturligt förhållande till mat, till min kropp. Till livet.

Jag som trodde att jag verkade stark, utåt. Jag trodde ändå att jag kunde bete mig som att jag har allting under kontroll, att jag kunde låtsas och bara lura alla andra men så fort en person lägger huvudet så där lite på sned och spänner ögonen i mig och frågar hur det är så brister allting. Hon frågade om jag hade många att prata med och hur allting var och jag sa som det var, med allting. Jag orkade inte låtsas för en lång stund och det var skönt även om jag känner mig intrasslad och kvävd i alla mina känslor. Hade jag stannat längre hade jag gråtit, sådär utan hejd eller kontroll på någonting. När det blev för jobbigt så reste jag mig upp och tog lite fumligt i jackan och rörde mig mot dörren trots att hon jobbade på övertid för att lyssna på mig, bara för att jag skulle ha tid att prata lite mer.

Jag vet att det här blir rörigt. Det är okej, den här texten är inte skriven för att vara snygg, den bara är, rätt upp och ner.

Jag skickade iväg ett mail i veckan (eller var det förra veckan? tiden rinner iväg) om en tid till en att prata med och hon svarade snabbt att hon hade en tid en viss dag. Kallsvetten kom och jag avbokade tiden men tackade henne ändå. Jag vill inte må dåligt och jag vill inte behöva prata med någon, ensam är stark och stark är ensam. Jag har varit där förut och jag vet inte riktigt vad de kan hjälpa till med ändå.

I hissen från besöket idag tänkte jag att om jag skulle gå och prata med någon, herregud, vart skulle jag ens börja? Skulle jag börja med idag, med all stress och alla konstiga vänskapsrelationer som kväver och skaver eller skulle jag börja med alla kärlekar som har lämnat mig och sårat mig så mycket att det bara river och bränner i mig? Eller skulle jag ha börjat med min så kallade far och alla jävla ärr? Eller skulle jag börja med ätstörningen? Eller skulle jag ha börjat med dödsångesten som ibland gör så att jag inte får luft? Eller skulle jag ha börjat med framtidspaniken? Eller skulle jag ha börjat med all mobbing, all utanförskap? Eller skulle jag ha börjat med sexuella övergreppen? Eller skulle jag ha börjat med att jag vill dö fast jag aldrig någonsin skulle våga göra någonting åt det? Eller skulle jag ha börjat med att berätta hur jag förr har skadat mig själv? Eller skulle jag ha börjat berätta om att jag ibland bara vill gömma mig och aldrig någonsin gå ut ur lägenheten igen? I hissen kom jag på att det finns alldeles för många saker att börja med så det känns inte ens som att jag skulle kunna gå iväg till någon. Jag menar, personen skulle väl tro att jag hade någon form av sjukdom där jag hittar på allt elände för att få uppmärksamhet. Därför känns det lättare att inte gå till någon, på något konstigt sätt. Det känns lättare att försöka arbeta vidare själv istället för att börja vrida och vända och bända och analysera och fundera. Jag orkar inte ta upp allt igen.

Fast jag vet inte. Ibland känns allt så otroligt hopplöst. Så tomt på något sätt.

Jag är twenty-something och det här borde vara en del av höjdpunkten i mitt liv men jag är så långt, så otroligt långt från att känna så, att må så och det kan göra mig så ledsen. Vad gör jag egentligen med mitt liv? Vad har jag någonsin gjort med mitt liv? Kommer det alltid att kännas såhär? Om man har varit med om så mycket, är det då omöjligt att vända om det och hamna någonstans där man mår helt bra?

Jag vill bara vara någon annan, någon annan som bara funderar på middagsplaner och alldeles vanliga saker som har en hel och underbar familj där allting är fint och bra med fina och bra vänner som lyfter en till skyarna samtidigt som man lyfter dem till skyarna.

Jag vill ha lite ont i halsen och feber istället för pulserande ångest och en kroppsångest som får mig att vilja banka huvudet i spegeln så att allting går sönder, så att allting försvinner. Jag vill bara vara alldeles alldeles normal och bara må bra, på riktigt.

Jag känner inte igen mig själv ibland och det skrämmer mig. Jag vill inte vara så här.

Hej ORD, här hänger jag ut mitt liv utan koll på vilka som läser.

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: