Kit
Tunga tankar
1 apr 2012 11:57Det finns så mycket man inte kan begripa. Inte kan sätta sig in i. För att det inte går; för att man inte vill föreställa sig det värsta. Kan det inte bara vara sådant som händer andra? Sådant som får mig att verkligen känna av varje dag som går som jag inte kan vara tillsammans med Käresta, för vem vet hur mycket tid vi har kvar?
Det kanske inte är det man ska tänka på en snöig söndag innan påsk. Jag brukar inte tänka på det, heller. För vem vill sysselsätta sig med att leva sig in i hur svårt andra har det, hur farlig den oskrivna framtiden kan vara? Nej. Det vill man väl hålla ordentligt på avstånd.
Men det finns stunder då det kan vara... nyttigt, på något sätt? Att få perspektiv på det man har. Att ta sig tid att vara tacksam, innan man virar sin trygghetskokong tätt omkring sig och stänger ute alla dåliga nyheter.
Jag är in i hjärtat tacksam över att jag har en hjärna och en kropp i balans. Det har varit för mycket den senaste tiden som visat mig vad som kan hända när man inte har det. En yttepytteliten felinställning som rubbar den där komplicerade balansen mellan hormoner och kemikalier och sätter igång en destruktiv kedjereaktion som tillslut genomsyrar livet. Eller ett större konstruktionsfel som sätter något helt ur spel.
En av Kärestas vänner - en härlig, trevlig typ i vår egen ålder - har förlorat sin flickvän till njursvikt med påföljande hjärtattack och en koma som läkarna säger att hon aldrig kommer att vakna upp ur.
Det finns inga ord, i en sådan situation. Det gör verkligen inte det. Det finns bara den där instinkten att sträcka mig efter dem jag älskar och hålla dem hårt, hårt. Så hårt att de inte kan försvinna. Inte får försvinna.
Sedan skjuter jag skräcken och sorgen åt sidan, och låter det bli något som bara händer andra. Inte för att jag inte hyser någon medkänsla, utan för att det blir för mycket att ens tänka på vad han måste gå igenom nu. Det går inte.
Så jag tänker på det jag kan begripa. På min egen saknad, på avståndet. På hur viktigt det är att leva varje dag så nära varandra vi kan, och fortsätta kämpa för att få vara tillsammans. Det kanske inte är det mest logiska livsmålet, inte det mest utvecklande på lång sikt (fast det är ju det, eftersom det liv jag kommer få med henne känns som den perfekta utmaningen för mig), men i ett liv där man aldrig vet vad morgondagen för med sig för nyheter så är det min absoluta prioritet. Och jag blir bara säkrare på det för var dag som går.
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros