vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Kvinna utan barn

26 aug 2012 14:42
Det var intressant att se era svar på min poll "Barn?". Jag trodde faktiskt att det skulle vara en större majoritet på ja-sidan (nuvarande och framtida). Det gör att jag vågar skriva lite mer om mina egna känslor här, trots att Ord känns som en plats där jag uppfattar mig själv som lite udda och utanför.

Därför vill jag börja med att säga att inga av mina känslor eller tankar är menade att vara fördömanden av någon annans upplevelser eller val. Vi är alla individer, och vad som är viktigt i våra liv är helt annorlunda från människa till människa - och tur är väl det. Tänk på vilken konkurrens det skulle bli om jobben om alla gillade samma saker! För att inte tala om hur svårt det hade varit att bli ihop med min flickvän om alla andra också ville ha henne...

Men vi är alla annorlunda. Jag känner mig kanske mer annorlunda än andra. Det beror på många olika saker, men en stor faktor är att jag inte vill ha barn. Mina jämnåriga gifter sig, och på släktträffarna har kusinerna med sig fler och fler småttingar. I min åldersgrupp verkar det helt enkelt vara den fas i livet där man stadgar sig och bildar familj. Och det verkar alltid ingå barn.

Själv kommer jag bilda en familj som består av mig och min Käresta. Så liten en familj kan bli, men så full av kärlek och lycka. Hon har syskonbarn, jag har jobbat med barn - det är inte att någon av oss tycker illa om barn. Själv tycker jag mycket om att umgås med alla från små, små som inte kan prata till de som har hundra "Varför?" vilande på tungspetsen och de som börjar hitta sin egen väg i livet. Det är hemskt givande. Ingenting annat i världen liknar små barns kärlek - den där fullständiga tilliten när de lägger små armar om ens hals, eller somnar i ens famn.

Men det är inte något jag vill ha för mig själv. Jag tycker om att få låna det, att få komma nära släktingar och vänners barn. Bli vän med dem, på det sättet en stor kan vara vän med en liten. Men jag vill aldrig bli mamma.

Och det känns fortfarande tabu att säga det.

Jag vill aldrig ha barn.

När jag har sagt det, även till mycket nära vänner, har jag blivit mött med halvchockad förvåning, och väldigt ofta "Men, du ska aldrig säga aldrig! Tänk om du ångrar dig?"

Och jag tänker alltid, jag? Om jag ångrar mig finns det ett otal möjligheter att jobba med barn, att fostra dem - jag har åtminstone tolv år på mig att adoptera, om det skulle vara så. Men om någon som vill bli mamma ångrar sig då? Det är väl knappast någon som möter "Vi ska skaffa barn!" med "Är ni verkligen säkra på att ni är redo? Tänk om ni ångrar er!" Men tänk om? Vilket är lättast att ångra: ett barn som aldrig existerat, eller ett man satt till världen?

Just det.

Jag vet att det inte är så folk vill ha barn tänker. Jag förstår att det är en enorm kärlek som ligger bakom, en enorm biologisk drivkraft. Något som jag i alla fall till dags datum helt saknat.

Det är egentligen inte så konstigt. Min egen mamma är väldigt glad att hon fick mig, men det var inte hennes idé. Det är pappa som är barnkär.

Jag är likadan. Om jag hade haft en partner som hela livet drömt om att bli förälder, om det hade varit ett grundläggande behöv som jag kunde hjälpa till att uppfylla, då skulle jag seriöst fundera på om jag skulle kunna passa som mamma. Jag är själv uppvuxen med mycket kärlek, med mycket frihet, och jag har blivit självständig och självsäker och glad. Jag skulle kunna bli en väldigt trygg vuxen för en dotter eller en son.

Men skulle jag vara lycklig som förälder? Jag vågar inte svara ja på den frågan.

Jag är nämligen så himlastormande lycklig som det är. Med friheten, flexibiliteten. Närheten till Käresta. All tid jag ser fram emot att dela med henne. Jag vill bara ha henne. Ingen mer. När jag är med henne fattas mig inget alls.

Och när det bara är vi två, då vet jag att vi kommer klara oss. Vår framtid är så vag, så osäker - hennes jobb kan ta henne halvägs över världen igen om några år. Eller så kanske vi stannar i England. Eller byter stad, bara. Det enda vi vet säkert är att ingen av oss kommer någonsin att tjäna mycket pengar. Jag är bibliotekarie, hon är forskare. Sorgligt nog är verkligheten sådan att hon även nu när hon blir anställd som färdig PhD inte kommer tjäna mer än vad jag gör som bibliotekarie i Sverige. (Ingångslön ca 23500 efter fyra års utbildning. Man blir inte bibliotekarie för att bli rik! Samma sak med forskare.)

Om några år kanske vi till och med har råd att skaffa ett husdjur. En katt, om vi hittar en jag tål. För en sådan vet vi bägge två att det inte är läge att skaffa nu. Och om vi vet att det vore själviskt att skaffa en katt, hur tokigt skulle det inte vara att skaffa ett barn?

För hon vill inte heller ha barn. Verkligen inte. Mindre än jag. Jag har i alla fall jobbat med barn i olika åldrar, och kommit att uppsakatta dem som små personligheter. Jag kan några vuxenknep för att få dem glada; jag vet lite saker man måste göra åt dem och för dem. Hon däremot är helt villrådig med dem. Hon tycker om sin systers ungar, men där går gränsen. (En dag ihop med sexåringen, och hon var slutkörd och mycket förvirrad över hans beteende, som när hon beskrev det för mig helt berodde på att. Um. Han är sex år gammal. Man är inte smartare än så då.)

Så det är vad vi verkligen vill. Vad som känns rätt. Att vara utan barn, helt frivilligt.

Givetvis är det lite mindre tryck på oss att föröka oss jämfört med heteropar, eftersom - ja. Det är ju inte helt självklart hur man ska gå till väga, även om vi i Sverige hade räknats som riktiga föräldrar bägge två. (Vilket är HELT RÄTT.) Vi kan aldrig få ett genetiskt barn ihop, och då försvinner en hel del av den där tjusningen med att... jag vet inte. Se hur det skulle bli? (Jag vet, fånigt, men det var ända gången jag funderade på det med mitt ex. När jag undrade vilken slags person man skulle få av 50% honom och 50% mig. Men jag insåg snart att han inte skulle vara någon särskilt bra pappa, precis lika lite som jag skulle vara en bra mamma.)

Det ligger en hel del svartsyn i mitt beslut att aldrig bli mor, också. Sådant man helst inte vill tänka på. Som att världen om 20 år inte alls kommer vara det ställe jag själv växte upp i - visst, man kan anpassa sig till alls, men vi går knappast mot ljusare tider. Nej, seriöst. Jag brukar inte dväljas vid det, men jag tycker rent ärligt att världen av idag inte är ett sådant ställe jag skulle vilja låta mina barn växa upp i. Särskilt inte barn med föräldrar av samma kön men olika etnicitet, hur mycket bättre det än blivit för samkönade par de senaste tio-tjugo åren.

Och som det där med att om man vill bli förälder måste vara 100% med på att man kanske inte får ett barn som är som alla andra. Att man inte bara är inställd på att älska den där spralliga, roliga lilla ungen man kan läsa högt för och dela med sig av alla sina intressen med, utan kan få ett barn som aldrig kommer lära sig prata. Ett barn som behöver stöd livet ut. Ett barn som aldrig kommer klara sig utan medicin, som inte kan tackla världen själv, som blir en heltidssysselsättning. Och jag är alltid lika imponerad och tacksam över att de finns sådana föräldrar i världen, som älskar sina barn så mycket, och ger dem sådana bra liv, oberoende av deras förutsättningar. Men är jag stark nog att klara det? Skulle jag kunna älska tillräckligt? Skulle vi ha medel nog att tackla alla praktiska problem?

Jag vet inte.

Men svaret är inte ett absolut ja, och därför är barn ett absolut nej. I alla fall för mig, personligen.

Jag kommer aldrig att få uppleva alla förändringar som kommer med föräldrarskapet. Aldrig genomgå den fysiska processen med ett liv som växer i mig. Aldrig hålla en nyfödd, eller öppna armarna för att ta emot ett litet barn efter dess första steg. Jag kommer aldrig att skjutsa någon till första skoldagen, eller plåstra på skrapade knän eller läsa godnattsagor eller sjunga vaggvisor. Jag kommer aldrig att få en vuxen son eller dotter att prata med över middag, att stödja och lära mig av.

Det är vemodigt. Det är det. Trots att det är ett val. Trots att jag inte vill ha barn. Och jag tycker att det ska få vara det. Alla val har två sidor. Jag vet vad jag vill, jag vet vad min partner vill. Jag vet vad som kommer att bli bäst för oss, vad som logiskt och emotionellt är det smarta för oss att göra.

Men jag vill ändå ha utrymme att sörja det liv jag inte fick ibland. Inte att ångra, men att medge att det finns väldigt mycket att hämta i moderskap. Väldigt mycket jag aldrig kommer få. Att acceptera det, och sedan finna glädje i allt det jag har istället. Allt det som berikar mitt liv, som gör att den väg jag väljer att gå faktiskt är den allra bästa för mig.

Att jag kan vara en hel kvinna och ha en riktig familj även utan barn.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lingula: (27 aug 2012 01:04)
Väldigt väldigt bra skrivet! Lite för trött och full för att skriva min fundering, förhoppningsvis minns jag att göra det imorgon.

simone: (27 aug 2012 08:23)
jag känner igen mig. jag tror aldrig att jag kommer ändra mig i frågan om att skaffa barn, även om jag skulle bli sådär himlastormande kär och känna att jag träffat rätt. men det är också en risk, att kanske bli kär i någon som faktiskt vill ha barn och ändå försöka leva ihop. jag skulle inte kunna kompromissa i den frågan - och det är ju inget en ska göra heller eftersom det handlar om ett LIV. eller inte bara ett liv, flera.

däremot tycker jag det är enormt tråkigt med de kommentarer jag får stå ut med när jag säger att jag inte vill ha barn. precis som du får jag höra att jag kommer ändra mig eller att det är tråkigt och konstigt. det känns som att det fortfarande, år 2012, är väldigt provokativt att inte skaffa barn. inte bland mina vänner förstås, men bland andra. särskilt bland människor som redan har barn.

jag känner också att om jag kommer ångra mig en vacker dag så är det lite mitt problem, inte någon annans.

inte meningen att denna kommentar skulle bli en bok men ja... :)

Kit: (27 aug 2012 20:43)
lingula: Tack! Det är fortfarande ett ämne som känns känsligt att ta upp, konstigt nog. I alla fall för mig.

Kit: (27 aug 2012 20:51)
simone: Det är så skönt att höra av andra i den här frågan! För det finns ju hur mycket mamma-prat som helst: tidningar och forum och det faktum att alla andra kvinnor runt bordet på min kafferast är mödrar. Men det finns få ställen man kan få prata om hur det är att välja ett liv utan barn. Inte att inte *kunna* få dem, men att inte *vilja*. Utan att det blir till någon hätsk röra av "alla föräldrar är dumma i huvudet och varför skulle någon någonsin vilja ha äckliga ungar?". (För det har jag ju sett online, och det är skälet till att jag inte gärna vill kalla mig "barnfri".)

Men det där med att bara inte ha plats för barn i sitt liv. Att inte sätta det över annat. Och att få lov att känna det som en liten sorg, även om det inte är något jag tänker ångra eller älta resten av livet.

För det ÄR ju provokativt att säga att man inte vill ha barn. Jag har otroligt mycket förstående vänner, och som tur är inget tryck från föräldrarna att skaffa fram barnbarn åt dem, men ändå har jag fått intrycket av att det måste vara något fel på mig (särskilt som kvinna) för att jag inte vill föda och uppfostra barn. Som att jag missar något absolut oumbärligt, när mitt liv är så rikt och givande på så många andra sätt, och barn faktiskt aldrig varit någon prioritet för mig.

Jag tycker det är jättestarkt och jättesunt av dig att se det som du gör - det handlar om ett annat liv, och ett nytt liv, och då kan man helt enkelt inte kompromissa.

mando: (27 aug 2012 23:32)
Jag tror att många av dem som säger såna kommentarer kanske tänker på folk de känner som ångrat sig när det varit försent, osv. och tror att alla ångrar sig/egentligen vill bara för det...
Själv känner jag också flera som kommit på att de vill ha barn först när de varit runt 35-40, en var t.o.m äldre än så, och då kan det ju bli problem. De vännerna lider jag med.
Däremot skulle JAG ju ALDRIG påstå att alla som väljer bort barn ångrar sig. Det kan ingen utomstående veta något om, och det är inte heller okej att lägga sig i på det sättet.

Kit: (28 aug 2012 20:35)
mando: Det är just det där med att slippa utomstående som lägger sig i som jag är ute efter. Plus att det vore skönt att kunna ha en dialog om det, men det är svårt att veta vem man kan prata med om att inte vilja ha barn. För en del är det ju väldigt känsligt (t.ex. de som vill men inte kan få barn), och för andra är det så självklart att man ska få barn att de blir helt ställda av avvikande åsikter. Det beror säkert på att jag jobbar på ett ställe där det är helt okej att tillbringa fikarasten med förlossningsberättelser och "när min unge var liten"-snack, men... ja.

simone: (29 aug 2012 07:43)
det är ju dessutom ett väldigt konstigt skäl att skaffa barn med argument att en skulle kunna ändra sig senare... nu vet jag inte om människor gör det (i hope not) men det låter ju som att det är ett legitimt argument för vissa.

Kit: (3 sep 2012 08:43)
simone: Visst är det! Som att folk skulle sluta gifta sig för att de kanske vill skilja sig någon gång i framtiden...? Man väljer ju hur man vill ha sitt liv, och det är inte mer drastiskt att välja att inte skaffa barn jämfört med att välja att göra det. Särskilt som ett val man ångrar absolut är bättre om det inte skadar någon annan. För det finns rejält mycket föräldrar i världen som inte borde få ha barn. Och den personliga tragedi det kanske är att efter fertil ålder inse att man skulle velat ha haft barn ändå kan inte jämföras med de liv som förstörs av folk som är för själviska för att sätta sina barns väl framför sina egna behov. (Inte för att jag tror att man måste offra allt för att vara en bra förälder, men det kan ju till exempel vara bra att inte lida av något beroende, att kunna kontrollera sitt temperament och att ha ett fungerande samarbete med sin partner, bara till att börja med.)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

läget saknar Kärlek Närhet långdistansförhållande sommar utlandsflytt Besvikelse Ord Framtid hon Nostalgi Livet Ångest flytt

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Cecilia, Sissela
:: reklam ::