vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

vardagen

11 nov 2009 08:47
Är det en dag med föreläsningar som väntar så ringer klockan tidigt. Ifall Hunden är pigg så kravlar han tätt intill, fast besluten om att sova vidare fast bara lite närmare. Om Hunden är trött så rör han sig inte en millimeter och sover räv till dess att han inte kan hålla sig för när jag går upp så brukar det oftast innebära frukost för honom och det kan man inte missa.

Vi stapplar ut i mörkret och börjar vår långpromenad, först bland kvarteren där det lyser i några få villor men det är mörkt i de flesta fönstren. Sedan kommer vi in i skogen, tillsammans med morgonpigga joggare men förvånansvärt få hundägare och tack snälla gatukontoret för elljusspår i novembermörker som ändå gör att jag kan gå omgiven av träd istället för villor på morgonen. Antingen så lyssnar jag på trampdynor och fotsteg som gemensamt promenerar och funderar eller så lyssnar jag på morgonpasset och blir glad över det faktum att det finns utrymme för småbittra och fantastiska människor i radio, tack Hanna, du gör mina morgonpromenader lite lättare! Det är svårt att inte skratta högt ibland när jag lyssnar på morgonpasset men jag lyckas oftast hålla mig, jag försöker att hålla mina galenskaper på insidan istället för att dela med mig av dem till okända joggare i morgonskogen.

Efter en lång och lagom kall promenad kommer vi hem igen och Hunden har somnat i soffan innan jag ens har tagit av mig skorna. Jag äter havrefras och dricker juice och önskar att jag istället åt vitt bröd med massa Bregott och grönsaker och drack saft till men sedan tänker jag om. Det är tråkigt att vara vuxen och inse att jag inte kan göra vad jag vill bara för att jag är vuxen, det var ju det man längtade till som barn.

Sedan börjar den vanliga klädprocessen där jag allra helst bara vill ha kjol på mig dygnet runt och gå tillbaka till den jag var förut när kjol var det enda alternativet men nu slåss jag med andras tankar. De som känner mig som tjejen som alltid har jeans på sig och som tycker att jag antingen är uppklädd eller utklädd när jag har kjol. Oavsett kläder så myser jag lite med Hunden innan jag går som sneglar med ena ögat öppet och han vet exakt vad det innebär när jag har tagit på mig något annat än hundbyxor med många fickor.

Föreläsningarna kan variera från att få mig filosoferandes eller inspirerandes beroende på föreläsare och kursinnehåll. Egentligen längtar jag oftast mest hem hela tiden, bort från ett sammanhang där jag ständigt kämpar för att känna mig bekväm. Där jag är personen som förmodligen tar väldigt mycket plats och som ständigt känner ett krav på att vara glad och rolig, för det är väl sån jag är? Det är sån jag har blivit i det sammanhanget och jag förväntas att vara likadan trots att det senaste året har gjort mig till någon annan.

När jag är hemma igen är det superglad hund på promenad och kanske någon mat för mig och sedan vila i mig själv och tryggheten med Hunden. Han ligger med huvudet i mitt knä samtidigt som jag antingen läser kurslitteratur eller egen litteratur som Jane Austen med inslag av zombies och sjömonster eller så tittar jag på Twin Peaks och förundras, förvånas, och kliar lite förstrött på Hunden som protesterar om jag slutar klia innan han somnat.

Ibland är det en fint lugn, ibland är det en rastlöshet som river mig i bröstet och undrar varför jag inte gör mer med mitt liv? Jag borde nog vara mer social och ta tillvara på de möjligheter som erbjuds mig, eller starta egna erbjudanden, men ibland känner jag mig så trött. Det känns inte som att jag är hemma riktigt än, som att jag har landat i den jag är, den jag har blivit, och just nu känner jag mig som en pusselbit som ska tryckas ner på en plats som är så uppenbart fel. Jag är mest omgiven av personer som jag inte kan vara mig själv med och jag undrar om det verkligen ska vara så, om det aldrig någonsin blir bättre? Kommer jag någonsin att kunna lyckas hitta den där gemenskapen och sammanhanget där jag verkligen trivs, utan kompromisser av den jag är? Där jag blir invald och inte bortvald?

Kvällspromenaden med Hunden där allt är mörkt och ingen ser mig och jag ser ingen är bra, som terapi för en trött och vilsen som jag. Vi går runt i Lillstaden och Hunden funderar mest över vart alla andra hundar tar vägen när det blir kallt och mörkt medan jag funderar på livet, hur så mycket kan förändras på ett år och hur trasig jag varit och hur jag känner att jag börjar bli hel på vissa ställen. Fast det är fortfarande så otroligt tungt och trasig på andra ställen.

Vi kommer in igen och Hunden får sin kvällsmedicin ihop med sitt kvällskex och lägger sig förnöjt på min huvudkudde med huvudet på min axel, lika bekymmerslös som alltid, under tiden som jag fortsätter fundera (hand i hand med en sömnlös natt) eller dränker mina egna tankar med musik som jag tryckt in i öronen. Innan jag somnar så lyssnar jag på Hundens snusande andetag och funderar jag tillräckligt länge så har han börjat drömma och småpiper, morrar och springer med tassarna i sömnen. Lille fina skruttHunden, vad skulle jag göra i en vardag utan honom?

Vardagen går snabbt och jag hinner aldrig med. Jag hinner med att fundera på livet men det känns som att jag aldrig hinner med att leva det, att finnas där när det verkligen sker någonting och saker och ting förändras. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det heller, hur jag ska orka resa mig upp från den bakre raden till att ta mig fram på scenen och förändras. Det kanske sker automatiskt efter en tid när jag mår bättre, under tiden försöker jag vara nöjd med att bara vara en tyst åskådare. Jag kommer tillbaka när jag mår bättre, vilket Hundens lugnande andetag får mig att tro att jag faktiskt kommer att göra. Även om det är lång väg dit.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Garbo: (11 nov 2009 09:17)
Så fint skrivet om dig och Hunden. <3

Princess: (11 nov 2009 10:39)
Instämmer med Garbo!

Monchichi: (11 nov 2009 10:56)
<3

Aurora: (11 nov 2009 15:16)
"Kommer jag någonsin att kunna lyckas hitta den där gemenskapen och sammanhanget där jag verkligen trivs, utan kompromisser av den jag är?" den meningen beskriver mig väldigt väl, trots att det enbart är jag själv som kompromissar mitt jag till någon jag tror att andra vill vara med.

Och Hunden! Tusen ord skulle aldrig kunna beskriva hur mycket det betyder att ha en kärlek i form av en hund som finns där i ur och skur, oavsett vilka kläder/vilken frisyr/om man duschat. Du skriver så fint.

Anne: (12 nov 2009 12:12)
Jag läste den här texten på bussen till jobbet igår morse, och den drog mig ur min värld och in i vad jag föreställde mig som din. Det var en fin upplevelse, tack!

Det där med kjol. Jag var byxtjej i evigheter, inte bara trista jeans utan helt oengagé över huvud taget i hur jag såg ut. Kände också att folk skulle tro att jag blivit tokig om jag plötsligt började trippa runt i kjol. Sen så har det blivit så att jag nästan alltid har kjol numera, jag känner mig friare kring benen och finare och gladare. Och ingen har frågat om jag ska på maskerad, och ingen höjer på ögonbrynen, men ibland får jag höra att jag är fin. Mest trivs jag bara.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

förändringen Familjelycka? Relationer Hunden irritation tankerensning Herr Ätstörning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::