vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Ta ett djupt andetag

3 sep 2012 13:09
Då var det gjort. Jag har slutat.

Jag älskade det där jobbet. Det gör ont att behöva ge upp det, men när jag sitter här på föräldrarnas gård och väntar på lantbrevbäraren så känns det ändå helt rätt.

Vansinnigt läskigt, såklart. Jag har haft ryckningar hela helgen - inte kunnat sitta still, inte kunnat somna om. Huvudet är fullt av hushållsberäkningar, tänkbara bostäder, och alla möjliga komplikationer som vi behöver ta oss igenom för att tillslut ha ett eget hyreshem. (Ett eget. Bara vi två! Herregud vad underbart det ska bli att inte behöva ha någon annan utom min älskade Käresta inpå huden dag ut och dag in.)

Men att veta att det som väntar mig nu är att kämpa för att få en deltidsanställning eller bli uppskriven på en lista av ett bemanningsföretag... Jag pendlar verkligen mellan "Oh, det ska bli en utmaning, och så kul att lära sig nya saker!" och "Herregud nej vill inte, det kommer vara uselt betalt och totalt dödstråkigt och jag kommer vara längst ned i hierarkin trots att jag är över trettio med en Masters och erfarenhet i mitt fält."

Ibland känns det fruktansvärt orättvist att jag äntligen hade hittat en arbetsplats där jag trivdes och fick helt okej betalt för någon med ingångslön i den världen, och så måste jag lämna den! Och dessutom för en framtid där min inkomst riskerar att bokstavligt talat mer än halveras, så att vi faktiskt bägge blir beroende av min partners magra forskarlön. Det svider. Det svider det där med "beroende", för jag har ju tagit mig så långt alldeles själv, har varit så självständig och så stolt.

Måste lära mig bita ihop och inse att det faktiskt ingår i ett partnerskap det där. Att kunna ta emot. Att acceptera att Käresta förstår. Att hon vet att det är för att vi skulle kunna vara tillsammans som jag har gjort det här, och som hon har gjort allt det otroliga hon har gjort. För oss. Att hon ärligt menar det när hon säger att det är okej, och att hon är helt beredd på att bli den som försörjer oss både.

Och sedan måste jag ta ett djupt andetag och också acceptera att det är lättare sagt än gjort. Att jag hamnar i rollen som beroende av min partner - det är känsligt! Det är okej att känna ilska och frustration över att inte vara "lika bra" som Käresta, inte ha en utbildning som är lika mycket värd. Så småningom kommer jag att kunna hitta en heltidstjänst. Absolut. Vi har ju sådan fantastisk tur att jag långt innan jag ens träffat henne valde ett yrke som lämpar sig ypperligt för att bli en akademikers följeslagare. Överallt dit vi kommer flytta (för det kommer vi att behöva göra) så är det en sak som absolut kommer att finnas där: bibliotek. Även med nedskärningar och allt så kan man inte ha universitet utan bibliotek och information. Och mitt fält som är biblioteks- och informationsvetenskap. Otroligt bra ordnat, egentligen.

Om jag bara kan få det där första jobbet - och så är det tillbaks till paniken, för det växer inte direkt sådana tjänster på träd. Så tänk om allt jag lyckas ordna på ett år är en ynklig assistenttjänst på halvtid som gör att jag knappt tjänar tillräckligt för att betala halva hyran, än mindre allt annat som man behöver? Hur ska jag förlika mig med en sådan verklighet?

Svaret är att jag vägrar förlika mig. Som jag gjort förut så vägrar jag acceptera att sådana begränsningar skulle utgöra permanenta hinder. Får jag bara en deltid betyder det att jag har en massa tid över som jag kan använda till annat. En annan deltidstjänst, kanske. Bemanningsuppdrag. Privatlektioner i språk. Jag kan så mycket, jag är så flexibel, och det finns så många möjligheter.

På något sätt ska det här gå vägen. Men då och då känns det som att sitta i den första toppen på en bergochdalbana och inse att säkerhetsbommen givit vika. Det gäller bara att ta ett djupt andetag och klamra sig fast för allt man har, för något annat alternativ finns inte. Snart händer det. Snart kastar sig vagnen ned för den första branten, och bara min egen styrka avgör om jag hänger med uppför nästa topp eller slungas handlöst mot ett ohejdbart fall.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

Kärlek Musik nytt Japan långdistansförhållande Resor och Andra länder känslor Ångest Livet politik resa England läget sjuka dagar. förhållande

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::