Kit

Äcklig obekvämhetsklump i magen

3 jul 2012 22:02
Jag blir så paff när jag ställs inför homofobi. Har alltid blivit det, men nu är det aningen mer personligt än innan.

Det finns en snäll dam - en japanska, vi umgicks lite när jag var i Japan. Hon är lite äldre än mina föräldrar, som är de som brevledes introducerade mig för henne, men hon blev som en egen vän när hon lagade en massa mat till mig och gav mig rester att ta med hem och var tålmodig nog att ha hela samtal med mig på japanska, bara så jag fick öva.

Hon var ute och reste mycket i sitt idéella arbete, så ibland sågs vi inte på flera månader. Den sista gången jag träffade henne var innan jag och Käresta blev ihop officiellt, men långt efter att jag visste att jag älskade henne.

Den snälla damen satt där vid matbordet och pratade om sitt arbete med att hjälpa ungdomar och familjer som hade det svårt, och listade saker som kunde gå fel när föräldrarna inte brydde sig tillräckligt om sina barn. Hur dåligt de kunde må. Att de till och med kunde få sjukdomar, som depression, och homosexualitet.

Och jag bara satt där.

Jag bara satt där och kände hur det sjönk en äcklig klump ner i maggropen, för - hon, den snälla, min vän, hade just beskrivit min kärlek till en av de finaste människorna jag träffat som "en sjukdom". (Som jag dessutom skulle fått för att mina älskade föräldrar varit dåliga på att ta hand om mig!)

En liten del av mig ville bara ställa mig upp och gå.

En ganska mycket större del påpekade logiskt att, hallå, en människa av hennes generation, hennes kulturella bakgrund, och hennes religion? Hon är inte homofob så mycket som en naturlig produkt av en annan tid, en annan plats, och en annan människosyn. Dessutom satt jag vid hennes matbord som hon dukat upp med en massa gott bara för min skull, och vi hade varit mitt inne i ett samtal på japanska, så.

Jag sa inget. Jag bara lät samtalet glida vidare.

Men jag besökte henne inte igen innan jag lämnade landet. Jag har inte skrivit till henne. Och nu när jag ser henne på Facebook känner jag den där obekvämhetsklumpen i magen. Hon är så snäll.

Hon är också homofob, om än i all välmening.

Vill jag verkligen släppa henne inpå livet?

Vore det bra för henne att se någon hon känner, någon vars föräldrar hon känner, i ett lyckligt förhållande med en annan kvinna?

Vore det bra för mig att veta att hon sitter och kikar på mitt liv och dömer mig?

Det är bara obehagligt åt alla håll och kanter. Och så oförklarligt. Vad i hela världen spelar det för roll vem som älskar vem, så länge alla inblandade är självbestämmande vuxna som är med på noterna?

Tillbaka till sidans topp