Kit

Den själviska kärleken

4 jun 2012 21:09
Förälskade människor måste vara det mest själviska som finns. Näst sånadär egotrippare, förstås.

Sedan jag blev kär för... eh, snart två år sedan? Har min tid-för-andra mätare delats upp i Henne och Alla Andra, och jag gissar på att jag kanske lägger... 3% på Alla Andra?

Vid nödfall kan jag dela 50/50, om någon annan är i stort behov av Kit-närvaro. Men när det inte längre är akut så handlar allt i mitt liv om Käresta.

Eller, ja. Det handlar om jobb och intressen och saker jag läser och andra människor jag pratar med under dagen och allt annat sånt som händer också.

Men det viktigaste, det som driver mig framåt, det som är mitt långsiktiga mål (flytta utomlands för att vara tillsammans med henne), det som är höjdpunkten på varje dag (prata med henne på Skype) är... ja, just det. Käresta.

Kanske är det avståndet. Att vi inte har något normalt vardagsliv att dela på. Inget alls att dela på, om vi inte anstränger oss. Ser till att anpassa våra scheman så att vi kan höras på Skype i skarven mellan hennes uppvaknande och mitt somnande. Ser till att skriva till varandra. Maila. Spela ihop. Titta på samma TV serier. Skriva tillsammans. Allt det där som vi gör som tar tid som inte kan läggas på något annat. För man kan inte skriva mail till en kompis och snacka på Skype samtidigt. Eller - jag kan inte det. När det är dags att vara med Käresta vill jag lägga all min uppmärksamhet på det.

Kontentan är väl att jag, utifrån sett, är totalt självisk just nu. (Och med "just nu" menar jag "senaste året".)

Det är en av många saker jag hoppas kommer att ändra sig när vi äntligen, äntligen får flytta ihop. (Håll tummarna för att vi får ett datum i månaden!) Då, när vi faktiskt har tid tillsammans, kan jag sitta i samma rum som Käresta och skriva till någon annan. Då kan vi bägge två åka och hälsa på våra vänner, istället för att spara alla våra semesterdagar och pengar på att hälsa på varandra. Då kan jag kanske börja tänka på något annat än hur jävla mycket jag saknar henne varje dag.

Men. Hon gör mig ju så glad.

Så handlöst lycklig.

Jag fick ett brev från henne idag - ett pappersbrev, ett sådant vi skickar till varandra så att vi ska ha något att se fram emot, något fysiskt som låter oss förnimma varandras närvaro. Jag läste det och mina ögon tårades och gråten stockades i halsen för att jag var så hjälplöst tagen av allt det vackra och kärleksfulla hon skrev till mig. Att hon kan älska mig så. Att hon kan älska mig som jag älskar henne. Det är... så stort. (För mig. För henne. För oss. För resten av världen är det väl mer eller mindre ointressant.)

Det där brevet gav mig mer än jag kan beskriva.

Mer lycka idag: jag har hittat en låda! Hittade en liten, robust kartong i jobbets pappåtervinning som jag räddade, tejpade, snittade och klippte, och nu har jag råmaterialet till ett brevskrin. Det jag ska dekorera och skicka till Käresta, med mina Ord om henne (oss!) översatta och utskrivna. Och kanske lite mer, lite av det vi sagt till varandra, några av de saker som gjorde att vi hittade varandra som vi gjorde. Det ska jag lägga i den där asken jag fixade till, och det är något jag ser fram emot som man ser fram emot en dejt eller en kul film med en kompis eller sin födelsedag eller något. Det är inte klokt. Jag har gått omkring och smådrömt om vilka papper jag ska riva och klistra, vilka sångtexter jag ska collageklistra på. Det är så litet, så fånigt, och ändå har det fått mig att sväva som på moln.

Och så fick jag se henne vakna, och prata med henne om vad hon drömt inatt och vad jag gjort idag och vi kollade på Tumblr tillsammans och skrattade alldeles löjligt hysteriskt åt en gif på två grodor. FÅNTRATTAR. (Grodorna! Och så vi, såklart.) Och mer, allt det där, det där som är det vi har gjort till vår vardag och som gör mig så glad för att det är tid jag får vara med henne.

Jag försöker bara vara glad. Inte vara ledsen över alla de saker som är svåra nu. Svåra på riktigt, och sen svåra som i att jag är nyklippt, och nästan värker av saknad när jag tänker på att hon aldrig dragit fingrarna genom mitt nykorta hår. Som kommer var mycket längre när hon finns där igen med sina fingrar som smeker mitt huvud.

Sånt.

Som sagt.

Så kär, och så hemskt självisk. För allt jag vill är att vara med henne, och nu när det inte går så lägger jag all min tid och energi på att i alla fall inte känna mig så långt ifrån henne.

Tillbaka till sidans topp

««

[bläddra]

»»

Kommentarer

Anne: (4 jun 2012 22:40)
Förlåt för att jag inte förstår, men varför är det så viktigt att fördöma dig själv för att du söker dig till det som gör dig lycklig? Det är en hård måttstock du använder, om man är självisk trots att man är så mån om någon annan som du är om käresta. Och inte bara henne, råkar jag veta, men om det så vore. Jag blir nästan lite arg på hur du envisas med att sparka på lyckliga Kit. Hon har fått, och får, bära sin beskärda del av tunga bördor. Hon förtjänar att lägga av sig dem emellanåt, utan tjuvnyp och elakheter.

Kram.

Kit: (5 jun 2012 07:52)
Det skulle nog vara annorlunda om jag hade ett eget ställe att bo på? Men nu är det bokstavligt talat så att jag varje gång jag väljer att vara med Käresta väljer bort att vara med någon annan. Det finns två tillfällen när jag kan prata med henne utan dåligt samvete för att jag just pratar med henne och inte ser om det finns någon annan som vill umgås:

Om jag sticker tidigt till jobbet, så att jag är där ett bra tag innan de tidigaste kollegorna dyker upp vid 7.30-7.45. Då kan jag Skypa henne ifred (utom om någon dyker upp tidigt och vill prata). Och sedan efter klockan 21.00 på helgerna, då mina föräldrar har gått och lagt sig.

Hur tror du det känns? Att om och om och om igen vara den som väljer bort folk som vill vara med en, eller i alla fall vill en väl? Som skulle kunna umgås mycket mer?

För att inte tala om de obesvarade mail som ligger och gnager på samvetet...

lejonhjärta: (5 jun 2012 15:19)
Jag känner igen mig och jag förstår <3 Och då bor jag ändå ensam så jag kan dra täcket över huvudet en röd dag som imorgon för att bara försöka ta hand om mig själv, tänka igenom alla känslo- och längtanstormar och försöka brottas med ätstörningen. Att jobba (för) mycket, vara sjuk, längta sig sinnessjuk för att man inte kan ses OCH samtidigt försöka orka med alla andra går inte. Precis som det är för dig: orka med all osäkerhet, inte ha något datum, längta längta längta, brottas med tidsskillnad och sorg över att vardagssaker som nyklippt hår får upplevas ensam: det går inte att orka med alla andra då. Men jag förstår att det hugger i hjärtat för man vill ju så gärna <3

Fokusera på ljusningen, på det som väntar. Det *kommer* att bli annorlunda. Det är bestämt. Nu håller jag bara tummarna för att det blir snart också. Styrkekram!

lejonhjärta: (5 jun 2012 15:20)
ps. Orka med all osäkerhet för din del så menade jag självklart inte osäkerhet kring vad du känner eller vad Käresta känner utan osäkerheten kring vad, när, hur det blir NI NI NI på samma adress <3

Anne: (5 jun 2012 16:40)
Jag började skriva ett svar till din kommentar förut men mobilen åt upp det. :/ Ska se om jag kan sammanfatta vad jag ville ha sagt...

För det första förstår jag givetvis att du vill finnas där för alla dina viktiga människor. Men det finns miljoner människor i världen som skulle ha glädje och nytta av ditt sällskap, du kan inte finnas där för alla. Det fungerar inte så. Du är en person med ändlig energi, precis som alla andra i världen, och det är inget fel med det och det är inget man ska straffas för, inte ens om den som straffar och den som blir straffad är samma person.

Jag förstår att det gör ont att välja bort. Det gör jag. Och det finns ingen väg runt det, det finns inget sätt att vara på två ställen samtidigt.

Men det är inte din uppgift att förse någon annan med livsinnehåll. Det är inte din uppgift att "se om det finns någon annan som vill umgås". Du är inte en underhållningscentral, du är en människa. Skulle du verkligen ställa de krav på någon annan som du ställer på dig själv? Jag har frågat förut och jag har inte slutat undra.

Och jag menar inte att skälla på dig eller att få dig att må dåligt, det är det sista jag vill. Men jag blir rädd för hur hårt du går åt dig själv för att du tillåter dig själv något så naturligt som att sträcka dig efter det som gör dig gott.

Ja, och jag förstår att man kan behöva skriva av sig ibland, och inser att jag kanske överreagerar. Jag blir bara lite orolig.

Kram.

Kit: (5 jun 2012 21:43)
lejonhjärta: Tack! <3 För allt stöd, och för att du tror så stenhårt på oss. Det gör jag också. Jag brukar lägga allt annat åt sidan och bara vara glad att jag har henne, att vi har så mycket roligt ihop. Men det är klart det nyper i samvetet när jag uppför mig som jag gör mot folk i min närhet. Det är inte att jag inte behöver mina vänner! Eller att jag inte tycker om dem! Jag bara... behöver Käresta mer. På ett annat sätt. Som jag inte alltid tror att de förstår, kanske? Men jag tar mig tid att göra det som är viktigt för mig själv! Det gör jag. Sedan är det skönt att veta att det här inte är en permanent situation, för ibland är det väldigt, väldigt svårt att orka, trots att jag har det så bra. *kramar*

Kit: (5 jun 2012 21:53)
Anne: Det är nog mest att jag skriver av mig här? Utom när jag har dåliga stunder då jag inte klarar av att må som jag gör, men det händer inte så ofta. Då gråter jag lite, och låter Käresta trösta mig, och hämtar jag kraft från vetskapen att det här bara är tillfälligt. Snart händer det annat. Snart kommer jag ha ett hem tillsammans med den jag älskar. Ett eget hem där vi kan vara vi, och jag kan vara jag, och jag inte behöver känna skuld för att jag inte är mer tillgänglig.

Jag tycker inte mina krav är så höga? Nu har jag knappast gjort något alls utom att dela middag (ibland nedglufsad på 10 minuter) med andra. En liten pratstund på kvällen, kanske. Men inget häng, inget alls, trots att jag egentligen vill - eller, jag skulle vilja, men jag vill vara med Käresta mer. Och det är klart att det märks att jag gör det valet.

Helst av allt skulle jag ha tid för ALLT. Men det kan ju ingen människa ha, det vet jag. Och jag har valt - tillslut, efter mycket dåligt samvete och saknad - att lägga min tid på det mår bäst av. Vilket är att få dela så mycket tid som möjligt med min flickvän. Jag försöker inte oroa mig så mycket för hur det påverkar andra - Käresta är också väldigt orolig för att jag tar på mig för mycket och bryr mig för mycket om vad andra känner (eller kanske känner - det kan ju bara vara jag som inbillar mig allt det här).

Kontentan är att jag skulle må bättre om jag kunde bo för mig själv just nu, men det är inte ett gångbart alternativ. Och jag skulle må bäst om jag fick bo med min flickvän, och det kommer jag. Det är bara en fråga om när. Tills dess får jag fortsätta kväva mitt dåliga samvete genom att göra det som gör mig gladast, och glädja mig åt att jag har ett sådant enormt fint stöd från min partner och mina vänner. <3

Jag vet inte vad mer jag skulle kunna göra. (Men jag vet att jag är glad att det är helg imorgon, så att jag kan tillbringa två extra kvällar och mornar på ett ställe där jag är lite mer ifred, och till exempel kan använda Skype utan att störa när jag vaknar.)

Althea(?): (18 okt 2013 11:48)
¨Vad roligt att läsa dina gamla ord och att ni nu bor ihop tillsammans utomlands och att allt bara är så bra. Tänk vad tiden kan göra mycket och kärleken. KRAM

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: