vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Urladdning

8 jun 2013 23:08
Måndag var pest.

Jag visste att jobbet jag verkligen ville ha skulle intervjua på tisdag. Jag visste att de inte hört av sig till mig. Jag visste att det betydde att jag inte ens fått en intervju.

Kämpade mig igenom dagen, kämpade mig igenom yogan - kände mig ruttet misslyckad när läraren valde precis fel dag att ta fem minuter extra med mig (inför alla andra) för att försöka hjälpa mig förstå hur jag skulle aktivera benmusklerna i en av de allra enklaste asanas. Grät tyst under avslappningen. På väg hem pumpade de dumma benen hårt, hårt på cykelpedalerna, drivna av en vidrig mix självförakt, ilska och besvikelse.

Pratade inte ordentligt med Käresta. Sa att jag inte mådde så bra. Hon fanns där, kollade läget, frågade vad hon kunde göra. Vi gick och la oss, och trots fina, kärleksfulla kramar vaknade jag och mådde inte bättre.

Jag försökte, men det gick inget vidare. Käresta fortsatte med sitt söta stöttande - lagade mat, såg till att jag kunde sitta i soffan och trivas, kom och pratade med mig. Av någon anledning - som den där oheliga blandningen förtrytelse och självömkan - spårade det helt ur, och hennes försök att komma med uppmuntrande idéer ledde till att vi båda lackade ur totalt på varandra. Hon stampade iväg till köket för att diska och jag satt i soffan och surade. Började skriva ett supersurt mail i still med "Vi kunde ha haft det mysigt ikväll men nu går jag ut utomhus och surar så det så" när jag insåg hur barnsligt det var. Ja, jag var fortfarande upprörd, men jag visste ju att det egentligen inte var henne jag var upprörd på.

Och vi kunde faktiskt fortfarande ha en mysig kväll.

Var för uppe i surhetsvarv för att riktigt komma till den där vanliga nivån av avspänd gosighet, men vi tittade på ett avsnitt Next Generation och jag skrattade åt Ferengi-typerna och vi småpratade lite.

Inte tillräckligt. Jag väntade på att vi skulle ta itu med vad som hänt, men - ingen av oss visste riktigt hur. Det låg fortfarande som en kvävande miasma av negativ energi. Mest från mig. Från allt det osagda.

Vaknade och mådde värre för tredje dagen i rad, och hade den tystaste, jobbigaste frukosten jag någonsin haft med Käresta.

Hon (som har fler tillfällen att sitta ned vid en dator) var den som skickade ett mail till mig, där hon listade saker hon kände att hon hade gjort fel, och bad om ursäkt.

Jag var fortfarande i min ilskezon, men lyckades hålla inne det värsta för att istället vara tacksam över att jag har en sådan omtänksam partner. Att vi hade något skrivet gjorde att vi kunde gå igenom det ordentligt: vad som hänt, varför jag reagerat med att bli så arg, varför hon reagerat med att bli så arg. Varför vi inte pratat med varandra.

Vi mailade och mailade (jag satt klistrad vid min telefon och skrev - tur att det är lugnt på jobbet) och långsamt började knutarna som suttit så hårt i bröstet att lösas upp. Långsamt kom jag till sans. Långsamt kunde jag sluta känna mig så förbannad på mig själv, och så bitter över att ha missat ännu ett bra jobb. Jag ville bara hem och laga kvällsmat åt oss och ta Käresta i famnen och låta henne veta att inget var hennes fel, att jag älskade henne och beundrade henne för hur bra hon var på kommunikation och öppenhet och bara njuta av hur bra vi har det tillsammans. Jag har henne. Det är bäst. Så enkelt är det - även när det inte är så enkelt, även när annat känns jobbigt.

På torsdag vaknade jag lycklig.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Tintomara: (8 jun 2013 23:54)
Ibland kan det faktiskt vara bäst att få vara i fred med sitt dåliga humör.
Så klart du blir besviken när det är så kärvt på jobbfronten. Men det är ju kärvt överallt nu, verkar det! Och du har ju ett jobb, om än inte det du vil ha.
Det är nån mening med allt, kanske ser man senare vad det var!

Kit: (9 jun 2013 00:07)
Tinto: Lagom är bäst? Käresta lämnade mig ifred när jag behövde det - det var när jag ville prata som det urartade. Och relevant för sammanhanget: jag har bara ett korttidsvikariat, och kommer inte att kunna fortsätta där jag är nu efter sommaren. Alltså jobbjakt och besvikelse.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

internet nytt Ångest hon Ord resa hälsa Framtid England sjuka dagar. sommar Jobb Livet Depression Nostalgi

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Elisabet, Lisbet
:: reklam ::