Kit
101214
28 apr 2013 23:34Den här veckan har präglats av upprymd planeringsglädje - det började med att vi insåg att vi, om vi vill ha ett bröllop, måste ta itu med det i riktigt god tid med tanke på att vi vill ha ceremonier i två olika länder, och vi inte bor i något av dem. (Vi gifter oss officiellt i USA, för att vara säkra på att vårt äktenskap räknas där i förhoppningen att deras Defense of Marriage Act slås ned inom några år. Plus att det är förbannat krångligt att som utlandsboende som gifter sig med icke-medborgare klara av allt pappersarbete som behövs för att få gifta sig i Sverige. Löjligt jobbigt!)
Käresta var lite överväldigad av allt hon ansåg att man "måste" ha på ett bröllop, så vi började med det viktigaste: lokal. Vi tillbringade nästan hela förra helgen med att surfa runt på internet och läsa recensioner och erbjudanden och försöka reda ut hur mycket en liten mottagning som vår skulle kunna tänkas kosta och var vi bäst skulle kunna hålla den. När allt verkade rätt tråkigt - typiska hotell med receptionen i ett själlöst mötesrum och tre fasta menyer att välja mellan - hittade Käresta av en slump en absolut dröm. En gammal brunstensbyggnad från mitten av 1800-talet, med inredningsdetaljer i gammaldags anda. Sirligt och elegant snarare än tungt och överdådigt - och precis rätt storlek för oss. Intimt, vackert, och bäst av allt - varenda en av de många recensionerna vi hittade var översvallande av entusiasm och tacksamhet.
Efter att ha tittat på bilderna och läst om vad de har att erbjuda visste vi bägge två att vi hade hittat vår mottagningslokal. Det kunde inte bli bättre - läget är fenomenalt centralt, priset är otroligt, och som en extra bonus är huset också ett B&B, så vi (och de av våra långväga gäster som känner att de har råd) kommer att kunna vakna och somna på plats utan att stressa oss från eller till någon lokal på den stora dagen.
När vi väl bestämt oss var det dags för oss att sätta ett realistiskt datum. Vi hade tänkt oss någon gång nästa sommar, men med tanke på biljettpriser under högsäsong (både för oss och för gäster) så sköt vi på det till hösten. Jag önskar verkligen att jag inte behövde vänta så länge, men - det kommer att vara värt det. <3
Jag gick omkring med andan i halsen efter att vi mailat en förfrågan om den helgen vi bestämt oss för - en tredagarsweekend i USA. Tänk om någon annan redan tagit vår helg? Tänk om det perfekta stället redan var helt uppbokat, även 18 månader framåt? Tänk om de inte ville ha brudpar som de inte kunde träffa innan.... Alla möjliga löjliga tankar, sprungna ur det faktum att vi bägge två absolut kände att vi redan hittat rätt, och inte ville behöva leta någon annanstans.
Det var en enorm lättnad när deras evenemangsplanerare svarade att han gärna skulle preliminärboka den dagen vi ville ha åt oss.
Vi har vår lokal. Oktober 2014 är om hur länge som helst, men vi behöver i alla fall inte stressa - vi har vår lokal! Och de tar hand om maten internt - meny behöver vi inte bestämma på länge än, men det är skönt att veta att vi inte behöver jaga catering eller så. De bakar till och med bröllopstårtor! (Även om jag tror att vi håller på att bestämma oss för bröllopscupcakes istället.)
Och det är inte allt - efter att ha fixat lokal och skrivit två inbjudningslistor (en för Sverige, en för USA) satte vi oss ned och började titta på bröllopsklänningar.
Det dröjde inte länge förrän Käresta hittat sin. Mest för att vi ska ha det hur häftigt och originellt som helst och hon ska ha en traditionell kostym från sin kulturella bakgrund (färg: röd) som hon kunde beställa från internet. Vi vet ännu inte hur den kommer att se ut på henne, men vi hoppas på det bästa! Den var så billig att det verkligen inte sätter några större spår i plånboken om vi behöver göra ett nytt försök.
Vi visste att jag ville ha det som är traditionellt i min kultur: en vit bröllopsklänning. Men vilken stil? Det finns hur mycket som helst, men hur ska man veta vad som passar? Mycket tittande blev det, och lite vagt bestämde vi att jag nog ser bra ut i något med lång, smal midja och lång, vid kjol, men. Uh. Vi visste inte ens vilka sökord vi skulle använda, så det blev mycket "Kanske nåt sånthär...?"
Så den här helgen gjorde vi det man gör i en sådan situation: vi gick och prövade klänningar. Men inte varsomhelst! Nej, vi gick till en Oxfam - en välgörenhetsbutik typ Myrorna, som i vår stad råkar ha en hel liten avdelning med just begagnade/visningsex av bröllopsklänningar. Chansen är rätt liten att hitta något på ett ställe med så litet utbud, men vi kunde i alla fall få en känsla för hur saker verkligen passade mig. Var tanken.
Den första klänningen jag fastnade för var otroligt mjuk och len - så enormt annorlunda från de rader av mer plastig polyester och spretiga volanger jag gått ned för. Den var en av de enklaste klänningarna där - inga lager med underkjolar, ingen krinolin, inga påsydda pärlor eller paljetter. Men den var tvådelad, och toppen hade inget snöre i, så det blev en konstig provning där tyget - rent siden - kändes underbart men hur skulle den egentligen sitta? Jag antog snabbt att det var kört, och provade sedan ett tiotal andra klänningar. Hittade några som passade rumpan men inte brösten, som passade midjan men inte höfterna, som passade fint överallt men totalt suddade ut min annars generösa byst.
Tills jag bestämde mig för att pröva den där första klänningen igen - vid det laget hade vi en bättre idé av vad som funkade, och vi hittade ett snöre vi kunde trä igenom ett av de två korsettlagren för att hålla den någorlunda på plats.
Den passade perfekt.
Helt perfekt.
Längden stämde precis, den satt som gjuten runt midjan, brösten bars bekvämt upp utan att spilla ut någonstans, och den släppte i ett löst fall runt höfterna utan att få mig att snubbla över extra klänningstyg.
Det gick inte längre att förneka att det hade varit kärlek vid första ögonkastet - och nu verkade klänningen ha fattat tycke för mig, också. Den var inte bara vacker - den var bekväm. Rent siden är mjukt och faller vackert och känns svalt och verkligen rinner längst kroppen.
Eftersom den var begagnad, och i en välgörenhetsbutik var prislappen ingen anledning att motstå den - och när vi gick igenom praktiska skäl hittade vi bara fördelar med den. Tvådelad - det gör den mycket lättare att resa med än vad en typisk bröllopsklänning är. Enkel - den är precis, exakt min stil. Siden - herregud, den är handgjord, upptäckte vi. I England. En sådan klänning måste ha kostat skjortan - och här hade vi upptäckt en som var sydd till någon med min exakta figur. (Nederdel UK-storlek 14; överdel storlek 12.) Vacker sidenbrokad också - champagnefärgad. Elegant, bekväm...
Vi bokade den. Sedan pratade vi om den resten av kvällen, och idag gick vi till hobbybutiken och köpte snören, gick tillbaks till Oxfam och bad att få prova den igen, och efter att ha misslyckats med att hitta ett enda fel med den på över en halvtimme köpte vi den direkt. För 120 brittiska pund. Kan ni fatta? Jag har inte riktigt begripit det själv. För bra för att vara sant!
Jag är helt salig. Käresta älskar den. Den hänger i vår garderob, och den gör mig lycklig. Det blir en lång väntan, men det ger mig något så enormt fint att se fram emot.
Vårt bröllop.
