vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

hur det hela började

31 okt 2009 21:36
Det handlade inte om att inte äta. Från början handlade det inte ens om att vara smal. Jag kan inte skylla på reklam, kvinnoideal, modebloggare eller klädkedjornas klädstorlekar. Det hela började långt innan jag ens var medveten om sådant och det började mer som en slump och det är det som gör mig så fruktansvärt sorgsen. Det känns så orättvist och tungt på något sätt att på grund av en så liten sak som så många går igenom så förändrades hela mitt liv men för så många andra fortsatte livet som vanligt.

Jag var bara något år, 3 eller 4 år, har jag fått berättat för mig. Man pratar inte om Herr Ätstörning i min familj längre, särskilt inte efter att jag har flyttat hemifrån. På något sätt verkar problemet ha försvunnit för alla när det inte längre finns inom hemmets väggar. Det blir enklare att sopa under mattan. Jag tycker också det är skönt att låtsas vara normal. Då när jag var 3 eller 4 så blev jag sjuk och jag minns inte i vad för något och jag har inte heller fått det förklarat för mig, men själva sjukdomen är inte viktig i sig. Man gick till doktorn, precis som man ska, och jag fick medicin för att må bra, precis som man ska, och precis som många andra mammor gömde mamma medicinen i maten för att jag inte skulle tycka det var läskigt att svälja den, den skulle bara försvinna utan att jag var medveten om det.

Det var där och då allt började. Maten fick en hemsk smak av medicinen vilket säkert inte är ovanligt för många barn att uppleva och vad jag har läst så tvekar väldigt många barn att äta just det i en kort period därefter. Min korta period har varat i över tjugo år. Efter denna händelse var jag övertygad om att allting smakade fruktansvärt och jag vägrade äta någonting utom väldigt få saker. I 10-15 år efter den händelsen så åt jag en sak till frukost och jag åt samma sak till middag. Till lunch varierade jag två olika maträtter varannan dag. Trots all hjälp från psykologer, dietister, sjukhus, lockande, pockande, mutor, tvång, skrik, snälla ord, tårar, panik, lugn, ignorering, så gick det inte att lura den 3-åriga tjejen att det var okej att äta någonting annat. Det gick inte heller att övertyga den 8-åriga tjejen att det var okej att äta någonting annat. Det gick inte heller att resonera med den 15-åriga tjejen att det var okej att äta någonting annat. Jag resonerar fortfarande mitt twentysomething-jag om att jag faktiskt kan äta allting utan att dö.

De få människor som vet om det brukar alltid som första fråga säga ”men tröttnade du inte att äta precis samma sak hela tiden?” och jag vet att det aldrig någonsin går att förklara logiskt så att någon annan förstår. Om jag äter någonting som inte tillhör den ”säkra” maten så är jag övertygad om att jag dör. Jag sa ju att det inte går att förklara logiskt. Det fanns en tid när jag tröttnade på den ena av de två maträtterna och jag kräktes gång på gång på gång. Tills sist räckte det med lukten för att jag skulle kräkas och så slutade jag äta den maträtten (och allt som ingick i den). Jag kan fortfarande inte äta någonting som innehåller det. Jag tror inte heller att jag någonsin kommer kunna göra det.

Efter 10-15 år så började det lossna lite och jag kunde efter många år i terapi försiktigt prova mig på att äta nya saker som jag la till listan över säker mat. Men sedan tog det stopp igen så även om jag kan variera lite mer och någonstans innerst inne vet att jag inte kommer att dö om jag äter någonting nytt, någonting osäkert, så kommer jag ändå inte loss från det här helvetet. Jag kan utan problem äta samma sak flera veckor i sträck just för att det bara är så. Det är enklast. Tryggast.

Jag kan fortfarande inte bli bjuden på mat hur som helst eller gå ut och äta om jag inte vet vad som finns och om det är någonting som jag anser är säkert och godkänt att äta. Jag kan inte äta i sällskap med människor som jag inte känner mig trygg med eftersom jag har undvikit att äta tillsammans med andra i så många år. Jag får panik om någon tittar på mig när jag äter för då växer maten i munnen och jag får panik för att jag ska spy och sedan dö. Själva ångesten kring att äta handlar både om att spy och att dö, det kommer naturligt i mitt huvud att jag först kommer att spy och sedan kommer jag att dö. Bara rätt upp och ner. Jag är livrädd för att kräkas och så fort jag känner en såndär matklump i munnen som växer och växer så måste jag bara spotta ut den och skölja munnen och det verkar inte riktigt ses som ett accepterat beteende bland alla människor. Så jag fortsätter att undvika att äta bland människor som jag inte känner mig trygg med.

Nu har jag lite fler saker som jag varvar med och äter fast jag är långt ifrån frisk. Fast om jag jämför med mig själv för 10 år sedan så har jag ändå kommit en bit på vägen. Men de senaste åren har det kommit en ny aspekt av det hela, att det har börjat handla om att känna sig smal och lyckan över att komma i den allra minsta storleken. Att en promenad med Hunden inte längre handlar om att gå för att få en fin promenad utan det handlar om att gå snabbtsnabbtsnabbt och långtlångtlångt. Det handlar om att träna flera gånger i veckan och få ångest när man inte kan. Att väga sig flera gånger om dagen bara för att se vad saker och ting förändras. Nu kretsar inte tankarna så mycket kring dödsångest kring osäker mat utan mer kring vikt, revben, klädstorlekar och att känna sig tjock trots att jag nog inte är det.

Det kanske är en naturlig process när mat och ångest kring den har varit så stor del av mitt liv men det gör inte vägen till ett tillfrisknande lättare. Och ibland, som ikväll, blir jag bara så otroligt sorgsen och trött över den person jag är. Jag önskar att jag kunde vara någon annan med ett normalt förhållande till mat och sin kropp. Jag önskar att jag var en tjej som inte hade kastat bort större delen av sin barndom och ungdom för att jag helt enkelt aldrig kunde följa med på läger eller sova över eller stanna på middag hos en kompis, allt det där som innehåller en så naturlig del av livet, att bli bjuden på mat.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

irritation tankerensning Relationer Hunden förändringen Familjelycka? Herr Ätstörning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::