lejonhjärta

ljuset & mörkret

27 nov 2009 16:44
Det är tvättdag idag och det passar mitt humör utmärkt. Under tiden som jag väntar på att byta i maskinerna och hänga upp den fuktiga tvätten gör jag ingenting. Jag har ingenting som måste skrivas eller måste läsas eller måste göras. Det var länge sedan och det är välbehövligt. Jag sitter bara i soffan, med musik i bakgrunden och värmer barfota fötter under Hunden som också trivs med lugnet, trivs när jag är hemma istället för borta.

Igår var det storstädning och fönstrena pryds nu av grönguldiga gardiner och grönguldig stjärna och det är fint när alla lampor och ljus gör avtryck på väggarna i mörkret.

Allt är lugnt och stilla, jag är lugn och stilla. Igår var det lite vemodigt och sorgset att plocka runt i lådan av julsaker. Julsaker som köptes för ett år sedan, när jag var del av ett vi. Det handlar inte bara om en sorgsenhet för att det har förändrats utan också någon slags ilska över att den Förra köper nya julsaker för att sedan lämna allting någon vecka senare.

Sorgsenheten och ilskan är inte lika påtagliga som förut, inte lika starka, utan det är mer ett svagt konstaterande av faktum. Det var så, det hände och nu är det såhär. Ett svagt konstaterande som kommer att vara borta ikväll.

Jag köper en ny julstjärna, en som lyser bara för mig och Hunden. En ny ljusboll med massa lamptrassel inuti som tänds för mig. Det är ändå fint, det är tillräckligt. Det är mer än tillräckligt egentligen. Jag kan förstå ibland att man väljer att gå ifrån mig men jag kan inte förstå hur man kan vända ryggen mot Hunden? Det allra varmaste, kärleksfullaste och ärligaste lilla djuret. Hunden är nästan det enda som finns kvar från livet förut, det mesta är annars utbytt, möbler, inredning, kläder. Ah, Hunden, finaste lilla fyrfotingen.. Som sagt, jag kan förstå om man säger hejdå till mig, men till Hunden? Det är bara hjärtslitande. Eller idiotiskt.

Tröttheten är överväldigande idag, det känns som att det var veckor sedan jag sov. Jag skulle helst av allt bara vilja lägga mig i den nybäddade sängen och bara sova men jag kan inte sova på dagtid, illamåendet väller över mig då. Dessutom blir det inte lättare att sova inatt då heller. Jag får försöka att vara vaken i ett par timmar till, att finnas i den här drömlösa verkligheten där varje tanke och rörelse känns som en ansträngning som inte är värd att utföras. Dagar som idag måste jag tvinga mig själv att inse att det är helt okej att bara ligga under en filt och titta ut genom fönstret.

Jag hamnar alltid i någon slags efterstress, när jag har gjort allt jag kunnat och lite till och inte har någonting mer jag kan göra är jag ändå uppe i så mycket stress att jag inte kan sova. Där jag istället för att sova vrider på mig, skriver, lyssnar på musik, läser, skickar sms med en gammal pojkvän från förr och undrar om hans flickvän vet om det (men innerst inne bryr jag mig nog inte, jag söker bara någon slags tröst och sällskap när alla andra sover.)

När jag hänger upp de nytvättade kläderna noterar jag att det finns väldigt mycket i de allra minsta klädstorlekarna, storlekar som jag aldrig kunde komma i för ett år sedan. Jag tycker att jag ser precis likadan ut som för ett år sedan och det är svårt att ta till sig att det inte stämmer trots att jag har så många uppenbara sanningar.

Jag kan ta på mig kläder som det inte känns som det var så länge sen jag köpte och trots att jag drar åt skärpet så hårt jag kan trillar jeansen av och hamnar som sorgsna färglösa högar vid fotknölarna. Jag är mindre än vad jag har varit på länge men jag är mer färgglad än någonsin tidigare. Jag försöker att lägga allas tankar och uppfattningar om mig åt sidan och ha på mig kjolar, sjalar och klänningar istället för att gömma mig bakom jeans och tröja som jag gjort så länge. Som jag har vuxit ur.

Jag vet att det kan låta som ett litet problem att klä sig i kläder som man själv gillar och känner sig fin i men det som brukar vara små problem är oftast det som blir stora problem för mig. Jag bryr mig så mycket om vad andra kan tänka och tycka om mig att min egen röst inte hörs. Min vilja krymps och jag har så ofta istället blivit någon som jag förväntas vara istället för den jag vill vara.

Men det är på väg att ta slut, att ändras. Precis som så mycket annat har jag tröttnat på att förminska mig själv, ursäkta att jag finns och dölja alla känslor för andra. Jag har insett vad som är viktigast, att vara sann mot sig själv för någon gång kommer man i den situationen att man faktiskt är helt ensam och inte har någon annan än sig själv.

Öppnar jag garderoben nu så möts jag inte av fyra nyanser av svart utan det är grönt, blått, randigt, rosa, gult, rutigt, blommigt.. Och någonstans i det där ordnade kaoset finns jag, den jag vill uttrycka.

Tröttheten och mörkret. Dags att tända alla lampor och alla ljus. Dags att fortsätta att bara vara i lugnet.

Tillbaka till sidans topp