vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Det är inte synd om mig men jag gråter ändå

25 apr 2012 22:13
Det här går inte. Jag vill bara få ha mitt liv. Jag vill få ha mitt vuxenliv, med min livspartner. Jag är fortfarande livrädd för att bli fast i ett slitigt tråkjobb jag hatar, men jag måste iväg från det här. Jag klarar det inte mycket länge till.

Inget eget utrymme. Inte alls. En dörr, men jag hör allt utanför. En timme då jag pratar med Käresta och får vara ifred, och sedan antingen umgås eller dåligt samvete för att jag är en dålig vän.

En dålig dotter.

Humöret tryter.

En motvilja när jag går mot huset där jag bor. Människorna i det är underbara, men så många. Fem stycken, och så jag. Ingenstans där jag bara kan krypa in i en håla och vara för mig själv. Göra allt det där jag kunde i mina lägenheter i Japan; allt det där som jag i alla fall kunde när det bara var jag och mitt ex.

Jag har dåligt samvete för att jag känner att jag mår dåligt av det, dåligt samvete för att jag inte kan vara osjälvisk - inte ens kan vara lite kul, bara, och umgås varje dag utan att bli så utmattad.

Det är ju kul. Det är ju skönt att ha en vän att umgås med, folk att prata med.

Men varje dag. Jämt. Utan val, utan att det finns något som är "Ikväll vill jag bara vara för mig själv, tack," - eller finns det så gör det att jag mår dåligt för att jag skärmar av mig, sitter på mitt rum och trycker som att jag undviker dem.

Det gör jag kanske.

Jag skäms över att jag är såhär, att jag inte kan vara den jag vill vara. Den min pappa vill att jag ska vara. Den jag borde vara.

Bättre vän.

Bättre dotter.

Det enda jag vet säkert, det enda jag aldrig tvivlar på, det enda som inte får mig att tvivla på mig själv är vad jag har med Käresta. Jag är inte någon dålig flickvän. Jag skulle inte kunna vara en bättre flickvän till henne - jag är mitt bästa jag för henne, hennes bästa flickvän. Bara genom att vara mig själv.

Så lycklig över det. Över henne. Över längtan jag känner att få dela allt med henne. Sen. När vi kan skaffa bo tillsammans. När vi kan leva i samma tid och röra vid varandra och trösta och skratta och kännas andetag mot hud och hår som kittlar näsan när jag somnar, tätt ihopslingrad med henne.

Jag vill egentligen inte klaga, men om jag inte skriver det här skriver jag ingenting, för alla mina tankar blir till ynk och suck och stackars mig med mina bostadsproblem som innebär att jag har säng och tak över huvudet och lagad mat rätt ofta. Gud vad synd det är om mig som är inneboende med eget internet och två timmars veckoslutspendling till föräldrarna som älskar mig trots att jag håller på att förvandlas till en lynnig tonåring. Igen.

För att jag saknar något utrymme jag kan kalla mitt eget, för att jag saknar personen jag vill dela mitt liv med, för att jag vill vara den jag borde vara för andras skull men bara kan vara mig själv.

Förlåt.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Anne: (25 apr 2012 22:37)
Jag tycker inte att du förtjänar det där självföraktet. Du har behov som skiljer sig från människornas omkring dig, vad skulle få dig att döma ut någon av dem för att de har behov som skiljer sig från dina? Känner jag dig rätt, ingenting. Så gör det inte mot dig själv.

Det finns andra som känner som du. Jag skulle bli galen om jag inte fick tid för mig själv, även om jag hade tak över huvudet och en säng att sova i. Det finns inget i världen som blir bättre för att man slår på sig själv (eller någon annan för den delen!) för något som bara råkar vara en del av ens person, som att man gillar att vara för sig själv lite ibland. Eller mycket. Eller för den delen hela tiden.

Det är okej att ha det jobbigt fast man inte är ett svältande barn i afrika. Det är okej att skriva av sig, det är okej att inte orka. Jisses människa, give yourself a break.

Och kram. <3

Tintomara: (26 apr 2012 09:21)
Klart man inte orkar umgås jämt. kan du inte skylla på något, att du måste skriva en grej för jobbet, har en jättespännande bok som du inte kan släppa, huvudvärk och vill sova lite... (jag gillar inte vita lögner men ibland i en knivig situation är det ju lättare faktiskt) så du får vara lite ifred?

Kit: (26 apr 2012 12:56)
Tinto: Det skulle gå i vanliga fall, men av olika anledningar känner jag att jag inte kan det nu. Jag önskar att jag verkligen kunde vara närvarande för mina vänner hela tiden, men jag har gått snart två veckor utan min vanliga återuppladdning (en dag jag får vara med eller mindre för mig själv och prata med Käresta på Skype) och det känns verkligen att jag nått någon slags utmattningsnivå nu.

Kit: (26 apr 2012 12:56)
Anne: Det är komplicerat. Jag kanske borde maila? *kramar*

Anne: (26 apr 2012 13:13)
Gört!

Monchichi: (26 apr 2012 13:23)
Kära du, ska man vara sann och god mot sin omgivning så måste man även vara sann mot sig själv. Kram <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

hälsa sjuka dagar. glädje utlandsflytt bröllop känslor Jobb långdistansförhållande internet resa Framtid saknar politik Lycka höst

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Jon, Jonna
:: reklam ::