vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Ingen poäng, egentligen, bara lösa tankar

18 mar 2013 22:47
Var går gränsen mellan oförmåga och ovilja att styra över sitt eget liv? Jag vill inte bli frustrerad och förbannad av dumma saker folk gör när det är för att de inte har något val - de som stannar i dåliga förhållanden för att deras partner håller kvar dem med tvång. De som äter dålig mat för att de behöver ha tre jobb för att försörja sina barn, och vare sig har tid eller råd att handla bra råvaror och laga god mat.

Men jag vet ju inte vad som ligger bakom. Jag borde inte döma. Kan ändå inte låta bli att gå upp i liminingen när jag ser någon som inte vill göra slut trots att deras förhållande är genomruttet. När folk klagar på att de annars kanske blir ensamma, som att det vore värre att leva sitt eget liv själv än att gå omkring och hata människan man en gång valde att dela allt med. Mest för att jag var med mitt ex i nästan tio år. Många av de åren var bra år, men jävlar vad glad jag är att jag inte blev fast med honom.

Jag var så lycklig när jag kunde styra över vad jag gjorde med mitt liv igen, utan att tyngas ned av honom. Den enda anledningen till att jag är med Käresta nu är att det är bättre att vara med henne än att vara själv.

Allt är bättre med henne.

Och jag förstår inte varför någon väljer bort den möjligheten - att bokstavligt somna med en älskad människa i sina armar. Att bli lika glad varje gång hon kommer hem från jobbet. Att vilja laga mat bara för att hon tycker om att äta den. Att långsamt få vakna tillsammans under täcket, till kyssar och smekningar. Att ha sex som känns lustfullt och njutbart, och samtidigt veta att ingen av oss blir sårad om den andra inte orkar, eller vill vänta en stund.

Allt sådant som är min vardag - som är mitt äventyr. Som är skälet till att jag lämnat mitt hemland, utan att veta om jag någonsin kommer att återvända. För att mitt hem nu är med henne. Här, nu - och sen någon annanstans. Ingen av oss vet, men vi vet att vi vill vara tillsammans.

Det är det valet vi gjorde, bägge två. Att lämna våra hem, att bryta upp från de banor vi hade tänkt oss.

Jag antar att jag blir så illa berörd när jag ser folk som fastnar i dåliga vanor därför att det så lätt hade kunnat vara jag. Jag och mitt ex. Om jag låtit honom köra med mig som han ville. Om jag gett upp. Om jag slutat drömma.

Det är nog det. Tanken på att man kan sluta drömma.

Ikväll tänker jag vara tacksam för det. För att jag har så många drömmar, och någon att dela dem med. Att vi passar så bra ihop, och mår så bra just nu. Att vi vill och orkar och vågar. Det är mycket som jag inte borde ta för givet. Som allt det.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (19 mar 2013 22:14)
Ja du... Jag gjorde inte slut med mitt ex fastän han våldtog mig och utsatte mig för psykisk misshandel. Det var inte förrän han hade träffat en annan som det tog slut, och då var jag förtvivlad och ville ha honom tillbaka i ett helt år. Innan jag fattade vad det var han hade gjort. Då blev jag apatisk och hade panikångest om vartannat.
Varför gör man som man gör? Vad kan man inte och vad vill man inte? Det ligger så jävla mycket bakom. Som att min mamma stod ut med min pappa cirka 10 år för länge. Som att jag på något bisarrt sätt var så van vid vansinne att jag inte såg det lika tydligt som andra. Vi människor har inte så mycket makt över våra liv som vi vill tro. Vi kan välja elbolag och religion och vad vi ska äta till middag - men vi kan inte välja våra känslomässiga reaktioner. Inte utan en massa slit och medvetenhet.

Kit: (19 mar 2013 23:40)
Jo, men det är lite det jag menar - det finns skäl, det finns sådant som gör att man inte KAN välja. Till och med sådant som inte syns på ytan - kanske särskilt sånt som inte syns på ytan. Och det är viktigt att komma ihåg.

Althea: (20 mar 2013 07:37)
Mycket bra (be)skrivet mando

Princess: (20 mar 2013 11:50)
Jag stannade ju också i en relation fylld med psykisk (och till viss del fysisk) misshandel i alltför många år, och upplevde nog att jag faktiskt inte hade något val. Det var en lååååång process att komma därifrån, och fortfarande kan jag ha tankar om huruvida han -egentligen- var så hemsk (vilket han VAR, herregud, han bröt ner mig så fruktansvärt) men jag kan se det nu, jag kan förstå hur skadad jag blivit och vilken tur jag har som lever med en snäll och fantastisk man. Jag kan också se hur mitt liv har blivit, och tänk om jag inte hittat den där telefonen och alla sexförbindelser han hade, varför lämnade jag honom helt enkelt inte för att han var elak och känslokall, psykopatisk och beräknande och utnyttjade mig? För att jag inte hade något val just då, jag vidhåller det, även om jag vet vad jag borde ha gjort under alla år. Vet inte vad jag ville säga med det här, men jag tycker också att både Kit och mando har beskrivit det bra. Så!

PieceOfCake: (20 mar 2013 23:04)
Men har vi inte alltid ett val? Vi gör väl valet att stanna då? I de dåliga relationerna? Eller?

Kit: (20 mar 2013 23:28)
PieceOfCake: Jag tror absolut att det finns många situationer där den som befinner sig i den upplever det som att det verkligen inte finns något val. Ju värre situationen är desto svårare att ta sig ur den, verkar det nästan som ibland. Jag är inte psykolog (eller erfaren) nog att avgöra varför det är så, men det är klart att man orkar mindre när man mår dåligt. Ibland är det svårt nog att som helt frisk och lycklig orka bestämma vad man ska laga till kvällsmat - att orka reflektera över sitt förhållande och ta alla de steg man behöver ta för att komma ur det kräver bra mer än så. Och vad ska man göra när den energin helt enkelt inte finns?

För att inte tala om hur i alla fall jag hamnade i en situation där det kändes som att det var mitt fel att jag mådde som jag gjorde, och om jag bara kunde vara mer som mitt ex ville att jag skulle vara så skulle allt bli bra igen...

mando: (21 mar 2013 01:18)
Piece of cake: Nä, vi har inte alltid ett val. Det är mycket som kan begränsa våra valmöjligheter. I mitt fall hade jag ett medfött, genetiskt betingat ångesttillstånd, en depression och fick dessutom posttraumatiskt stressyndrom av våldtäkten. Det gjorde t.ex att jag i flera år efteråt regelbundet hade sex mot min vilja, fastän det ibland gjorde ont eller kändes äckligt och fel. Det är vanligt när man har varit med om våldtäkt, sa min psykolog. De tror att det är ett försök till egen bearbetning av traumat, att man liksom söker sig till liknande situationer igen eller tar risker, etc. Det är inget man väljer aktivt utan är mer en desperat handling pga sjukdomen. (Och leder i sig till en massa ångest!)
Bara ett exempel på att man inte alltid har ett val.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

jul känslor glädje sjuka dagar. England bröllop Nostalgi Dimma Kärlek Ord internet sexualitet Närhet Livet höst

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Emil, Emilia
:: reklam ::