vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Nu har vi slagit följe

14 nov 2012 19:06
Att vara i det här förhållandet är verkligen det bästa som hänt mig.

Jag får vara mig själv, helt och fullt, utan att kväva vare sig egenheter eller drömmar för min partners skull. Samtidigt får jag ett otroligt stöd av någon som alltid finns där för mig. Jag kan fortsätta ha alla de där äventyren som kommit att bli så viktiga för mig - efter över tre år i Japan är vandringslusten djupt rotad, och jag är långt ifrån redo att bli permanent bofast någonstans. Men den här gången betyder äventyret ännu mer, för det har ett mål och någon som delar det.

Vi har samma mål. Jag har aldrig upplevt det förut. Jag har aldrig haft en sådan djup respekt för min partner, för min partners ambitioner. Aldrig velat göra allt för att de ambitionerna ska kunna besannas. Aldrig känt som att jag hittat någon som siktar på en framtid jag vill dela varje stund av.

När min morfar nyligen gick bort var han 97 år gammal och trött på att leva. Så sorgen efter honom är stilla och vacker. Inte så uppslitande att jag behöver någon som håller ihop bitarna av mig, inte alls. Men när mamma Skypade med nyheterna och berättade om gravsättningen och minneskonserten i Schweiz och frågade om jag kunde komma så sa Käresta direkt att hon också ville komma. Om hon fick.

Jag blev så glad att jag började gråta. Bara sådär. För att hon är så generös med sin tid - hon kommer missa två arbetsdagar - och för att hon bryr sig så mycket om mig att hon vill följa med till en begravning utomlands för någon hon aldrig träffat. För att han var min morfar. För att min familj kommer dit och för att hon vill träffa dem.

Vi flyger imorgon. På fredag ska vi till min hemby för gravsättningen. Så otroligt nostalgiskt. Så melankoliskt. Jag kan inte minnas några höstar därifrån. Bara somrar - eviga barndomssomrar som var min allra bästa tid. Som gjorde mig till den jag är.

Men nu får jag visa lite av platsen för henne. Hon kommer inte få se något av sommaren, eller hur mina barnaögon såg livet där. Hon kommer inte kunna träffa några av de människor som formade mitt unga sinne. Men hon kommer att få se bergen. Hon kommer att åka upp för den vindlande vägen och se husen nästan sväva där uppe högt över sjön.

Jag behöver inte vara ensam. Hon följer med. Precis som jag vill följa henne, hela den vindlande vägen som är vårt liv. Inte för att det är lätt, inte för att det alltid är rosigt - ibland är det svårt att uttrycka vad man känner, ibland är allt bara fel och omöjligt. Men det skänker mig sådan värme och kraft att vara med henne. Att vilja vara med henne. Att hon vill vara med mig - det är det bästa som har hänt mig, och gör den mörka novemberresan för att ta farväl av min morfar så mycket ljusare.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Althea: (14 nov 2012 19:24)
När kärleken fungerar så kan man flyga hur högt som helst. Jag blir glad av dina inlägg och glad för er skull <3
Dock, beklagar din morfar :(

Kit: (24 nov 2012 17:35)
Althea: Tack! Det värmer.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

förhållande Besvikelse långdistansförhållande nytt Jobb Lycka Musik Ångest känslor internet jul Närhet bröllop glädje flytt

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Elisabet, Lisbet
:: reklam ::