lejonhjärta
om att vara två & två
4 nov 2009 19:17Jag kan bli så trött på att alla är så fokuserade på att vara två & två och att tvåsamhet verkar vara det enda som människor strävar efter, det enda som gör människor lyckliga fullt ut. På samma sätt blir jag trött på mig själv ibland för jag vet inte om jag är så mycket bättre, tror jag att jag kan bli lycklig helt och fullt om jag lever utan en annan människa?
Jag åkte buss häromdagen och det fanns en del tjejer på bussen i olika åldrar. Oavsett om de pratade med kompisen på sätet bredvid eller i telefonen så pratades det nästan uteslutande om killar och förhållandet, hur han hade sagt A och hon ville B, hur de hade bråkat, hur de hade blivit sams, hur hon sett någon på en utekväll, vad ska man ha på sig på dejten och så vidare i all oändlighet. Finns det inget annat att berätta om?
En vän till mig sa att det inte gick så bra på hångelfronten för hennes del. Hon har även berättat att hon skulle omplacera sina djur ifall hon träffade en kille som var allergisk och/eller inte tyckte om djur, allt för kärlekens skull och man måste ju faktiskt anstränga sig lite om man träffar någon! Jag som själv sitter här med Hunden snusandes och drömmandes bredvid mig kan verkligen inte förstå det, särskilt inte efter att jag blev lämnad för en tid sedan. Den enda jag litar på helt och fullt är Hunden. Jag skulle aldrig sätta någon man framför Hunden (eller kommande Hundarna) och det är väl kanske det som avslöjar att jag är bitter? Eller så handlar det om att jag är förnuftig och faktiskt vet hur det är att leva med någon som man känt att man ska leva med resten av livet fast det sedan ovilligt förändras och jag vet hur förbannat ont det gör, till skillnad från vännen där inte går så bra på hångelfronten och som aldrig upplevt det.
Varför lägger man ner så mycket tid på att hitta Den Andra och när man väl har hittat Den Andra känns det mest som att det blir vardagsbråk om disk, tvätt, strumpor på hallgolvet och smulor på köksbordet? Eller är det bara smul- och tvättbråk när man inte har hittat den rätta?
Ensamhet skrämmer även om jag fortfarande känner mig lurad av tvåsamheten. Jag vill vakna upp precis när jag vill en lördagsmorgon och planera dagen precis utefter mig själv samtidigt som jag vill vakna upp en lördagsmorgon tillsammans med någon annan, någon med vackra nyckelben och fina armar. Jag önskar att jag inte vore så dubbel så att jag skulle kunna veta åt vilket håll jag vill gå för stunden istället för att stå och vackla i mitten och inte ens försöka hoppa ut i det okända. Jag står här i tryggheten med mig själv och jag vet hur det är men jag kan längta efter någonting mer, ibland. Hur vågar man släppa någon in på livet, in i själen, in i hjärtat, när man har lämnat det till någon annan och visat upp sitt allra innersta som personen efter ett par år bara kastade bort?
”Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls” sjunger Melissa Horn och jag säger dito. Det vore skönt att inte tänka ibland utan faktiskt bara låta saker vara som de är och låta saker ske när de sker och vara nöjd under tiden.
Lobotomi anyone?
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros