Kit

Linda in mig i din kärlek

24 aug 2013 14:59
Alla har vi väl det där som gnager inom oss. En liten best som bor där inne, som bara vi kan känna av; bara vi kan lugna.

Den går inte att göra sig av med. Söva ned, kanske. Linda in i mjuk värme och tålig kärlek så att klorna inte rivs. Så att den håller sig tyst och kanske bara tjurar lite grann.

Men ibland räcker inte all styrka i världen. Tålamodet tar slut. Den lilla besten strimlar sönder allt i sin ilska, i sin frustration. Något är fel - allt är fel. Klor och tänder och knutna nävar och förtvivlan.

Jag hade en sådan dag igår, av ingen särskild anledning utom att den lilla besten tillslut blev mätt på alla små saker som föder den - alla gånger jag tryckt ned svarta känslor och röda tankar. Igår vaknade den och skrek, och allt var hemskt.

Hemskt och dåligt och ingenting var bra och inga tankar var fria från frustration och det var jag som ville riva och slita och krossa.

Så skarpt, så illa, så mycket på en gång av ingen anledning alls. Jag klarade inte av mig själv.

Då kom Käresta hem tidigt från jobbet. Då var jag viktigare än något annat, och hon kom till mig, och jag blev inbäddad i kärlek och tålamod och täcket omkring mig. Hennes hand över mitt hår, om och om igen. Mitt ansikte tryckt mot hennes jeans, tyget fläckat med tårar, tills allt blev bra igen.

Allt blev lugnt. Besten så liten och så svag och så tandlös av all kärlek, all ömhet. Ingen näring åt den, inte med Kärestas armar om mig, och alla ord vi delade för att göra allting bättre.

Det är inte lätt ibland. Att vara människa. Att ha sin lilla best, som alla har. Som kan vara så svår att lugna och tysta. Det är inte lätt att vara två, heller. Men det går. Och för mig blir det lättare när vi är tillsammans, när vi delar allt och vill det bästa för varandra. Hon är mitt hem och min styrka och varje dag är fylld av kärlek.

Och det är därför idag är en mycket bättre dag, och inget längre river i mitt bröst.

Tillbaka till sidans topp