vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

hej, Herr Ätstörning

27 okt 2009 13:28
När jag skulle välja ett ord för denna text var det självklart att börja leta efter ”ätstörningar” i listan. Nehej, det fanns visst inte med, då letar jag efter ”kroppsångest” istället men nej det fanns inte heller med. Så då blir jag lite fundersam på ifall eventuella andra texter har samlats under ”ångest” som någon slags allmän etikett över allt elände man mår dåligt av eller om det är så att ingen annan har kroppsångest? Då kände jag mig lite ensam och fundersam men det kanske är anledningen till att jag har kroppsångest redan från början?

I alla fall, here it goes, lejonhjärta har startat en alldeles ny och fräsch kategori. Som egentligen inte alls är särskilt fräsch även om den är ny. Kroppsångest är ingenting att skylta med utan det är någonting som är skamligt och fult trots att väldigt många har kritiska tankar om sin kropp. Sedan om det tar steget över från att vara kritiska tankar till att bli kroppsångest och kontroll och ätstörningar är en annan sak. Men jag har alltid undrat vad som kan räknas som en ätstörning egentligen? Krävs det att man har ett BMI under 19 för att ha anorexia? Krävs det att man hetsäter och kräks vid varje måltid för att ha bulimi?

Enligt ätstörningskliniker har jag inga ätstörningar eftersom jag inte har anorexi eller bulimi enligt de fina tydliga kraven jag presenterade nyss. Jag är dock välkommen att gå på vanlig terapi men inte terapi för ätstörda personer tillsammans med en person som har erfarenhet av behandling av detta. För att göra det så måste jag antingen utveckla anorexi och/eller bulimi och sedan är jag välkommen tillbaka. Så jag funderar på om det är tänkt så att jag ska singla slant mellan dessa två ätstörningar och sedan hitta någon slags guide på hur jag blir den perfekta anorexi- eller bulimipatienten för att sedan få hjälp? ”Vi kan inte hjälpa dig för du mår inte tillräckligt dåligt förstår du.” Vad skönt, men innebär det att jag mår bra?

Men jag är inte sjuk för jag har BMI högre än 19 och jag kräks inte.

Anledningen till att jag inte kräks är för att jag minns de unga åren när det blev en vana att spy vid varje måltid och varje gång jag var ensam hemma så lagade jag maten noggrant och så geggade jag runt alltihopa på en tallrik och sedan la jag all mat i en påse och knöt ihop och smög ut i trapphuset med bultande hjärta och småsprang uppför trappan till sopnedkastet och höll tummarna att jag inte skulle möta mamma på vägen ner som undrade vad jag kastade.

Men jag är inte sjuk för jag har BMI högre än 19 och jag kräks inte.

Jag jämför mig med alla andra i min omgivning och tycker att jag är störst av alla och att det är konstigt att någon ens vill umgås med mig så som jag ser ut. Jag kan ligga hemma i soffan i olika vinklar för att titta på om höftbenen står ut eller om nyckelbenen är framträdande eller om man kan ana revbenen någonstans.

Men jag är inte sjuk för jag har BMI högre än 19 och jag kräks inte.

Jag kan äta någonting och så får jag ångest över att jag åt det när jag borde ha ätit någonting annat, någonting bättre, och så leder det till en slags ond spiral där jag bara trillar neråt snabbare och snabbare vilket leder till att jag äter upp allt som finns i kylskåpet för när jag väl har gjort det finns det ingenting mer att äta och då kan jag känna mig lugn en sekund. Innan jag får ångest för vad jag precis har ätit och sedan äter jag inte någonting nästa dag, som ett slags straff för min egen dumhet.

Men jag är inte sjuk för jag har BMI högre än 19 och jag kräks inte.

Jag började med ett konstigt förhållningssätt till mat redan när jag var ett väldigt litet barn på bara några år och jag har passerat både barn-, ungdoms-, och vuxenpsyk och jag står fortfarande och stampar på noll även om jag ibland har varit nere på minus och ibland har varit uppe på plus. Men jag går alltid tillbaka till ”GÅ” och så är det samma problem igen med samma spelregler och det är jag och Herr Ätstörning Utan Namn som är spelare. Ibland vinner han en rond och ibland vinner jag.

Men jag är inte sjuk för jag har BMI högre än 19 och jag kräks inte.

Herr Ätstörning har alltid funnits där när jag inte kunde följa med på läger eller sova över hos en kompis eller äta ute någonstans. Även om det var ätstörningens fel så var jag ändå aldrig ensam på något sätt. Hela mitt liv så långt jag kan minnas har påverkats av mina tankar kring mat och vad jag kunnat och inte kunnat äta på grund av dödsångest. Efter ett tag utvecklades det till att bli tankar både kring maten och kroppen. Den ronden vann Herr Ätstörning.

Men jag är inte sjuk för jag har BMI högre än 19 och jag kräks inte.

Nu har vi hängt ihop i snart 20 år, jag och min alltid lika pigga och peppande vän Herr Ätstörning och ibland känns det som att jag har övertaget men ibland känner jag mig bara så trött och så kontrollerad av någonting som egentligen är skapat av mig själv, av mina egna tankar. Det är så svårt att förklara för någon annan som inte har varit fånge i sitt eget huvud för alla tittar mest på en med en liten rynka mellan ögonbrynen och säger ”men det är väl bara att tänka om, tänka rätt och äta rätt?” Om det bara vore så lätt så hade jag haft 20 bättre år att se tillbaka på och de kommande åren hade sett mer positiva ut. Istället går jag och Herr Ätstörning hand i hand mot solnedgången och diskuterar om vi ska stanna kvar där vi är nu eller om vi ska bekämpa det här, på något sätt, trots att jag inte är tillräckligt sjuk för att få hjälp av en ätstörningsklinik.

För om man har BMI över 19 och inte kräks så är man inte sjuk?

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Aurora: (27 okt 2009 17:58)
<3<3<3

e: (29 okt 2009 00:03)
tänk om, tänk rätt. ja, det har man hört för många gånger. om det hade varit så lätt hade man ju gjort det. :(

charly: (29 okt 2009 10:08)
Bra text, jag känner igen mig så väl i detta. Jag har inga smartheter att komma med, så jag nöjer mig med: kram!

boktips: (29 okt 2009 16:28)
hej, ett litet tips om en bra bok bara: Lev med din kropp - Om acceptans och självkänsla. Av Ata Ghaderi och Thomas Parling

aniara: (31 okt 2009 17:07)
Det är så himla dumt det där. Man kan vara hur ätstörd som helst utan att det syns på utsidan men allt handlar om resurser inom vården. :-(
Blir du erbjuden annan hjälp så ta den. Där kan du alltid prata av dig, börja så att säga och visar det sig då att den du pratar med känner att hon/han inte kan hjälpa dig så lär h*n skicka en remiss till någon som kan. Då kanske du hamnar på ätstörningskliniken ändå fast med ett annat upplägg.
*kram*

lejonhjärta: (31 okt 2009 20:44)
aniara > jag har blivit erbjuden annan hjälp tidigare & tagit emot den men det har aldrig känts som att det har varit anpassat utifrån ätstörningar & aldrig riktigt hjälpt. kanske har det handlat om både osäkerhet från den personen att han/hon kan hjälpa mig & en osäkerhet hos mig själv om detsamma. oavsett år i terapi så har det aldrig hjälpt, tyvärr, men någon remiss har jag aldrig fått.

just nu känner jag mig lite för trött för att ens orka kämpa mig in i systemet igen.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

irritation Hunden tankerensning Relationer Familjelycka? Herr Ätstörning förändringen

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::